I en flerpartimotion (m, c, fp, kd) 1994/95: 231 gjordes riksdagen uppmärksam på att forskare vid Umeå universitet kommit fram till att kvinnor får sämre rehabilitering än män. Vi påtalade att män oftare erbjuds omskolning medan kvinnor endast ges arbetsträning och därför har svårare att komma ut i arbetslivet igen efter långvarig sjukskrivning. Vi begärde i motionen att rehabilitering bör ske på lika villkor för kvinnor och män, vilket borde vara en självklarhet. – Vår motion vann utskottets och sedermera riksdagens gillande och de i motionen framförda synpunkterna ”gavs regeringen till känna”.
Nu har exakt samma uppgifter som de av oss tidigare relaterade framkommit igen, trots att tillkännagivandet skedde våren 1995. Det har alltså gått över två år utan att något påtagligt har hänt! Enligt en representant för Riksförsäkringsverket kan orsaken vara att varje myndighet bevakar sitt revir och det anses nödvändigt att försäkringskassornas åtgärder samordnas med andra myndigheters.
I ett frågesvar har socialförsäkringsministern hänvisat till prop. 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration m.m. och att utskottet i samband med behandlingen av denna proposition och ett motionsyrkande rörande lika villkor för kvinnors och mäns rehabilitering funnit att motionskravet ”i vart fall huvudsakligen fick anses tillgodosett”.
Det bör påpekas att flera partier hade reservationer till betänkandet när det gällde ett ökat samarbete mellan försäkringskassorna och andra myndigheter, t.ex. beträffande utvecklingen av FINSAM och SOCSAM. Vi ansåg inte att regeringsförslaget var tillfyllest när det gällde möjligheterna till framtida samarbete.
Representanter från flera partier reserverade sig också rörande ”Kvinnors och mäns rehabilitering”. Av utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 framgick att en kraftig systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år liksom att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för män. Vi ansåg därför att könsspecifika behov bör beaktas vid rehabilitering och påtalade behovet av ökad utbildning om kvinnors och mäns olika möjligheter, behov och förutsättningar.
Undertecknade motionärer är inte lika övertygade som socialförsäkringsministern om att de beslutade samverkansformerna är tillfyllest för en rättvis rehabilitering. Det öppnas visserligen möjligheter för försäkringskassorna att inom särskilda medel bedriva olika projekt i syfte att uppnå samverkansvinster liksom möjlighet att efter överenskommelse med kommun, landsting och länsarbetsnämnd söka uppnå en effektivare resursanvändning. De uppgifter som ges i budgeten är emellertid alltför vaga och någon viljeinriktning beträffande kvinnors rehabiliteringsmöjligheter kan inte utläsas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvinnors rehabilitering särskilt bör uppmärksammas när det gäller försäkringskassornas samordnade insatser med andra myndigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ökade utbildningsinsatser rörande kvinnors och mäns olika behov och förutsättningar bör ske för personal med rehabiliteringsuppgifter.
|
Gullan Lindblad (m) |
|
|
Ingrid Skeppstedt (c) |
Sigge Godin (fp) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
Ragnhild Pohanka (mp) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |