Vänsterpartiet föreslår ökade resurser till försäkringsadministrationen och till rehabiliteringsarbete.
Försäkringskassorna administrerar en stor och viktig del av vår välfärd. De senaste åren har man fått kännas vid kraftiga besparingar. Det innebär att alltfler ärenden ska hanteras av allt färre handläggare. Dessutom har en lång rad regeländringar trätt i kraft senaste åren. Många var koncentrerade till början av år 1997. Tiden mellan det att beslut fattas i riksdagen fram till det trädde i kraft har dessutom varit alldeles för kort. Det har från regeringen försvarats med att det varit bråttom att sanera statens finanser. Det har fått till följd att kassorna inte har getts tillräckligt utrymme för inlärning av nya arbetsuppgifter och för utbildning. Vi ser det som angeläget att tillräcklig tid ges i enlighet med vad vi anfört.
I takt med att många människor får allt sämre privatekonomi ökar också oron för hur de sociala trygghetssystemen fungerar i olika situationer som man ställs inför. Frågorna från allmänheten blir därför fler och kontakten med kassorna blir tätare. Kravet blir i det här läget mycket hårt på att försäkringskassorna ska kunna ge korrekt information och korrekt ersättning inom rimlig tid. Istället har handläggningstiderna hela tiden en tendens att öka. I april i år arrangerade socialförsäkringsutskottet en offentlig utfrågning om administrationen av socialförsäkringen. Vid det tillfället påpekade JO att försäkringskassorna hade ett högt och ökande antal handläggningsfel i jämförelse med annan verksamhet. Enligt JO innebar den utvecklingen att den enskildes rättssäkerhet försämrats.
Att rehabilitera människor tillbaka till arbetslivet är en viktig del i verksamheten, kanske en av de mest centrala. Vänsterpartiet bedömer risken som stor att just denna del nu får stå tillbaka. Inte minst mot bakgrund av den inställning som regeringen ger uttryck för när man i budgetpropositionen t ex skriver att resurser som egentligen är avsedda för rehabilitering ska kunna användas för att förstärka administrationen. Vi delar inte uppfattningen att rehabiliteringsverksamhet ska stå tillbaka. Vänsterpartiet föreslår i budgetmotionen att ytterligare medel avsätts till rehabilitering.
Vid årsskiftet infördes strängare regler vid fastställande av rätten till sjukpenning och förtidspension. Möjligheten att beakta andra faktorer än rent medicinska minskades. Vänsterpartiet var kritiskt till att dessa regler infördes, inte minst mot bakgrund av att rehabiliteringsresurserna inte var tillräckliga. Vi befarade då, och gör fortfarande, att alltför många människor kommer att hamna utanför. Att t ex med dagens höga arbetslöshetssiffror hitta arbetstillfällen åt människor som bedöms ha någon restarbetsförmåga bedömer vi som mycket svårt.
Enligt en rapport från Riksförsäkringsverket får långtidssjuka kvinnor sämre villkor vid rehabilitering än män. För kvinnor över 55 år är situationen ännu mer allvarlig. Kvinnor erbjuds oftare arbetsträning, en billigare men många gånger meningslös insats då det ofta inte finns jobb att återvända till. Anledningen är att långtidssjuka kvinnor ofta kommer från yrken som är på väg att försvinna. För att ge kvinnor möjlighet att komma tillbaka på arbetsmarknaden är det viktigt med ökade utbildningsinsatser med inriktning på en föränderlig arbetsmarknad. Detta bör vara ett naturligt inslag i rehabiliteringsarbetet.
Vänsterpartiet välkomnar förslaget att återställa sjuklöneperioden till 14 dagar. Vårt förslag att ytterligare underlätta för de mindre företagen beskrivs i en separat motion. Den återställda sjuklöneperioden innebär att försäkringskassorna får över 160 000 ärenden mer per år att administrera. Konstigt nog avsätter regeringen inga nya medel för detta. En redan hårt pressad försäkringsadministration ska med befintliga resurser åta sig även dessa ärenden. Från Vänsterpartiets sida befarar vi att detta ytterligare ökar risken för att rättssäkerheten för den enskilde kan komma att åsidosättas och att arbetssituationen på landets försäkringskassor blir ohållbar. Vi har därför i våra motioner med anledning av budgetpropositionen anslagit mer resurser till försäkringskassorna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna för försäkringskassorna att klara sin arbetssituation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabilitering särskilt när det gäller långtidssjuka kvinnor,
att riksdagen till A 1 Rehabilitering för budgetåret 1998 anvisar 100 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 17 981 000 000 kr,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassans arbete med återställandet av sjuklöneperioden,
att riksdagen till B 2 Allmänna försäkringskassorna för budgetåret 1998 anvisar 200 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 4 469 564 000 kr.
|
Marie Engström (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Britt-Marie Danestig (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Stig Sandström (v) |
Per Sundgren (v) |
|
Alice Åström (v) |
Gotab, Stockholm 1997