Den 1 april 1993 infördes nya regler som påverkar huvudmannens skyldighet att betala arbetsgivaravgifter samt innehålla preliminär skatt på utbetalt arvode till god man. Ändringen innebär att om utbetalt arvode under inkomståret understiger 10 000 kronor skall den gode mannen själv betala de sociala avgifterna i form av egenavgifter. Uppgår ersättningen till 10 000 kronor eller mer för inkomståret är huvudmannen fortfarande skyldig att göra avdrag för preliminär skatt samt betala arbetsgivaravgifter.
Det är överförmyndaren som fastställer storleken på arvodet och vem som skall svara för utbetalningen av arvodet. I de fall där arvodet utgår av kommunala medel betalar kommunen arbetsgivaravgift, i de fall där arvodet skall utgå av huvudmannens medel uppstår ett skatterättsligt uppdragsgivare–uppdragstagare-förhållande.
De närmaste åren efter lagändringen löste överförmyndarna i landet kompensationen på olika sätt, i en del fall som en kostnadsersättning i andra fall genom förhöjd ersättning för att kompensera de sociala avgifterna. Skattemyndigheten har på förekommen anledning under år 1996 påtalat att en kompensation som utgår till en ställföreträdare av en huvudmans medel alltid är att anse som en del av arvodet.
De nya reglerna orsakar problem för överförmyndare och för de personer som åtagit sig uppdraget att vara god man. En reaktion från ”drabbad” god man som av sitt arvode numera själv skall stå för de sociala avgifterna är att den ersättning som återstår inte står i proportion till det arbete som utförs. Det innebär också att rekryteringen av personer som är villiga att åta sig uppdrag som god man blivit svårare. En utredning om en lösning av de negativa konsekvenserna borde göras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda möjligheterna till en lösning av problemet med sociala avgifter avseende arvode till god man.
|
Lilian Virgin (s) |
Britta Sundin (s) |
Gotab, Stockholm 1997