1 Inledning
2 Utgångspunkter för en ny politik
3 Mål för en framtida integrationspolitik
4 Invandrarbegreppet
5 Integration och återvandring
6 Delaktighet i samhällsutvecklingen
6.1 Stiftelsen Invandrartidningen
7 Stöd till organisationer och deras verksamhet
8 Diskriminering, främlingsfientlighet och rasism
9 Arbete och försörjning
9.1 Ökad mångfald
9.2 Vidtagna, pågående och framtida åtgärder och insatser
9.3 Ökad sysselsättning genom eget företagande
10 Språk och utbildning
10.1 Andra modersmål än svenska
10.2 Förskola och skola som mötesplats och läroplats
11 Utsatta bostadsområden
12 Förbättrad introduktion för skyddsbehövande
12.1 Innehållet i introduktionsprogrammen
12.2 Riktlinjer för Invandrarverket
12.3 Statens roll vid nyanlända invandrares bosättning
12.4 Introduktionsersättning
13 En ny myndighet för integrationspolitiken
14 Hemställan
Integration är en process som sker över tid och inbegriper flera parter. Ett samhälle i vilket fattiga och rika, svenskar och utlänningar, kvinnor och män lever åtskilda med ojämlika förutsättningar skapar orättvisa och konflikter.
Integrationsprocessens mål innebär ett samhälle där varje människa kan försörja sig själv genom arbete, kan påverka sin livssituation, hyser en berättigad tilltro till samhället och dess institutioner och känner hopp inför framtiden. I dag ser vi i stället växande klassklyftor, arbetslöshet, fler fattiga, större avstånd till beslutsfattarna och misstro mot politiker och samhälleliga funktioner.
Vägen till det integrerade samhället kantas av milstolparna arbete och demokrati. Under vägen måste den nödvändiga insikten om mångfalden såsom progressiv, utvecklande och lönsam befästas hos såväl individer som institutioner.
Att som i dag utestänga kompetens och begåvningar från arbetsmarknaden är ett resursslöseri som ett högt specialiserat samhället som vårt inte kan tillåta sig. Enligt en etnocentrisk uppfattning är likhet det normala och önskvärda tillståndet, i det att den inte ger upphov till motsättningar – men den leder också till isolering och stagnation. Ett mångkulturellt samhälle kan inte beskrivas som ett lyckorike, men genom kulturmöten och konstruktiv konflikthantering kan det karaktäriseras som ett samhälle statt i utveckling via sina fruktbärande olikheter.
Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att samhällets etniska och kulturella mångfald bör tas som utgångspunkt för den generella politikens utformning, och att politik som riktar sig specifikt till invandrare som grupp bör begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden i Sverige. Men samhället har inte hunnit i fatt visionen. Vi ser i dag, på alla nivåer, en bristande kompetens i flerkulturella frågor och en svag insikt om mångfaldens betydelse. Detta ställer höga krav på regeringen. Snart sagt varje generell politisk åtgärd behöver en konsekvensanalys ur ett flerkulturellt perspektiv. För att få tillgång till nödvändig kunskap är det viktigt att kvinnor och män med utländsk bakgrund och internationell inriktning i högre grad än i dag ges ett inflytande inom den politiska maktsfären.
Vi delar också regeringens uppfattning att det är människors behov, inte ett s.k. invandrarskap, som skall styra utformningen av åtgärder. Om detta synsätt skall få genomslagskraft erfordras såväl informationsinsatser som konsekvent uppföljning.
Vänsterpartiet menar att det inte är tillräckligt att värna de demokratiska värdena. Demokrati är inte bara en ideologi – det är ett sätt att handla. Att tala om demokrati, att försvara den mot auktoritära ideologier eller att aktivt värna den från angrepp från mer eller mindre fast organiserade extremister är inte tillräckligt om alla de människor som förväntas vara demokratins uttolkare och försvarare inte erfarit den som en del av sin vardag. Se CEIFO:s undersökning om opinionsbilden bland ungdomar – att demokratin synes svag bland alltför många unga beror inte på för litet undervisning om demokrati, utan på för litet demokratisk praktik.
Det må vara att uppslutningen kring samhällets grundläggande värderingar är av större betydelse för integrationen än ett gemensamt historiskt ursprung, men vi finner det poänglöst att påstå att den svenska befolkningen saknar en gemensam historia. Att kvinnors och mäns historia inte är densamma, att rika och fattiga kan uppvisa diametralt motsatta historiesyn har inte tidigare fått någon regering att gå ut med det oförankrade och ovetenskapliga påståendet att svenskarna saknar gemensam historia. Sedan vårt lands svenska befolkning fått starkare inslag av andra etniska grupper förändras möjligen kraven på historieundervisningen, men inte historien (i betydelsen ”det som har ägt rum”). Att sedan olika grupperingar i landet har skilda uppfattningar om, och olika stark koppling till, det som beskrivs som landets historia, har varit ett naturligt faktum under hela historiens förlopp.
Vänsterpartiet instämmer i regeringens bedömning att invandrarbegreppets användning i författningar bör ses över. Begreppet är föråldrat, det saknar en enhetlig definition, det uppfattas ofta som pejorativt och det uttrycker ett grovt felaktigt antagande att personer av samtliga andra härkomster än den svenska skulle ha en gemensam referensram och gemensamma behov.
Vänsterpartiet stöder förslaget om en översyn av terminologin. För att andra uttryck skall kunna användas med bibehållen språklig korrekthet krävs en variation med avseende på sammanhang och syfte. Förslag som står till buds är bl.a. ”människor med rätt till bosättning i Sverige, personer med utländsk bakgrund, flyktingar, nyanlända, flerspråkiga, icke-européer, greklandsfödda, turkisktalande, familjer med chilenskt ursprung, barn med annat modersmål än svenska, svenskiranier” osv.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att integrationspolitiken inte utgör något hinder för en frivillig återvandring utan tvärtom ökar individens livschanser. Vi noterar också med tillfredsställelse att påtryckningar från stat och kommun inte får förekomma när det gäller den högst komplicerade existentiella frågan om ett återvändande till ursprungslandet.
Allt fler unga uppfattar att de saknar möjlighet att påverka sin framtid. Allt fler människor förlorar tilltron till samhällets institutioner, inklusive den parlamentariska demokratin. Inte minst anslutningen till den europeiska unionen har ökat avståndet till beslutsfattarna och spritt ett löjets skimmer över en del av de diskussioner som förs där och om vilka information sprids.
Ett större folkligt inflytande på alla nivåer är nödvändigt för integrationsprocessens framåtskridande. Det kan handla om politikerkontakter på medborgarkontor eller motsvarande inrättningar, om brukarråd vid kommunala verksamheter, om att referensgrupper inbjuds att medverka vid utformningen av samhälleliga reformer och förändringar.
Utländska medborgare har lågt valdeltagande i kommunalval. Vänsterpartiet menar att detta till en del kan förklaras av medvetenheten om ett ringa inflytande på politiken i stort, vilket blir synligt bl.a. genom att människor med utländsk bakgrund är dåligt representerade i offentliga organ. Vi aktualiserar därför vårt gamla krav på rösträtt i riksdagsval för alla med rätt till bosättning i Sverige som vistats här i minst 3 år (se separat motion).
Det finns hundratusentals invandrade i Sverige som inte förstår svenska tillräckligt för att tillgodogöra sig svenska medier. Det gäller inte bara nyanlända invandrare och flyktingar, utan människor som varit här i decennier. De klarar det dagliga livet, men inte kontakter med myndigheter. För att förbättra informationen till dessa invånare beslutade regeringen för 30 år sedan att ge ut en invandrartidning på de i Sverige vanligaste språken. I detta syfte bildades Stiftelsen Invandrartidningen. Därefter ges även ut en svensk version, ”På lätt svenska”, som i huvudsak används i sfi-undervisningen. Tidningarna utkommer i princip en gång i veckan, har en upplaga på 30 000 ex och läses av minst 100 000 personer.
I våras började Invandrartidningen lägga ut basfakta om Sverige på lätt svenska på Internet. Tills vidare finns avsnitt om bostad, skola och arbete. Informationen kommer också till hösten att finnas tillgänglig på flera språk. Invandrartidningen har också inlett ett arbete med SVT:s text-TV. Varje vecka lägger man ut information på lätt svenska, engelska och finska (Text-TV sid 270).
Regeringen konstaterar i propositionen att ”tidningar på andra språk än svenska givetvis fyller ett behov både vad gäller information och som språkrör och samlande kraft för den aktuella språkgruppen”. I nästa mening ifrågasätter man dock om det bör ges ut tidningar i statlig regi för grupper som varit länge i Sverige och anser att de som funnits länge i Sverige bör få sina behov tillgodosedda på samma sätt som andra, dvs. svenskar.
Vänsterpartiet anser att detta resonemang inte håller och ber att i sammanhanget få påpeka att staten varje år ger 520 miljoner kronor i presstöd för att bevara mångfalden för grupper som befunnit sig i Sverige mycket längre än våra olika invandrargrupper. Att de värden som man vill säkerställa med presstödet inte skulle gälla invandrare med begränsade kunskaper i svenska språket finner Vänsterpartiet mycket märkligt. Invandrartidningen riktar sig dessutom inte enbart till de invandrade som varit länge i Sverige utan även till nyanlända. Om man dessutom granskar de grupper som varit länge i Sverige och som inte fullt ut behärskar svenska språket finner man med all säkerhet att den största delen är kvinnor.
Med tanke på Invandrartidningens funktion som språkrör och förmedlare av myndighetsinformation anser Vänsterpartiet att det vore ett stort misstag att lägga ner tidningen. I stället anser vi att den skall vara kvar och avsätter därför 15 miljoner i vår budget. Vi anser också att tidningen med sin sociala funktion med fördel kan knytas till Diskrimineringsombudsmannen.
Vi stöder i stort regeringens bedömning, med tillägget att kvinnors och ungdomars aktiviteter bör uppmärksammas särskilt vid bidragsgivning. Vi vill också understryka att ett könsperspektiv skall anläggas vid återrapporteringen av de statliga föreningsbidragens resultat och effekter. Vänsterpartiet vill också i detta sammanhang påpeka invandrarorganisationernas betydelse för opinionsbildning. Vid det uppmärksammade våldtäktsmålet i HD-målet dömdes tre invandrade män. Det hade varit mycket positivt om invandrarorganisationernas män hade engagerats i arbetet med att visa en positiv mansbild för dessa, och andra, unga män. Det hade också givit en signal till majoritetssamhället att våldtäkt inte är accepterat i någon nation eller av någon religion.
Rasismen i Sverige i dag är liten, men farlig. Diskriminering och etnocentrism är utbredda och skadar betydligt fler – dock inte till liv och lem. Dessa företeelsers uppkomst och förhållandet mellan dem är väl värda djupare studium.
Mörkhyade människor som talar med accent stängs i dag ute av arbetsgivare, hyresvärdar, politiska institutioner osv. De löper också risken att bli illa behandlade av myndigheter, även när de kommer för att söka hjälp. Detta avslöjar att majoriteten i vårt land inte lyckats att hos samtliga invånare förankra de etiska normer som antas gälla.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kan stå som samlande rubrik för den etik som skall spridas bl.a. via barnomsorg och skola. Att, som Vänsterpartiet yrkat, inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning skulle ytterligare synliggöra giltigheten av allas lika värde.
Förebyggandet och motverkandet av rasism, främlingsfientlighet och diskriminering måste bedrivas kontinuerligt och flexibelt. Därför vänder vi oss mot regeringens förslag, såsom det tidigare framställts, att gå ut med information om förintelsen till alla barnfamiljer. Det är just den typen av massivt predikande som i allmänhet gör mer skada än nytta. I propositionen omnämns detta enbart som ett erbjudande om information om bl.a. den människosyn som låg bakom massutrotningen. Vårt parti deltar gärna i arbetet med den praktiska utformningen av informationserbjudandet.
Jättelika informationskampanjer är av ett begränsat värde och kan t.o.m. göra mer skada än nytta. Detsamma gäller för jippobetonade insatser. Vad som är nödvändigt är att varje människa, på skola eller arbetsplats, dagligen möter spegeln av hur världen faktiskt ser ut. Detta kräver tvärkulturell kompetens hos utbildningsanordnare och anställare. Denna kompetens skall, liksom mångspråkighet, räknas som merit. För ungdomar behövs ickesvenska förebilder. Som en arbetsmarknadsåtgärd under en begränsad tid kan särskilda mentorskapsprogram för utbildade icke-europeiska ungdomar erbjudas.
Mångfaldsplaner skall upprättas på varje arbetsplats för att främja den blandning av åldrar och kulturer som är utvecklande för arbetet. Med en sådan inriktning i hela arbetslivet förebyggs också kravet på etnisk kvotering, som Vänsterpartiet förstår men inte ställer sig bakom.
Skolan är skyldig att aktivt bemöta rasistiska påståenden och handlingar. Vuxenvärlden måste tydligt visa att det är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som gäller som fond för de värderingar unga människor tillägnar sig. I skolor där konflikter redan uppstått och måste lösas har elevvårdande personal en stor uppgift, vilken bör kompletteras med t.ex. kamratstödjare.
Skolan kan heller inte komma ifrån elevernas rätt till ansvar och inflytande. De unga människor som kommit att tro att de saknar ett värde frånkänner även sina medmänniskor ett värde.
Vänsterpartiet förordar en skärpning av lagen mot etnisk diskriminering. Det är helt klart att invandrares, särskilt utomeuropeiska, svårigheter på arbetsmarknaden till viss del kan förklaras av förekomsten av etnisk diskriminering.
Vänsterpartiet anförde redan i samband med antagandet av lagen mot etnisk diskriminering att den var behäftad med flera fundamentala svagheter. De farhågor vi då framförde om lagens bristande effektivitet har besannats.
En fundamental brist i lagen är avsaknaden av ett förbud mot indirekt diskriminering. Ett exempel på en säkerligen mycket vanlig form av indirekt diskriminering är sakligt omotiverade krav på perfekta kunskaper i svenska som villkor för anställning.
En förutsättning som uppställs i lagen för att det skall kunna vara fråga om otillåten diskriminering i anställningssituationen är att det fattats ett anställningsbeslut. Med denna konstruktion av diskrimineringsförbudet blir bestämmelsen närmast en papperskonstruktion.
Diskriminering under rekryteringsförfarandet, t.ex. genom att alla sökande med namn som tyder på invandrarbakgrund omedelbart sorteras bort av detta skäl, blir i de allra flesta fall omöjligt att komma åt med lagen. Likaså går den arbetsgivare fri som avstår att anställa någon på grund av att det visat sig att samtliga sökande har invandrarbakgrund.
Diskrimineringsförbudet måste konstrueras så att det träffar alla situationer då en arbetssökande blivit påtagligt orättvist behandlad på grund av sitt etniska ursprung.
Det saknas också ett generellt diskrimineringsförbud i lagen. Det enda rimliga vore att all etnisk diskriminering på arbetsmarknaden förbjuds med skadeståndspåföljd som sanktion.
Rätten att försörja sig själv genom arbete är nödvändig för att kunna leva integrerad i samhället. Arbetsmarknadsfrågorna är alltså centrala i integrationssammanhang. Löses inte dessa kommer vi inte att nå fram till det samhälle av likvärdiga, delaktiga medborgare som vi siktar mot.
Arbetsmarknadens struktur har förändrats. De s.k. okvalificerade jobben rationaliseras bort. Många av dem som har arbete måste ta på sig mer och mer övertid. Alltfler anställda tvingas lära sig leva under osäkra villkor, med korttidsjobb och snabba omflyttningar. EMU-anpassningen bidrar till att arbeten inom den offentliga sektorn skärs bort. Dessa förändringar drabbar alla människor med rätt till bosättning i Sverige. Ändå slår arbetslösheten hårdare bland människor med utländsk bakgrund, i synnerhet då en icke-europeisk sådan.
Det finns också tecken på att den svarta arbetsmarknaden växer, och att de som är nya i Sverige tvingas försörja sig på ett både olagligt och otryggt sätt, då varken näringsliv eller offentlig verksamhet förmått ta vara på de kompetenser vårt land erbjudits.
Ett delmål är alltså att få ner arbetslösheten bland ickesvenskar till de inföddas nivå. Vänsterpartiets krav på en arbetstidsförkortning med sikte på 6-timmarsdag och på en expansiv offentlig sektor gynnar samtliga arbetssökande, liksom vårt resonemang kring egenföretagande i mindre skala. Om det är korrekt att invandrare visar en större företagarbenägenhet är det också möjligt att ett förenklat småföretagande skulle vara särskilt av godo för en del invandrade grupper.
Att arbetsmarknaden är etniskt skiktad har flera orsaker och måste alltså angripas med olika metoder, vilket framgår av det följande.
Vänsterpartiet noterar med glädje att regeringen är beredd att ge staten ett ansvar som föredöme i utvecklingen av ett samhälle präglat av mångfald på alla nivåer.
Följande åtgärder anser Vänsterpartiet är nödvändiga att införa, alternativt utreda förutsättningarna för:
Mångfaldsplaner för arbetslivet
Möjlighet att beivra etnisk diskriminering redan vid arbetssökartillfället
Snabb ekvivalering av utländska examina samt komplettering av utbildningar
Introduktionsprogram som utgår från vad flyktingen kan, inte från vad han eller hon inte kan
Kvalificerad alfabetiseringsundervisning för vuxna
Varvad teori och praktik inom sfi-undervisningen
Mentorskapsprogram inom olika branscher, speciellt riktade till utbildade icke-europeiska ungdomar
Ett medieansvar för att mörk hudfärg och utländsk accent ges proportionellt utrymme – som förebilder för invandrade, och som tillvänjning för majoritetsinvånare
Det faktum att API sedan i juli kan förlängas med högst sex månader för utomnordiska medborgare ser vi som en av de säråtgärder regeringen sagt sig inte vilja medverka till. Vänsterpartiet menar att API skall kunna förlängas om påtagligt behov föreligger, oavsett praktikantens ursprung.
Kompetenshöjningen och resursförstärkningen till arbetsförmedlingarnas arbete ser Vänsterpartiet som nödvändiga. Vi vill också förorda att, på kommunnivå, fler initiativ tas till samarbete mellan arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialtjänsten, samt att det lokala näringslivet involveras i detta arbete. Kulturkompetenta personer som själva har utländsk bakgrund bör konsulteras. De kan också fungera som brobyggare vid kontakter mellan kreditgivare och blivande företagare.
Den föreslagna möjligheten till en förlängning av Starta-eget-bidraget med längst sex månader för utomnordiska medborgare ser vi som en av de säråtgärder regeringen sagt sig inte vilja medverka till. Vi förordar en möjlig förlängning då påtagligt behov föreligger, oavsett företagarens ursprung.
Flerspråkiga människor utgör en alltmer betydelsefull resurs på en internationaliserad arbetsmarknad. Aktuell forskning visar att språken inte konkurrerar med varandra, och att andraspråksinlärningen bygger på de begrepp barnet internaliserat på sitt modersmål. Vänsterpartiet har alltid betonat vikten av modersmålsundervisningen. Det bör åligga Skolverket att tillse att kommunerna vid fördelningen av statsbidragen för område grundskola behandlar modersmålsundervisningen i andra språk än svenska, samt svenska som andraspråk, på ett med övriga ämnen likvärdigt vis.
Det är uppenbart att en del kommuner inte kunnat erbjuda kvalitativ sfi-undervisning. Staten har här, via Skolverket, ett uppföljningsansvar. Samtidigt är det naturligtvis så att man från statligt håll inte kan dra ekonomiska resurser från kommunerna och inskränka deras möjligheter till skatteuttag samtidigt som man begär en oförändrad eller rentav förbättrad kommunal service.
Vi förutsätter att Verket för högskoleservice fortsätter sitt arbete på att ta fram rättvisande examensekvivalering för utländska akademiker.
Alla barn har behov av undervisning i och på sitt modersmål. Detta behov är något för alla barn grundläggande och gemensamt. Om modersmålet heter svenska, arabiska eller inuit är i förstone ointressant. Behovet är detsamma och alla barn har rätt att få sina behov uppfyllda. Vi vill därmed betona modermålsundervisningens karaktär av allmängiltig rättighet.
Vad som skiljer undervisningen i svenska från undervisningen i övriga språk är att den är obligatorisk såväl för kommunen att anordna som för eleven att delta i. Vänsterpartiet skulle förorda ett likadant dubbelt obligatorium för all modersmålsundervisning, om detta inte vore praktiskt outförbart när det gäller språk med mycket låg förefintlighet i vårt land. Vi kräver dock att modersmålsstödet i förskolan skall vara lagreglerat på samma vis som inom grundskolan.
Målet för barns introduktion skall vara att de skall kunna delta i normal förskole- och skolverksamhet. För de barn som behöver ytterligare stödjande insatser skall målet vara att elever med utländsk bakgrund skall gå ut i yrkeslivet på samma villkor som etniska svenskar. Skilda lektioner och aktiviteter för flickor och pojkar skall användas i den mån det är nödvändigt för att ge flickorna talutrymme och uppmärksamhet.
Vänsterpartiet finner det intressant att följa upp de kommuner som upprättar individuella utvecklingsplaner för samtliga elever. På sikt kan detta komma att leda till att individuella utvecklingsplaner blir ett pedagogiskt verktyg för samarbetet skola/hem, och då faller uttryck som ”barn med särskilda behov” eller ”invandrarbarn” bort ur begreppsapparaten.
Föräldrar har rätt att söka den utbildningsform de anser bäst passa deras barn. Samtidigt kan en värdekonflikt uppstå mellan extremreligiösa (kristna eller muslimska) skolor och läroplanens krav. Ju bättre den allmänna grundskolan kan tillgodose familjernas behov, krav och förväntningar, desto mindre blir behovet av privata initiativ. Detta innebär inte att grundskolan får ge avkall på de demokratiska värderingar den har som uppgift att förankra, men att den genom respekt och dialog skall vinna familjernas förtroende, samtidigt som den genom hög kvalitet faktiskt skall utgöra det mest attraktiva utbildningsalternativet.
De utsatta bostadsområden som benämns invandrartäta kan också kallas invandrarrika, eller ännu hellre flerkulturella, eller allra helst internationella miljöer. Detta är i allmänhet ett positivt värdeladdat uttryck, och den internationella miljön utgör dessa områdens mest attraktiva sida. I de sammanhang där man önskar betona just problemen kring områdenas utsatthet bör man tala om områden där det bor många fattiga. Vi har i motionen om den sociala bostadspolitiken utvecklat vår syn på särskilt utsatta bostadsområden.
Vänsterpartiet stöder utredningens ursprungsförslag att de nationella målen för introduktionen skall anges i lag.
Regeringen anser att kommunerna även i fortsättningen bör anordna individuellt inriktad introduktion för skyddsbehövande och andra invandrare. Vänsterpartiet anser att de skall göra det.
I kommunen upprättas den individuella introduktionsplanen. Vi vill betona betydelsen av att det sker ”i samråd” med den nyanlända invandraren. Introduktionsplanen skall utgå från individens behov och resurser och avfattas på det aktuella språket och svenska. Den är en för båda parter bindande överenskommelse, som under vissa förutsättningar kan omförhandlas.
Vänsterpartiet delar i stort regeringens uppfattning om introduktionsprogrammens mål och innehåll.
Kvaliteten inom sfi-undervisningen skall vara sådan att man efter godkänt prov kan ta ett arbete. Detta ställer höga krav på organisation och kompetens, bl.a. vad beträffar gruppindelning och behovsinriktad metodik. Misslyckad sfi innebär ett slöseri med resurser och är demoraliserande för individen, vars motivation för fortsatta åtgärdsförslag sjunker. Genom en närmare koppling till Skolverket och högskolorna för lärarutbildning skall sfi-ämnets status höjas från ”svenskkurs” till ”språkutbildning”.
Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen uppmärksammat flyktingarnas hälsotillstånd och behov av rehabiliterande insatser. Människor som våldtagits eller torterats, som upplevt krigstillstånd eller sett sina närstående mördas, kan inte omedelbart ta steget in i en krävande språkutbildning. I kommunerna bör även finnas beredskap för en uppföljning av åtminstone flyktingbarnens psykiska tillstånd efter en period av 6–9 månader, eftersom sviterna av ett trauma sällan är uppenbara vid ankomsten till Sverige. Med hänvisning till vår flyktingpolitiska motion hävdar vi också att asylsökande i väntan på uppehållstillstånd skall kunna få annat än akut sjukvård. För dem som kommer att få tillstånd förkortas då rehabiliteringstiden. För dem som inte kommer att få tillstånd har en medmänsklig insats gjorts.
Viss information bör förmedlas från Invandrarverket till mottagningskommunen. Bärare av relevant information om antal familjemedlemmar, arbetslivserfarenhet, traumatiska upplevelser osv. är givetvis den nyanlända personen själv. Om dokumentation om individen sammanställs på Invandrarverket är det i individens intresse att presentera denna för kommunen för att få tillgång till lämplig introduktion.
Med utgångspunkten att människor gör rationella val är det den statliga myndighetens uppgift att förklara de möjligheter som råder i det nya landet och peka på de svårigheter som kan uppstå, så att individen har tillräcklig underbyggnad för att fatta beslut, inom de ramar som gäller, för sin introduktionstid i Sverige.
Introduktionsersättningen skall vara statligt reglerad och i allt väsentligt likna en lön. Den skall vara beskattningsbar, med tanke på skattens betydelse för delaktigheten och rätten att ställa krav på samhället. Dess netto får inte understiga socialbidragsnormen.
Vänsterpartiet vill också ha in en skrivning om hur introduktionen kan uppskjutas. 2-årsperioden innebär deltagande i introduktion, under vilken pauser för exempelvis barnafödande kan inträda.
Vi delar uppfattningen att Statens invandrarverk med sitt ansvar för asylpolitiken och sina delvis polisiära befogenheter inte är rätt myndighet att introducera människor till ett gott liv i det nya landet. Dock förordar Vänsterpartiet en modell där det är kommunerna som har det fulla genomförandeansvaret för introduktionen.
Som förslaget till ny myndighet är skisserat synes den få som en av sina uppgifter att förhindra diskriminering. Här bedömer Vänsterpartiet att en skärpt diskrimineringslagstiftning och utökade befogenheter för Diskrimineringsombudsmannen är att föredra.
Vi anser heller inte att en statlig myndighet kan fungera som ”motor” i integrationsarbetet eller bedriva attitydpåverkande arbete med någon större framgång. Människors tankar, fördomar och oro styrs inte av den statliga överbyggnaden, utan av förhållandena i basen. Arbete åt alla och en väl fungerande demokratisk grundskola är satsningar som direkt påverkar samhällets grad av integration.
Vänsterpartiet anser därför att det inte behövs någon integrationsmyndighet. Som en jämförelse kan nämnas att JämO inte har något ”jämställdhetsverk” utan sorterar direkt under Arbetsmarknadsdepartementet. Vi anser att Invandrarverket skall ha kvar uppgiften att vid behov medverka till nyanlända invandrares bosättning i olika kommuner. Därefter skall ansvaret gå över till kommunerna. För den allra största delen människor med rätt till bosättning i Sverige är det den generella politiken som skall gälla, och det är Statsrådsberedningen eller regeringen som skall ta ansvar för att den generella politiken får avsedd effekt för var och en.
Vad gäller jämställdhetsarbetet är det jämställdhetsenheten som ansvarar för kontakterna och dialogerna med kommunerna för metodutveckling och erfarenhetsutbyte. Vänsterpartiet anser att denna uppgift, liksom uppföljning och utvärdering, skall ligga på en enhet inom Regeringskansliet. Ansvaret för uppföljning, metodutveckling m.m. vad gäller sfi bör som nu ligga på Skolverket.
Vänsterpartiet vill att Diskrimineringsombudsmannen, förutom de uppgifter som redan i dag ligger på DO, skall ansvara för arbetet att förebygga och motverka rasism och främlingsfientlighet. För det ändamålet lägger vi i ett inledningsskede ytterligare 5 miljoner kronor till DO.
I propositionen har regeringen bedömt vilka uppgifter som skall ligga på den nya myndigheten. Vänsterpartiet anser som framgått att det inte behövs någon ny myndighet utan att uppgifterna med fördel kan fördelas på befintliga myndigheter enligt nedan:
Diskrimineringsombudsmannen
främja lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund samt förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism
verka för att nyanlända invandrares behov av stöd uppmärksammas
verka för att integrationspolitikens mål och synsätt genomsyrar statliga myndigheters och kommuners verksamhet liksom samhället i övrigt
Invandrarverket
vid behov medverka vid nyanlända invandrares bosättning i kommuner
besluta om statlig ersättning till kommunerna
Organ vid Regeringskansliet enligt Invandrarpolitiska kommitténs förslag
särskilt följa upp kommunernas introduktion för skyddsbehövande och andra nyanlända invandrare för vilka kommunerna får statlig ersättning
följa och utvärdera samhällsutvecklingen ur ett integrationspolitiskt perspektiv
ha ett beställar- och samordningsansvar för statistikfrågor inom området
delta i ett internationellt samarbete och utveckla internationella och andra betydelsefulla kontakter som bidrar till att öka kunskaperna inom integrationspolitikens område
ge stöd till organisationer
följa tillämpningen av den nordiska språkkonventionen
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Invandrartidningens anknytning till Diskrimineringsombudsmannen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilt uppmärksammande av kvinnors och ungdomars aktiviteter vid stöd till organisationer och deras verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprättande av mångfaldsplaner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för förlängd API,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Skolverkets tillsyn över att kommunerna vid fördelning av statsbidragen behandlar modersmålsundervisningen i andra språk än svenska samt svenska som andraspråk på ett med övriga ämnen likvärdigt sätt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagreglering av modersmålsstödet i förskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna skall anordna individuellt inriktad introduktion för skyddsbehövande och andra invandrare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om introduktionsersättningens karaktär och skattepliktighet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet till uppskjutande av introduktionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas fulla genomförandeansvar för introduktionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt diskrimineringslagstiftning och utökade uppgifter för Diskrimineringsombudsmannen,
att riksdagen avslår förslaget att inrätta en ny myndighet för integrationspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen av uppgifter mellan Diskrimineringsombudsmannen, Invandrarverket och ett organ vid Regeringskansliet.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |