Familjefrågorna har haft en central ställning i Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet bildades. Det handlar både om synen på familjens oersättliga ställning och uppgifter i samhället och utformningen av familjestödet. Vi har hela tiden arbetat för att hitta de modeller för likvärdighet och mångfald, som vi tror skapar de bästa förutsättningarna för föräldrarna och därmed också blir bäst för barnen. Vi kommer även fortsättningsvis att lyfta fram familjepolitiken som en huvudfråga på grund av den betydelse den har för hela samhällsbyggandet och framför allt för barnen. Förslag till anslagsförändringar återfinns i motioner för utgiftsområdena 12 och 18.
Vårt samhälle är i mångt och mycket utformat utifrån vuxna människors behov. Barnen kommer ofta i kläm. Det mest centrala för oss är att vända på detta perspektiv och sätta barnen först. Att sätta barnen först innebär att respektfullt lyssna på barn och att våga använda deras idéer när samhället utformas. Om vi vuxna antar denna utmaning kommer vi att få lämna många invanda föreställningar och tankemönster. Kristdemokratisk familjepolitik bejakar enmetersperspektivet på tillvaron. Författaren Sven Delblanc skriver i en av sina sista böcker att varje tid har sin blinda fläck. Mycket tyder på att vår tids blinda fläck är barnen och deras längtan efter oss vuxna.
Många undersökningar visar att både mammor och pappor skulle vilja ägna mer tid åt barnen särskilt när de är små. Opinionsinstitutet Gallup genomförde nyligen en undersökning för Expressens räkning. Den visade att 70 % av kvinnorna och 25 % av männen skulle vilja ha möjlighet att vara hemma med sina barn i minst tre år. Det är en inställning som samhället bör uppmuntra och stödja på olika sätt. En jämnare fördelning mellan förvärvsarbete och omsorg om barnen skulle medföra flera positiva effekter för familjerna och samhället. Familjestabiliteten skulle öka och kontakten mellan föräldrar och barn skulle förbättras. På samma sätt bör alla politiska förslag bedömas utifrån om de stärker familjen.
I det moderna samhället fokuserar vi lätt för mycket på det kortsiktiga perspektivet. Insikten om att kortsiktiga vinster på längre sikt kan leda till mycket allvarliga och förödande konsekvenser saknas ofta. Det kan vara ett av skälen till att de effekter barnens uppväxtvillkor får på lång sikt kan komma i skymundan. Det leder till att i stället för att lägga sin kraft på att förebygga får samhället avsätta resurser på brandkårsutryckningar. Ett exempel på detta är hur kriminalpolitiken och speciellt våldsfrågorna hanterats. Erfarenheten visar att den nuvarande kriminalpolitiken har ganska liten effekt på brottsutvecklingen. Det som styr brottsbenägenheten är framför allt normer och värderingar som införlivas och får fäste under uppväxttiden. Att normförmedlingen fungerar bäst i en kärleksfull, nära relation är allmänt vedertaget. Det borde leda till den politiska slutsatsen att samhället vinner på att i hela sin uppbyggnad sträva efter att ge familjerna tillräcklig uppbackning för att fullt ut kunna ta på sig sin viktiga roll.
Den idémässiga bakgrunden till den syn vi har på familjen uttrycks också mycket väl i inledningen till FN:s barnkonvention. Sverige har ratificerat både barnkonventionen och andra konventioner som ger ett starkt skydd för familjen som enhet. Olika internationella överenskommelser, som Sverige anslutit sig till, tar klart ställning för föräldrarnas rätt att fostra barnen enligt sin egen och sin kulturs eller religions grundåskådning. I FN:s barnkonvention sägs bland annat att konventionsstaterna ser på familjen som den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd. Enligt konventionen bör familjen ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället. Vidare sägs att barnet, för att kunna nå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.
FN:s barnkonvention har inte kommit till för att ge föräldrar dåligt samvete för att de inte kan leva upp till de höga krav som konventionen ställer. Konventionen har kommit till för att utöva påtryckning på medlemsstaterna att ge föräldrarna de nödvändiga förutsättningar som krävs för att de helt och fullt ska kunna ta på sig sitt ansvar i samhället. Vår uppfattning är att svenska staten i detta avseende inte lever upp till kraven i konventionstexterna.
Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också att ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd, att vara en person som inte är utbytbar.
En viktig förutsättningen för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden som jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang.
Det är inte helt enkelt att ge en entydig definition av familjebegreppet. Enligt dokument från FN:s familjeår kännetecknas familjer av de känslomässiga, sociokulturella och legala relationerna mellan de olika familjemedlemmarna. Dessa relationer knyter samman makar (och samboende), föräldrar och barn och släkten i vidare mening.
När vi i detta program använder begreppet familj menar vi det som vi i Sverige i dagligt tal kallar familj. Det kan vara kvinna–man, kvinna–man–barn antingen i biologisk eller social koppling, samt ensamförälder–barn. Varje familjetyp måste självfallet få det stöd av samhället som den har behov av utifrån just sin situation.
Under de allra första levnadsåren är barnets behov av trygghet och närhet störst. Då sker identifikationen med omvärlden, då grundläggs tilliten till och respekten för andra människor, eller i sämsta fall motsatsen. Då grundläggs det som vi kallar etik och moral. För att den processen ska fungera bra behöver barnet i första hand omges av ett fåtal personer. Föräldrarna och familjen är då den viktigaste, mest självklara och naturliga ”lilla gemenskapen” för barnet.
I den kristdemokratiska familjesynen är familjen en del i ett nätverk av människor i flera generationer. Också de äldre barnen har behov av en trygg, öppen familj. Här blir även släktingar och vänner till familjen allt viktigare. I ungdomars identitetsutveckling kommer en dag då det är dags att övergå till att bli en självständig vuxen individ. Då behöver man också andra vuxna än föräldrarna att identifiera sig med. Det är därför familjen behöver öppna kontakter till andra vuxna.
Att föräldrar ska ha ansvar för sina barn torde de flesta hålla med om. Men har vuxna barn ansvar för sina föräldrar? Självfallet måste stat och kommun stå för ekonomisk och social grundtrygghet för de äldre. Men en trygg välfärd kan inte skapas om inte de aktiva åldersgrupperna bidrar med mer än skattebetalning. Alla ingår vi i någon form av familjegemenskap. Under livets gång förekommer olika typer av avbrott i den invanda tryggheten. Man blir sjuk, råkar ut för en olycka, blir arbetslös, förlorar kontakten med arbetskamraterna vid pensionering och så vidare. En gemenskap över generationsgränserna kan ge det stöd som behövs. Därför är den öppna flergenerationsfamiljen med sitt sociala nätverk ett livslångt projekt.
Perfekta familjer och felfria föräldrar existerar självfallet inte. Precis som i alla andra mänskliga sammanhang uppstår konflikter och begås misstag också inom familjen. Men trots sina brister är familjen den viktigaste byggstenen i samhället och den livsform som har störst möjlighet att vara den lilla nära gemenskap som behövs för människans växt. Fungerar inte familjerna som en bas fungerar inte heller samhället. Övergrepp och förtryck kan aldrig tolereras inom familjen, lika litet som någon annanstans. Men att sådant förekommer kan aldrig tas till intäkt för att helt avfärda familjen som livsform.
Föräldrar vill göra det bästa för sina barn. Det är en regel som gäller nästan helt utan undantag. Ingen känner sitt barn bättre än föräldrarna. Ingen kan bättre avgöra vad som är bäst för barnet än föräldrarna. Ingen kan snabbare observera om något går snett än föräldrarna. Därför kan föräldrarnas betydelse för sina barn inte nog betonas. Denna grundsyn måste komma till klart uttryck i samhället. Föräldrarna måste exempelvis få en reell möjlighet att välja barnomsorgsform och ett rejält inflytande över barnomsorgens och skolans utformning. Föräldrarna är de som står för kontinuiteten i barnens liv. Alla former av barnomsorg måste ses som komplement till föräldrarnas omsorg och utgå ifrån vad föräldrarna anser är bäst för barnen.
Att vara förälder är den finaste uppgift man kan ha. Inget kan vara viktigare än att ge sina barn trygghet och kärlek och därmed en bra start i livet. Föräldrarollens betydelse behöver uppvärderas. Att ta på sig sitt föräldraansvar är en betydelsefull samhällsuppgift och man ska kunna kräva att man får så goda förutsättningar som möjligt för att klara den. För de flesta barnfamiljer är tid tillsammans den stora bristvaran. Kristdemokraterna arbetar för att hitta modeller på det familjepolitiska området som underlättar för föräldrarna att få mer tid för barnen. Att barnen får nytta och glädje av det inser nog de flesta. Men också föräldrarnas självförtroende stärks när de känner att de får bättre möjlighet att ge barnen det de helst vill – mer tid tillsammans.
Både samhällets och människosläktets fortlevnad är knuten till relationen mellan man och kvinna. Därför har varje samhälle ett särskilt ansvar för att just den gemenskapen fungerar så bra som möjligt. All erfarenhet visar att stabila och fungerande familjer är bra för både barn och vuxna och en förutsättning för ett gott samhälle. Därför är det viktigt att lagstiftningen utformas så att den innebär ett stöd för stabila familjerelationer. Lagstiftningen kring äktenskapet spelar en grundläggande roll i detta sammanhang. Vi anser att den stabilitet och juridiska trygghet som äktenskapet som samlevnadsform innebär bör leda till att det prioriteras i lagstiftningssammanhang.
För att föräldrar och barn ska få mer tid tillsammans måste de olika regelsystemen för föräldraförsäkring, barnomsorg och rätt till tjänstledighet samverka på ett flexibelt sätt. Barn är olika och det som passar i en familj fungerar inte i en annan. Ledstjärnan måste vara att varje familj kan hitta lösningar som passar de egna behoven.
Ett kristdemokratiskt krav är en lagstadgad rätt till tre års tjänstledighet (hel- eller deltid) när man blir förälder. Föräldrarna ska ha bibehållen rätt att återvända till sitt arbete. De ska kunna dela upp ledigheten mellan sig, om båda föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar.
Det är viktigt att barnen får en väl fungerande vardagskontakt med båda föräldrarna. Det är därför eftersträvansvärt att föräldrarna utnyttjar möjligheten att dela på föräldraledigheten, så att också pappan tidigt får chans till en nära relation med sitt barn. Detta är bra både för barnen och för jämställdheten i föräldrarnas relation.
Flexibel arbetstid för anställda bör uppmuntras. Flexibel arbetstid innebär till exempel att arbetstagaren själv tillsammans med arbetslaget kan välja hur arbetstiden ska förläggas. Man kan också överväga att införa rätt för två arbetstagare med samma kompetens och arbetsuppgifter att dela på ett heltidsarbete och fördela arbetstiden sig emellan, så kallad job-sharing. Detta kan skapa möjlighet för föräldrarna att bytas av så att någon förälder alltid är hos barnet. Det kan också innebära att två eller flera familjer genom modellen delar jobb och samverkar för att ordna barnomsorgen. Ett sådant system måste givetvis kombineras med ekonomiska insatser från stat eller kommun. Arbetet bör överhuvudtaget organiseras så att möjlighet ges till frivillig arbetsdelning och/eller att tjänstledighet underlättas.
Barnens behov av trygghet och utveckling måste vara den viktigaste utgångspunkten för utformningen av all barnomsorg. Hittills har många insatser på familjepolitikens område snarare utformats utifrån arbetsmarknadens krav på föräldrarna. Det är inte så länge sedan barn kallades förvärvshinder i offentliga texter. Den synen på barn bidrar knappast till att skapa ett barnvänligt samhälle där familjen får ta utrymme. Som ovan nämnts är det centralt i kristdemokratisk familjepolitik att bryta denna föråldrade syn på barnen i samhället och i stället sätta barnens behov först.
Vid ungefär tre års ålder får barnet större behov av kamrater. Då behövs en kontakt med andra barn för att den viktiga sociala träningen ska fungera bra. Innan dess är de flesta barn inte gruppmogna. Man måste formas som individ innan man kan fungera i grupp. Dessa fakta måste man ta hänsyn till då barnomsorgen utformas när det gäller planeringen av omsorgsform och gruppstorlek samt kontinuiteten i omsorgen.
Kommunerna måste garantera att den barnomsorg som erbjuds håller mycket hög kvalitet. Grupperna får till exempel inte vara för stora, särskilt inte för de mindre barnen. Vi anser att det bör finnas en mångfald av driftsformer inom barnomsorgen. Olika driftsformer och en reell valmöjlighet för föräldrarna bidrar till att höja kvalitetstänkandet inom hela barnomsorgssektorn. Såväl kommunala som privata barnomsorgsalternativ ska bedrivas under kvalitetskontroll.
Den öppna förskolan är en viktig social träffpunkt för barn, föräldrar och dagbarnvårdare. En bra öppen förskola blir en naturlig knutpunkt i ett nätverk som kan vara både till stöd och glädje för föräldrar och barn. Alla barn som inte har annan barnomsorg utanför hemmet bör ha tillgång till en öppen förskola. En utbyggd öppen förskola i kombination med vårdnadsbidrag och en mer flexibel arbetsrätt skulle öppna möjligheter för helt nya och mer barnvänliga lösningar.
Kristdemokraterna har länge arbetat för tillräckligt goda ekonomiska resurser till familjerna för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett bra sätt. Dagens stöd till barnfamiljerna strider mot viktiga principer som rättvisa, valmöjligheter och god fördelningspolitik.
Den mycket höga beskattningen även av låga inkomster kombinerad med inkomstrelaterade bidrag och taxor innebär att orimliga skattekilar skapas. Kostnaden för den som själv ordnar sin barnomsorg, i egen regi eller genom att köpa tjänsten osubventionerad, blir orimligt stor. För att motverka detta och skapa drivkrafter för förvärvsarbete tillhandahåller stat och kommun kraftigt subventionerad offentlig barnomsorg. Sambandet mellan barnomsorgens verkliga kostnader och den avgift som föräldrarna betalar är mycket svagt. I praktiken innebär det att en stor grupp föräldrar gynnas på en annan grupps bekostnad.
Genom att styra alla resurser till ett fåtal barnomsorgsformer har staten i praktiken tagit över beslut som familjerna borde fattat själva.
Stora statliga och kommunala resurser har ensidigt satsats på de familjer som velat och kunnat få del av den offentliga barnomsorgen. De som på hel- eller deltid velat sköta barnomsorgen på egen hand eller velat ha en annan lösning har därför ofta haft svårt att förverkliga sin önskan.
Det system som byggts upp har haft flera anmärkningsvärda brister ur fördelningspolitisk synvinkel. Barnomsorgssubventionerna har i stor utsträckning tillfallit redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation kvinnan har innan hon får barn och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas ha gynnat resurssvaga hushåll på ett särskilt sätt.
Med tanke på hur viktig omsorgen om barnen är framstår dagens system, som inte tar hänsyn till omvårdnad i hemmet, som ganska otidsenligt. När barnomsorgsfrågor diskuteras glöms ofta att småbarnsperioden för de allra flesta är en relativt kort period av livet. Ekonomen Ann-Marie Pålsson kom för några år sedan ut med en bok om hemarbete som väckte mycket debatt. Ann-Marie Pålsson konstaterade att det arbete som görs utanför den etablerade arbetsmarknaden endast ger låg grundtrygghet. Detta drabbar i första hand kvinnorna. Män och kvinnor arbetar ungefär lika mycket i tid räknat, men proportionerna mellan hemarbete och marknadsarbete är olika. Kvinnorna arbetar 40 procent mindre på den så kallade öppna arbetsmarknaden. Med andra ord missgynnas kvinnor över livscykeln genom den här arbetsfördelningen. Detta är en allvarlig jämställdhetsfråga.
Ur detta perspektiv finns det anledning att fråga sig hur arbete som sådant ska betraktas. Hemarbete måste utföras och är viktigt inte minst ur livskvalitetssynpunkt, men signalerna i dagens samhälle är att alla bör förvärvsarbeta heltid även under de perioder då arbetsbelastningen i hemmet är som störst, till exempel under småbarnsperioden. Ann-Marie Pålsson noterar i sin bok att vård och underhåll av maskiner är en skattebas och räknas som värde i BNP, medan vård och underhåll av människor inom hemmet inte räknas i skattesammanhang och inte alls registreras i den ekonomiska statistiken. En ökad insikt om detta samband kan skönjas bland annat i förslaget till nytt pensionssystem. Denna insikt borde också gälla andra reformer.
Fyrpartiregeringen (1991–1994) genomförde flera positiva förändringar på barnomsorgsområdet. Den viktigaste reformen var införandet av ett vårdnadsbidrag kopplat till rätten till tjänstledighet i tre år. Det bidrog till att skapa ökad rättvisa mellan olika barnfamiljer och underlätta för föräldrarna att ordna barnomsorgen utifrån sina egna behov. En överväldigande majoritet av småbarnsföräldrarna valde att utnyttja de möjligheter som denna reform öppnade. Därför bör vårdnadsbidraget återinföras. Det är en reform som innebär förbättringar för dem som utnyttjar det utan att någon annan förlorar på det. Vårdnadsbidraget kan i vår modell användas fritt. Antingen för att betala kommunal eller privat barnomsorg eller för att möjliggöra för någon av föräldrarna att förlänga tiden hemma när föräldraförsäkringen upphört. Vårdnadsbidraget skapar ökad rättvisa mellan olika barnfamiljer och ger större valfrihet och flexibilitet. Det medför kostnadsmässig neutralitet mellan olika barnomsorgsalternativ. Alla föräldrar ska vara berättigade till ett vårdnadsbidrag på tio procent av basbeloppet (f n 3 630 kronor) per månad och barn mellan ett och tre år. Det ska beskattas och vara avdragsgillt upp till samma belopp för styrkta barnomsorgskostnader.
Detta finansieras bland annat genom en minskning av statsbidraget till kommunerna, som avlastas motsvarande kostnad för barnomsorgen. Beräkningar visar att om endast en del av dem som idag är berättigade att erhålla en subventionerad daghemsplats i stället med hjälp av vårdnadsbidraget ordnar barnomsorgen i egen regi under ett år så betalar reformen sig själv för staten och kommunerna.
Sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde har ett antal nedskärningar genomförts som lett till kraftiga försämringar för de familjer som har de lägsta disponibla inkomsterna. Dessa har genomförts utan en genomgripande analys av de fördelningspolitiska konsekvenserna. Regeringen sänkte till exempel matmomsen för alla och finansierade detta med sänkt föräldraförsäkring, sänkt barnbidrag och avskaffat flerbarnstillägg. Barnfamiljerna fick alltså bära hela kostnaden.Vi kristdemokrater motsatte oss samtliga dessa förändringar eftersom de sammantaget ledde till en sämre situation för barnfamiljerna samtidigt som andra grupper i samhället blev vinnare. Detta har bekräftats av flera familjeekonomer.
Den sänkning av det allmänna barnbidraget som regeringen genomförde drabbade låginkomsttagarna särskilt hårt. Vi kristdemokrater accepterade aldrig detta. Vi föreslog i stället en något större sänkning av det allmänna barnbidraget och samtidigt en överföring av de frigjorda resurserna till den barnrelaterade delen i bostadsbidraget. Alltså i praktiken en behovsprövning av en del av barnbidraget. Därmed skapades en bättre fördelningspolitisk profil.
Den profilen vill vi slå vakt om och avvisar därför regeringens föreslag om en återgång till 750 kronor per månad. Alla barnfamiljer behöver inte denna höjning, medan andra är i akut behov av den. Vi föreslår därför en höjning av det allmänna barnbidraget till 700 kronor per månad. De resurser som därmed frigörs, ca 1 040 miljoner kronor, överförs till den barnrelaterade delen i bostadsbidraget. På det sättet kommer pengarna även de sämst ställda, bl a många arbetslösa ensamstående föräldrar som lever på socialbidrag, till del. Detsamma gäller inte regeringens förslag.
Flerbarnstillägget återinförs vilket vi välkomnar. Regeringen konstaterar att den fördelningspolitiska analysen av saneringsprogrammet som gjorts i efterhand visar att flerbarnsfamiljer drabbats hårdare än andra familjetyper. Det hade varit bättre om saneringsåtgärderna hade föregåtts av fördelningspolitiska analyser. Då hade regeringen inte behövt vara efterklok. Men viktigast av allt, berörda familjer hade sluppit den ekonomiska stress som detta ogenomtänkta förslag ledde till.
För att bevara trygghetssystemens legitimitet och långsiktigt klara finansieringen av dessa krävs det att fusk och missbruk beivras. Under utgiftsområde 10 föreslår vi en förstärkning av försäkringskassornas administration för att klara denna uppgift. Inom föräldraförsäkringen räknar vi med en besparing på 500 miljoner kronor på grund av bättre underbyggda beslut samt ökad kontroll.
Den 1 februari 1997 ersattes systemet med bidragsförskott med ett nytt system, underhållsstöd.
Kristdemokraterna stödde grundprinciperna i det nya systemet men varnade för att det infördes under en period av mycket svår ekonomisk press på föräldrarna. Regeringen avsåg att uppnå en besparing på 928 miljoner kronor. Enligt Riksförsäkringsverkets prognos blir besparingen bara 370 miljoner kronor för 1997. Detta tyder på att regeringen inte heller i detta fall tillräckligt analyserat konsekvenserna av sitt förslag,
Bristen på konsekvensanalyser gjorde att det inte gick att förutse effekterna för de underhållsskyldiga. I slutskedet av beredningen av ärendet sänkte regeringen grundavdraget på bruttoinkomsten kraftigt från 48 000 kronor till 24 000 kronor. Vi kristdemokrater kände stor oro för konsekvenserna av detta och underströk därför vikten av snabb uppföljning av de nya reglerna med speciell betoning på de fördelningspolitiska effekterna. Det stora antalet beviljade anstånd och ännu större antal tillkommande ansökningar om anstånd har troligen orsakats av den senkomna och kraftiga sänkningen av grundavdraget. Vi kristdemokrater föreslår därför att grundavdraget höjs till 48 000 kronor och tillför anslag A 3 ytterligare 250 miljoner kronor.
Regeringen föreslår att bidraget till kostnader för internationella adoptioner skall uppgå till 24 000 kronor per barn. En genomsnittlig kostnad för adoption är idag ca 91 000 kronor per barn. Bidraget till de adopterande föräldrarna täcker därför knappt en fjärdedel av adoptionskostnaden. Vi kristdemokrater vill höja detta bidrag till 50 000 kronor per barn. Vi anslår därför ytterligare 26 miljoner kronor till anslag A 4.
Synen på barns behov har utvecklats mycket under 1900-talet eftersom vi fått ny kunskap om människans psykologiska grundbehov. De uppfostringsmetoder som användes i början av vårt sekel framstår till exempel i dag som hopplöst föråldrade. Under de senaste årtiondena har det lagts ned mycken möda på att hitta stora systemlösningar när det gäller barnomsorgen, medan barnen själva uttrycker sin besvikelse på olika sätt. Kristdemokratisk familjepolitik bygger på att den naturliga viljan och kraften hos familjen utnyttjas och ges stöd. En aldrig så väl utbyggd barnomsorg är inte nog för ett barn som längtar efter mer tid med föräldrarna.
Kunskaperna kring barns behov måste vara vägledande för samhällets barnomsorg och andra stödåtgärder. Vi har i dag bättre förutsättningar än någonsin att bygga ett samhälle som verkligen tar hänsyn till människans grundbehov av kärlek, trygghet, tillit, stabilitet, närhet, identifikation, lärande och utveckling. Vi har förutsättningar att göra 2000-talet till barnens århundrade.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjen som den grundläggande enheten i samhället,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrarnas självklara rätt att välja omsorgsform för sina barn,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till tre års tjänstledighet i samband med barns födelse,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flexibel arbetstid och jobsharing,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvaliteten inom den kommunala barnomsorgen,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den öppna förskolan,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisa principer för stöd till barnfamiljerna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemarbetet,
riksdagen beslutar om införande av vårdnadsbidrag för vård av barn upp till tre års ålder från den 1 januari 1998,
att riksdagen beslutar om regler för barnbidrag i enlighet med motionens förslag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre kontroll inom föräldraförsäkringen,
att riksdagen beslutar i enlighet med motionens förslag om underhållsstöd,
att riksdagen beslutar om nya regler för internationella adoptioner i enlighet med motionens förslag.4
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
1 Yrkandena 1 och 3 hänvisade till LU.
2 Yrkandena 2, 6 och 7 hänvisade till UbU.
3 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till AU.
4 Yrkande 14 hänvisat till SoU.