Allt efter som människan ger sig in på nya verksamhetsområden och tar nya verktyg eller ämnen i bruk, dyker det samtidigt upp problem som leder till negativ påverkan på människan. I vissa fall är orsakerna lättpåvisade och effekterna kan undanröjas. I andra fall dröjer det länge innan hållbara bevis kan presenteras så att en koncensus bland vetenskapsmän kan uppnås och åtgärder kan vidtas. En del problem dyker bara upp hos mindre grupper av särskilt känsliga personer, andra kan ge en negativ effekt och leda till missbildningar eller t. o. m . mutationsrisker. I vissa fall är det en kombination av påverkan av olika slag som leder till medicinskt och hälsomässigt oönskade effekter. Gemensamt för allt detta är emellertid att vi som regel inte blir varse problemen förrän de redan orsakat skada eller lidande för många individer.
Människan har en stor anpassningsförmåga och utvecklar motståndskraft mot olika slag av påverkan. Marginalen mellan påverkan och märkbar effekt är dock olika hos olika individer, och det är först sedan den marginalen överskridits som motåtgärder kan vidtas. Viktigast är självfallet att förebygga och förhindra ett upprepande och en fortsatt negativ utveckling. Det krävs alltså mycken försiktighet och en stor portion av ödmjukhet inför de nya verksamheter vi ger oss in på. Sedan väl problemen har dykt upp och kan härledas är det självklart att de drabbade skall behandlas med respekt.
En grupp som varit aktuell under flera år och som ständigt ökar i antal är de som brukar kallas elallergiker även om den beteckningen inte är helt korrekt. På detta område har det bedrivits mycket forskning, men vetenskaplig enighet har ännu inte helt kunnat uppnås, och de dokument som Socialstyrelsen angivit rörande dessa problem har inte skapat någon större klarhet. Tvärtom har de otydliga och motstridiga signalerna lett till att många på goda grunder upplever att utvecklingen närmast varit till det sämre. Många har därtill upplevt att det bemötande man får är beroende av var man bor.
Det som är sjukpenninggrundande för en del är det inte för andra. Medan en person får skador bedömda som arbetsskada förvägras en annan med samma symtom det samma.
En diskussion har förekommit mellan Socialstyrelsen och försäkringskassan i frågan. I TCO-tidningen nr 18/1997 kunde läsas: ”Kassorna skärper tonen mot elkänsliga.” I ett samarbete mellan försäkringsläkare i västra Sverige har t.ex. överenskommits att den som enbart anger elöverkänslighet inte kan få sjukpenning utan ärendet måste utredas vidare. Inte sällan sker remittering till psykiatrisk klinik, vilket dessa patienter uppfattar som kränkande, särskilt som de psykiatriska klinikerna ofta anser patienterna helt friska.
Oenigheten tycks vara stor inom läkarkåren. En läkare anser i den nämnda artikeln att de symptom som överkänslighet ger mycket väl kan uppfattas som sjukdom, oavsett diagnos. En ansvarig person för sjukpennninghanteringen vid Örebro-kassan redovisar samma uppfattning.
Elöverkänslighet är ju en bedömning som inte accepteras, men under den kan finnas besvär som gör att människor inte kan jobba. Vår uppgift är inte att ha en restriktiv syn utan att bedöma arbetsförmågan.
Från Socialstyrelsens sida tycks man vara kritisk mot de hårdare tagen. Medicinalrådet Swartling slår fast att Socialstyrelsen ”aldrig sagt att de elöverkänsliga inte ska ha sjukpenning därför att det inte finns någon helt klarlagd diagnos som anger vad de lider av. Det har vi aldrig yttrat oss om.”
Försäkringskassorna kan enligt det citerade medicinalrådet således inte hänvisa till Socialstyrelsen när de drar in sjukpenningen: ”Patienternas symtom ska ju bedömas med hänsyn till vilken grad de sätter ned arbetsförmågan.” Rådet till läkarna är att de inte ska skriva elöverkänslighet som diagnos utan göra en noggrann symtombeskrivning och tala om vilka arbetshinder som finns.
En arbetsgrupp vid Socialstyrelsen lägger i höst fram en rapport om hur patientkategorin elöverkänsliga skall bemötas. De har enligt medicinalrådet inget att frukta från Socialstyrelsen.
I kampen mellan samhällets myndigheter står den sjuka människan. Det är en viss tröst att överklagningsmyndigheten – länsrätten – inte sällan sätter sig över försäkringskassans beslut och ger den klagande rätt. Godtycket finns ändå i bedömningen.
Tiden går – och människor förlorar såväl sin ekonomiska trygghet som sin självkänsla.
Så här får det helt enkelt inte vara!
Landets kommuner tycks vara något mindre stelbenta när det gäller t.ex. elsanering, men även här råder stora olikheter på olika håll i landet och från den ena gången till den andra. Några får hjälp med elsanering av sin bostad eller sin arbetsplats, men andra i samma situation får inte det. Så kan det inte fortsätta!
I början av 1996 omtalade dåvarande socialministern i riksdagens kammare att ett arbete för samordning och utarbetande av riktlinjer pågick i departementet. Något resultat av det har de överkänsliga drabbade inte märkt. I stället ökar rapporterna från olika delar av landet om det oförstående och den behandling i varierande negativ grad, som de hjälpbehövande möts av. De som drabbats av ohälsa till följd av känslighet för elektriska och magnetiska spänningsfält och olika frekvenser av strålning måste få en likvärdig, mänsklig och respektfull behandling så snart detta bara är möjligt!
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer rörande behandlingen av personer som drabbats av elöverkänslighet, magnetism och olika former av strålning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättningsfrågor enligt lagen om allmän försäkring.
|
Lennart Fridén (m) |
Gullan Lindblad (m) |