Den 1 januari 1992 infördes 14 dagars sjuklöneperiod. Arbetsgivaren fick därmed betala sjuklön till de anställda de första 14 dagarna av en sjukdomsperiod. I samband med att sjuklönen infördes ökades också arbetsgivarnas ansvar för arbetsmiljöarbetet och för att arbeta med aktiva rehabiliteringsinsatser.
Sjukfrånvaron har minskat avsevärt sedan år 1992. Orsaken till detta är införande av karensdagen, sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringen och den ökade arbetslösheten. Arbetsgivarna kompenserades dock fullt ut för ökade kostnader i och med att man fick ansvar för att betala sjuklön. Det innebär att den kostnadsminskning som färre sjukdagar inneburit, i allt väsentligt kommit arbetsgivarna till del. Det gäller i första hand de stora företagen, eftersom det var där som den minskade sjukfrånvaron fick störst genomslag.
Den 1 januari 1997 förlängdes sjuklöneperioden till 28 dagar. Vid det tillfället kompenserades arbetsgivarna med 1,1 miljard kronor. Detta motsvarar hälften av de ökade sjuklönekostnaderna, eftersom arbetsgivarna överkompenserades då sjuklönereformen infördes 1992. Den förlängda sjuklöneperioden blev därmed också ett led i besparingsarbetet. Man ville också från regeringens sida sätta ytterligare press på arbetsgivarna i fråga om arbetsmiljö och rehabilitering.
Lagen om sjuklön utgör grunden för sjukersättning vid korta sjukdomsfall. Om den anställde påbörjar en ny sjukperiod inom fem dagar från det att en tidigare avslutats, skall det betraktas som en fortsättning på den tidigare. I vissa fall kan särskilda bestämmelser gälla för anställd som har återkommande sjukdomsperioder.
Företag med få anställda har enligt sjuklönelagen möjlighet att försäkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostnader. Gränsen går vid lönekostnader (exkl. sociala avgifter) motsvarande 130 basbelopp.
Kritiken mot den förlängda sjuklöneperioden har varit stark, både från fackföreningar och arbetsgivare. Bland annat uppstod en tvist kring frågan om den avtalsreglerade ersättningen som tidigare utbetalats mellan dag 15 och dag 28. Frågan prövades och Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar och Arbetsdomstolen fann att den anställde inte hade rätt till ersättning från avtalssjukförsäkringen respektive kollektivavtalet. Detta innebar att den totala ersättningen till den anställde sänktes. För en LO-medlem kunde det betyda en inkomstminskning med upp till 700 kr vid sjukdom under en månad.
I årets budgetproposition föreslår regeringen en återgång till 14 dagars sjuklöneperiod från och med den 1 april 1998. Tydligen har man hörsammat kritiken mot den förlängning som infördes den 1 januari 1997. I avvaktan på utredning som för närvarande ser över företagens försäkringsskydd vid höga sjuklönekostnader föreslås inga förändringar. Även det utökade högriskskyddet som träder i kraft den 1 januari 1998 behålls.
En återgång till 14 dagars sjuklöneperiod innebär att ca 165 000 fler sjukfall kommer att handläggas av försäkringskassorna. Det innebär ökade administrationskostnader i en redan hårt ansträngd verksamhet. Budgetpropositionen ger tyvärr inga riktlinjer om hur försäkringskassorna skall klara av ökade arbetsuppgifter. Vänsterpartiet tar upp frågan i en separat motion om försäkringskassornas verksamhet.
Trots småföretagarförsäkring och särskilt högriskskydd befarar vi att sjuklöneperioden kan leda till att många stängs ute från arbetsmarknaden. Det kan t.ex. handla om kroniskt sjuka och arbetshandikappade. Risken är uppenbar att vi får ett arbetsmarknadens A- och B-lag. Vi välkomnar därför förslaget om att återställa sjuklöneperioden till 14 dagar. Förslaget tar dock inte bort risken för utestängningseffekter på arbetsmarknaden, men minskar den. Vad som ovan anförts bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har alltid hävdat att det är i de små företagen som sjuklöneperioden får mest negativa konsekvenser. Det är också här som risken för att vissa grupper skall stängas ute är störst. Rädslan för höga sjuklönekostnader gör också att många inte vågar expandera. Vänsterpartiet vill därför helt undanta företag med högst 10 anställda från kravet att betala sjuklön. För att slippa administrativt krångel och ökad arbetsbelastning på försäkringskassorna föreslår vi att den under månaden utbetalda sjuklönen får dras av vid närmast följande uppbördsredovisning. Förslaget innebär minskade intäkter för staten på 700 miljoner kronor. Förslaget finansieras inom ramen för Vänsterpartiets budgetalternativ. Vad som ovan anförts bör riksdagen besluta om.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utestängningseffekterna på arbetsmarknaden,
att riksdagen beslutar om att undanta företag med högst 10 anställda från kravet att betala sjuklön i enlighet med vad i motionen anförts.
|
Marie Engström (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Lars Bäckström (v) |
|
Britt-Marie Danestig (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Per Rosengren (v) |
|
Stig Sandström (v) |
Per Sundgren (v) |
|
Alice Åström (v) |