Sverige är idag ett mångetniskt samhälle. Integrationen av de nya medborgarna har inte lyckats och därför kan vi inte heller kalla Sverige för ett mångkulturellt samhälle. Vi anser dock att ett mångkulturellt samhälle är något positivt.
Idag stämplas människor som socialbidragstagare eller kriminella för att de bryter på svenska, har ett annorlundaklingande namn, har mörkt hår eller är muslimer. Vi har en diskriminering inte bara i arbetslivet med förödande konsekvenser i hela samhället utan även en diskriminering på alla plan i samhällslivet. Vanliga företeelser i vårt samhälle är att man blir förvägrad ett hyreskontrakt, inte insläppt på krogen, diskriminerad av socialnämnden – inte för att man är invandrare utan för att man synligt skiljer sig från det ”svenska”. Denna form av visuell diskriminering är oacceptabel och hör inte hemma i en demokrati eller i något samhälle.
Regeringens proposition är viktig därför att den anser att statens viktigaste uppgift är att garantera lika behandling av alla i samhället. Staten ska inrikta sig på att förhindra alla former av diskriminering och rasism. Dock anser vi att propositionen misslyckas nå detta mål, även om vissa förslag i propositionen är välkomna.
Ett mångkulturellt samhälle måste ha ett etiskt minimun som alla invånare respekterar. Vi kommer inte och ska inte heller försöka ändra det faktum att Sverige idag präglas av kulturell och etnisk mångfald. Däremot blir det ännu viktigare att diskutera den etiska grund som ska vara gemensam för alla invånare. Denna diskussion bör främjas. Vi anser att denna etiska grund bör vara
respekten för alla människors lika värde
tolerans
ett gemensamt rättssystem.
Om man eftersträvar att förverkliga ett gemensamt rättssystem så sätter det gränser för toleransnivån. Alla medborgare måste följa de regler som rättssystemet sätter upp. Detta förutsätter att medborgarna uppfattar systemet moraliskt riktigt. Det svenska rättssystemet har idag vissa brister, det styrker inte alla människors lika värde. Det är av oerhörd vikt att man snarast förändrar rättssystemet om man vill att det ska respekteras av alla medborgare och kunna utgöra en grund för gemenskap i samhället.
I debatten talar många om integration. Men det finns olika definitioner av integration. Vissa debattörer talar om integration, men menar assimilation. För oss är integration när alla medborgare får ett jämbördigt deltagande i samhällets verksamheter.
Man har länge haft en invandrarpolitik och invandrarpolitiska mål. Invandrarpolitiken har misslyckats och de invandrarpolitiska målen har inte uppfyllts. Att invandrarpolitiken inte har lyckats beror på att den till stor del har fokuserat kring ”Invandrarverket” och hemspråk. Frågor om diskriminering har man till stor del blundat för. Och först nu börjar kommuner i Sverige arbeta med andra frågor än mottagandet och flertalet kommuner börja sätta upp integrationsprogram. Däremot varierar kvaliteten och innehållet i dessa program och vissa kommuner har inte ens påbörjat ett arbete med att ta fram sådana program.
Vi anser att de gamla målen om jämlikhet, valfrihet och samverkan kan uppfyllas. Att ändra dessa mål är att kasta in handduken och säga att vi har gett upp och inte kommer att kunna arbeta för alla människors lika värde i det svenska samhället. Vi vill att det mångkulturella samhället kännetecknas av valfrihet, samverkan och samverkan, istället för assimilering där invandrare ensidigt förväntas anpassa sig till det svenska samhället. Jämlikhetsmålet innebär att invandrare ska få samma rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Valfrihetsmålet innebär att invandrare ska få möjlighet att välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet och uppta svenska livsmönster och i vilken grad de vill bibehålla och utveckla den ursprungliga kulturella identiteten med tillhörande livsmönster. Målet om samverkan innebär att en ömsesidig och omfattande samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupper och den svenska infödda befolkningen. Genom jämlikhet utvecklas och berikas det svenska samhället.
Vi vill dela upp det som traditionellt kallats invandrarpolitik i tre delar:
Invandrarpolitiken, som gäller de första åren i Sverige.
Förändringar i samhällspolitiken så att man möjliggör ett mångkulturellt samhälle med ett jämbördigt deltagande i samhället.
Åtgärdsprogram för att komma tillrätta med de problem som den misslyckade invandrarpolitiken har åstadkommit.
Vi avslår alltså propositionens mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken (5.3) till förmån för ovanstående.
LMA ska finnas kvar och nyanlända ska ha rätt att själva välja bostadsort. Varje kommun i Sverige ska kunna ta emot människor som kommer hit och kunna erbjuda en introduktion till det svenska samhället. Förutom det faktum att integrationen blir sämre om man påtvingar människor bostadsort, så är det Sveriges skyldighet enligt artikel 12 i FN-konventionen att ”envar som lagligen befinner sig på en stats område äger rätt att där röra sig fritt och fritt välja bosättningsort”. Samhället ska naturligtvis kunna rekommendera orter om man tror att det finns bättre chanser där till introduktion och ett framtida arbete.
Hur introduktionen ska utformas ska diskuteras mellan den sökande och de sociala myndigheterna. Det introduktionsprogram som idag finns är ett steg i denna introduktion.
Under introduktionen vill vi kunna ge dem som har rätt till asyl i Sverige eller har andra flyktingskäl och deras anhöriga ett skattepliktigt bidrag. Detta för att komma ifrån dagens socialbidragstänkande och för att kunna möjliggöra att människor tar ansvar för sina liv. Nivåerna för bidragen bör vara något högre än socialbidragen, i den mening att man ska märka en skillnad mellan att få ersättningen och att söka socialbidrag. I ett längre perspektiv vill vi ersätta denna introduktionsersättning med en grundersättning.
Om man ska kunna möjliggöra en god integration så måste barnomsorg vara en absolut rättighet. Nivån för introduktionsersättningen ska vara satt därefter.
Man ska kunna ha möjligheten att flytta till en annan kommun. Detta ska man kunna göra halvårsvis, vilket påverkar hur man betalar ut schablonersättningen till kommunerna.
Även andra än asylsökande – om behov finns – ska kunna få ta del av svenskundervisning. De ska kunna få ett skattepliktigt bidrag under tiden. Vi avslår dock propositionens förslag som innebär att man måste gå ett introduktionsprogram under tiden. Detta ska alltså vara en del av den allmänna politiken. Övervägas kan dock om kostnaderna för detta ska betalas av staten, som en del av ”åtgärdsprogrammet”.
En del av en lyckad integration är att man inte passiviserar människor under den tid som deras fall prövas. Människors rättssäkerhet i denna process får under inga omständigheter undergrävas. Ändå kan vi konstatera att man försämrar individers liv och samhällsnyttan genom alltför långa väntetider, och att det blivit en dålig vana med alltför långa väntetider. Vi anser att man efter ett års vistelse i Sverige automatiskt ska få PUT.
Begreppet invandrare diskuteras i samhällsdebatten. Många talar för att man ska ta bort begreppet invandrare. På vissa debattörer verkar det som om alla problem, speciellt diskrimineringen, automatiskt skulle försvinna om ordet invandrare inte användes. Vi anser att det är viktigt att människor själva ska få identifiera sig. Om man vill kalla sig invandrare, svensk, bindestrecksmänniska m.m. ska vara upp till individen. Sedan behöver vi för statistikens och forskningens skull använda oss av termer som invandrare, människor med uppehållstillstånd, svensk medborgare osv. Det är viktigt att man för statistik och forskning på invandrare som grupp, men även delar upp invandrargruppen i andra kategorier.
Propositionens förslag andas en rädsla för att människor som är invandrade ska känna en gemenskap med varandra. Man löser inga problem genom att ändra begreppet invandrare, men har inget emot propositionens förslag. Men det viktiga är att komma åt de strukturella hindren i samhället och den visuella diskrimineringen. Gör man inte det har en begreppsförändring ingen betydelse.
Det är skrämmande lite uppgifter som finns om invandrargruppens situation. Vi behöver också kontinuerligt få kunskap genom forskning, djupstudier och statistik. Dels kan vi ta del av den forskning och den diskussion om ett mångkulturellt samhälle som finns i många andra länder, dels bör staten anvisa pengar ur den samlade forskningsbudgeten för att stimulera forskning om det mångkulturella samhället.
Skolan har kanske den viktigaste funktionen för att skapa ett mångkulturellt samhälle med tolerans och trygga människor.
Ett sätt att förebygga rasism och främlingsfientlighet inom skolan är att läroplansarbetet genomsyras av ett interkulturellt synsätt och att läromedelsproducenter uppmanas att utveckla och förbättra läromedel så att även de genomsyras av ett interkulturellt synsätt.
Om man ska få tillfälle att möta samhället i skolan så måste man bereda plats i skolan för temadagar och besök utifrån. Många lärare vågar inte lämna ifrån sig sina lektioner till det. Insatser bör göras för att underlätta för temadagar och besök från frivilligorganisationer i skolan.
Ge skolan ökade resurser. Då kan den fylla sin viktiga roll att förmedla kunskap om olika kulturer, språk och traditioner till den generation som i framtiden ska leva i det mångkulturella samhället.
Hemspråkslärarnas status kan höjas genom att tjänsten görs om till en vanlig språklärare. Detta har en viktig attitydbildande funktion.
Alla elever bör ges möjlighet att välja språk som talas i deras närhet. Arabiska, turkiska och persiska bör erbjudas precis som franska, tyska och spanska.
Partierna bör ta ett större ansvar och aktivt arbeta för att få in invandrare i politiken och i de beslutande församlingarna. Det är viktigt att inse att man inte bara ska efterfråga invandrare i frågor som berör flykting- eller invandrarfrågor, utan i alla frågor.
I de statliga utredningarna är invandrare underrepresenterade som ledamöter, tjänstemän och experter. I Invandrarpolitiska utredningen så fanns det experter från Kommunförbundet, Finansdepartementet, Invandrarverket m.m., dvs. de organisationer och verk som utövar politiken var närvarande, men inte de som påverkas av politiken, invandrargruppen själv. Självfallet borde en eller två av experterna ha representerat invandrarorganisationerna i Sverige. I olika utredningar bör man använda sig av invandrarkollektivet som en resurs och antingen ha med en expert eller arbeta i samråd med invandrargruppen.
Vissa principer och värderingar är så grundläggande i samhället att de bör bekräftas genom lagar. En sådan princip är allas lika värde. Den lagstiftning som finns idag är därför grundläggande, men inte tillräcklig. Vi vet att det trots lagstiftningen förekommer diskriminering. För att DO ska kunna hinna med att ta alla fall av diskriminering måste DO:s befogenheter och resurser ökas.
Diskrimineringsombudsmannen bör kompletteras på det kommunala planet. Varje kommun bör ha minst en tjänsteman som har som uppgift att motverka diskriminering och rasism inom kommunen och dess verksamhet. De kommuner som har ett medborgarkontor bör kunna förmedla kontakt mellan de personer som vill ha hjälp med fall av diskriminering och den lokale DO.
Lagstiftningen om ”olaga diskriminering” i brottsbalken 16:9 kan ifrågasättas på olika sätt. En del hävdar att polisen borde agera hårdare. Att de borde få tydligare riktlinjer så att de prioriterar bättre, utreder noggrannare, osv. Det är möjligt. Å andra sidan är de enda länder där vi ser fällande antidiskrimineringsdomar i förhållande till näringslivet de länder som förbjuder diskriminering med civilrättslig lagstiftning. Vi kanske har valt fel väg. Diskriminering i arbetslivet är inte en del av straffrätten. Varför skall i så fall diskriminering av t ex kunder i näringslivet vara en del av straffrätten?
Om lagen om olaga diskriminering omvandlades till en förstärkt civilrättslig skadeståndslag skulle man kunna uppnå lagens ändamål, dvs att motverka diskriminering, på ett mer effektivt sätt. Inom brottsbalken är olaga diskriminering en meningslös, dock trevlig, symbollag. Den skrevs för att blidka en internationell opinion – baserad på en internationell förpliktelse. I bästa fall är det endast detta mål som uppfylls. Som en civilrättslig skadeståndslag skulle beviskraven vara lägre – desamma som i vanliga civilrättsliga mål – vilket borde leda till flera fall där skadestånd utdöms. De utsatta skulle förmodligen vara mer motiverade att driva sådana fall än åklagarna och polisen. I vissa fall skulle de diskriminerade kunna få rättshjälp för att driva sina fall, vilket är omöjligt idag. Möjligtvis skulle man kunna se till att DO fick ansvar för att driva dessa diskrimineringsfall. Om skadestånd blev utdömt skulle det bli lättare att uppnå vissa sidoeffekter.
T ex blir det lättare för kommunerna att dra in tillståndet för diskriminerande krogar.
Vi anser att regeringen bör tillsätta en utredning för att se över frågan om att omvandla lagen om olaga diskriminering i brottsbalken till en ren civilrättslig lagstiftning. Samma utredning skulle dessutom kunna få i uppdrag att se över organisationen av våra olika antidiskrimineringslagar, åtgärder och tillsynsmyndigheter. Målet skulle vara att lägga grunden för en
s k kommission för mänskliga rättigheter. Detta skulle förmodligen leda till en effektivare användning av de knappa resurser som finns för att motverka diskriminering på olika sätt.
Riksdagen skall verka för principen att alla som bor i Sverige skall behandlas lika, eller i varje fall så lika som möjligt. Med andra ord skall man motverka situationen som gäller för EU – att landets befolkning delas upp i tre rättskategorier: svenskar, övriga EU-medborgare och ”tredjelandsmedborgare”. Enligt EU-rätt t ex är man i princip i Sverige tvungen att godta EU-examina såsom likvärdiga med svenska medan det fortfarande är fritt fram att strunta i alla andra utländska examina, vilket också görs. Tredjelandsmedborgarnas examina borde prövas åtminstone individuellt och med visst förnuft.
Det finns också en EU-förordning om att EU-invandrare skall få rösträtt efter en månads bosättning, medan andra invandrare skall vara tvungna att ha varit bosatta i Sverige i tre år i enlighet med nationell lagstiftning. Det finns inga förnuftiga eller demokratiska skäl för denna åtskillnad. Den utgör en ren diskriminering och bör inte accepteras i svensk lagstiftning. Man bör helt enkelt anta en lag om att man ska behandla alla invandrare lika.
Regeringen har tillsatt en kommitté som skall göra en översyn av lagen om svenskt medborgarskap. Direktiven anger att utredningen ska överväga åtgärder för att stärka medborgarskapets status. Att öka skillnader mellan medborgare och icke-medborgare ser vi som inget sätt att minska etnocentrism och diskriminering. Tvärtom så undergräver man sådana tendenser. Utredningen borde istället arbeta med att ta fram åtgärder för att minska skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare och bl a se över utlänningslagen i syfte att öka icke-medborgares rättssäkerhet. Vi anser att utredningen bör få ändrade direktiv i enlighet med ovanstående.
Sverige motverkar idag dubbelt medborgarskap. Denna inställning är förlegad. Förlegad dels p.g.a. att verkligheten har sprungit förbi principen för länge sen. T ex har många flyktingar dubbelmedborgarskap. Många barn från s k blandäktenskap har det. Och dels p.g.a. att Sveriges ökande integration med omvärlden kommer att på naturlig väg leda till att allt fler erhåller dubbelmedborgarskap på ett eller annat sätt. Denna principiella inställning tjänar endast syftet att hindra integration. Steget mot svenskt medborgarskap skulle vara mycket lättare för många invandrare om Sverige inte tvingade människor att säga upp sitt tidigare medborgarskap. Sveriges inställning bygger på en svunnen tid. Främst kan det sägas vara en nackdel för individen om han eller hon är en dubbelmedborgare – risk för dubbla skattesystem och dubbla värnpliktssystem osv. Men många drar sig för att bli svenska medborgare p.g.a. känslomässiga skäl och med tanke på att man kanske vill flytta ”hem” någon gång. Men om man tror att medborgarskapssteget främjar integration, är Sveriges s k principiella inställning ett stort hinder på vägen. Därmed bör denna princip överges och man bör se över reglerna rörande dubbelt medborgarskap.
Det bör vara lika självklart för företag att rekrytera medarbetare av bägge könen som att rekrytera medarbetare som motsvarar landets befolkningssammansättning. För att kunna uppnå detta så bör man arbeta på samma sätt som man i Sverige gör för att uppnå ökad jämställdhet. Det bör vara självklart att lagen mot diskriminering p.g.a. etnisk tillhörighet är lika stark som lagen om jämställdhet på arbetsmarknaden. Vi anser alltså att man bör skärpa lagstiftningen.
Den offentliga sektorn och alla kommuner bör gå före och upprätta integrationsprogram för invandrare. Dessa integrationsprogram går att jämföra med jämställdhetsprogrammen för en bättre representation av kvinnor. Man bör i ett senare skede även kräva att företag med mer än tio anställda inom det privata näringslivet upprättar integrationsprogram.
För att kunna tillvarata invandrarnas utländska utbildningar bör UHÄ respektive AMS prioritera en vidareutveckling av instrumenten för att jämföra utländska utbildningar av yrken med motsvarande svenska. Korta, individuella, anpassade kompletteringsutbildningar är ett bra sätt att tillvarata invandrarnas utbildning, yrkeserfarenhet och språkkunskaper.
Arbetslösheten bland invandrare är alltför hög, i synnerhet i förhållande till arbetslösheten bland majoritetsbefolkningen. Till viss del ligger förklaringen i den pågående, medvetna eller omedvetna, diskrimineringen på arbetsmarknaden. Hur man kan komma tillrätta med olika typer av diskriminering kan nog diskuteras. Lagstiftning är en möjlig väg. Användningen av statens ekonomiska makt är ett annat sätt att påverka det privata näringslivet. Hur skulle det kunna genomföras?
Oavsett politisk färg är många privata företag intresserade av att ha det offentliga som kund. Om man antar att diskriminering är vanlig i Sverige innebär detta att många av de företag som handlar med staten diskriminerar – antingen medvetet eller omedvetet. Ett sätt att få dem att i alla fall fundera över diskrimineringsproblematiken i sina företag är att lägga in en antidiskrimineringsklausul i statliga upphandlingar. Om ett företag vet att man kan förlora en upphandling p.g.a. att man diskriminerar ökar motivationen att undvika diskriminering. Detta gäller även diskriminering av kvinnor.
Många talar om hur mångfalden berikar, särskilt inom företagslivet, men än så länge är det inte mycket mer som händer. En sak som har prövats med framgång i vissa länder för att stimulera ett förändrat beteende på arbetsmarknaden har varit införandet av antidiskrimineringsklausuler i statliga upphandlingar. Det finns vissa tecken på lokalt håll på sådant i Sverige – t ex Växjö och Stockholm.
Därutöver kan man nämna att integrationen av arbetsmarknaden förmodligen är en av nycklarna till att få den svenska ekonomin på fötter. Fler och fler företag har kommit till insikt om att det som behövs när det gäller kreativitet, produktivitet m m är mångfald, och inte enfald. Idéerna om mångfald (diversity) började till stor del inom företagslivet i USA och har anammats mer och mer av europeiska företag. Givetvis har dessa företag ökade vinster som drivkraft till sina mångfaldsplaner. Men man skall komma ihåg att i alla fall en del av inspirationen för mångfaldsplaner baserades på det faktum att diskriminering i USA kan resultera i extremt höga kostnader. Diskriminering kan resultera i att man inte tillåts delta i offentliga upphandlingar. Med andra ord fick dessa företag en viss hjälp på vägen till slutsatsen att mångfald lönar sig.
Ur ett företagsekonomiskt perspektiv kan man säga att slutsatsen har dragits att de som inte diskriminerar producerar bättre produkter och tjänster på lång sikt. I ett bredare demokratiperspektiv är det också så att en effektiv antidiskrimineringsklausul skall ses som en minimiförsäkran till alla medborgarna att skattemedel inte skall gå till företag som diskriminerar. Staten kan direkt påverka statens personalpolitik och offentlig service vad gäller diskriminering. Dessa klausuler kan vara ett viktigt kompletterande sätt att se till att de offentliga medel som går till verksamheter utanför statens regi hamnar hos företag som visar en grundläggande respekt för alla människor i detta land.
Sådana klausuler kan därmed även ses som ett sätt att bygga upp förtroendet för staten från bland annat invandrarnas sida. Det är viktigt att markera att skattemedel inte går till företag som diskriminerar. Man höjer företagens medvetenhet om diskriminering som bör stimulera dem själva till att motverka diskriminering. Och man visar bl a för invandrarna (och kvinnor om könsdiskriminering inkluderas i klausulen) att staten är villig att motverka diskriminering inte bara genom högtflygande principer om mänskliga rättigheter men även genom konkreta handlingar.
Därför anser vi att man antingen genom lag eller på annat sätt inför antidiskrimineringsklausuler i alla offentligt upphandlade avtal där staten är en part. Avtalsbrott mot en sådan klausul skall kunna sanktioneras med t ex hävning av avtalet, skadestånd, och/eller ett förbud mot deltagande i framtida offentliga upphandlingar.
Språket är vårt viktigaste redskap till kommunikation. Att behärska språk handlar också om att kunna sätta ord på sina känslor. Alla som bor i Sverige bör få kunskaper i det svenska språket. Det är dock farligt att ha en politik som enbart riktar sig till invandrare. Förslaget som diskuterades för något år sedan om att alla arbetslösa som är invandrare måste läsa svenska för att få a-kasseersättning eller bidrag var en sådan åtgärd som inte är önskvärd. Man måste också vara medveten om att t ex vissa äldre nyinvandrade kanske aldrig kommer att kunna lära sig det svenska språket eller att vissa yngre nyinvandrade kommer att tappa det svenska språket när de blir äldre. Och att vissa alltid kommer att bryta på det svenska, även om de behärskar det svenska språket utmärkt i övrigt. Och att det även finns ”svenskar” som har dåliga svenskspråkkunskaper.
Även de människor som inte har rätt till asyl i Sverige eller har andra flyktingskäl samt deras anhöriga ska kunna erbjudas undervisning i svenska. Det gäller arbetsinvandrare, men också alla människor i det svenska samhället som inte behärskar en fullgod svenska.
Skolans hemspråksundervisning har stor betydelse för invandrarbarnens identitet och trygghet. Den ökar deras möjligheter till att klara övergången till den nya kulturen och samtidigt hålla dem gamla levande. Hemspråksundervisningen är också viktig med tanke på dem som återvänder till sitt gamla hemland. Hemspråk ska vara en rättighet för alla som vill lära sig föräldrarnas modersmål.
I framtiden kommer vi att ha många människor som kommit till Sverige i vuxen ålder som kommer att bo på ålderdomshem, ta del av sjukvården osv. En del av den gruppen kommer att tappa sin svenska, en del av gruppen kommer aldrig att ha lärt sig svenska. Vi kan inte bortse från att detta är en verklighet och naivt hoppas att alla kommer att kunna svenska. Det är tyvärr en verklighet som i mindre skala existerar idag och som kommer att bli större i framtiden. Naturligtvis måste vi hitta former så att även dessa kan tillgodogöra sig servicen i den offentliga sektorn och må bra som människor. Regeringen bör återkomma med åtgärder för hur vi ska möta dessa behov.
Många av propositionens förslag om sfi-undervisningen är positiva. Framförallt hoppas vi att man kommer att se över kursplanen och att man i ökad grad kommer att anpassa undervisningen till varje individs förutsättningar och behov. När det gäller att öka den uppsökande verksamheten vill vi understryka att sådan uppsökande verksamhet kommer att ha störst effekt om man inte använder någon form av tvång, samt utnyttjar invandrare och invandrarorganisationerna i denna verksamhet.
De skolor som har hemspråk i olika språk skulle kunna erbjuda alla elever undervisning i dessa språk. Det är en tillgång som man idag inte tar vara på och det skulle mer än någon annan åtgärd höja statusen på hemspråksundervisningen och ge hemspråkslärare en högre status. Det är också viktigt att arbeta med att förbättra kvaliteten på hemspråkslärarnas utbildningsnivå.
Storstadskommitténs rapport ”Delade städer” och Aftonbladets serie ”Malmö – en delad stad” visar tydligt på klyftorna i olika bostadsområden. Massarbetslöshet, fattigdom, utanförskap, våld och kriminalitet är en verklighet i invandrartäta områden.
Invandrarfamiljer bor ofta i storstadsområden. De är mer trångbodda och bor oftare i hyreshus. Det förekommer s.k. etnisk boendesegregation. Och det bor många invandrare i s.k. segregerade bostadsområden i de mer slitna och förfallna miljonprogrammen.
Boendesegregationen innebär att invandrarna missgynnas på flera olika områden. Detta delar de med andra invånare i de eftersatta områdena. Negativt är bl.a. att risken för att de sociala kontakterna mellan svenskar och invandrare på fritiden tenderar att bli alltför få och att svenskans ställning som sammanhållande språk försvagas. Det får bland annat till följd att många av de svenska familjerna som bor i dessa svenska, mångkulturella områden och trivs med det flyttar när barnen närmar sig skolåldern. Svenskan som talas i dessa områden är ofta bristfällig och utvecklas inte tillräckligt i skolan.
Boendesegregationen speglar invandrares sociala och ekonomiska villkor i stort. Invandrartäta områden blir ofta lågstatusområden och underhåll och upprustning eftersätts. Vi vill öka samhällets resurser till dessa områden så att en god boendemiljö uppnås. För att höja statusen vill vi förlägga myndigheter och institutioner hit samt stimulera företagsetablering. Det är också viktigt med en fungerande offentlig service, och vitala delar såsom Posten bör inte läggas ned i dessa områden. Dessutom bör personalen inom offentliga sektorn och i de beslutande församlingarna i dessa områden spegla befolkningens sammansättning bättre än idag. Det är av stor vikt att man satsar på att följa upp de hyresvärdar och bostadsförmedlare som diskriminerar invandrare, både genom information och utbildning, men även genom lagstiftning och hårdare straff.
För att komma åt problematiken med segregerade bostadsområden behövs både generella åtgärder inom bostadspolitiken (se nedan), en förbättring av den övriga generella politiken, inkl. lagstiftningen, men också säråtgärder för att komma tillrätta med den situation som finns idag.
Andra generella åtgärder som Miljöpartiet vill genomföra kommer att öka möjligheten till ett mer jämbördigt liv för samhällets alla medborgare och innebära en bättre boende. Vi vill:
införa ekostadsdelar,
ge de boende ett ökat direkt inflytande och möjlighet till ökat ansvarstagande för sitt boende och sin vardag,
utöka fritidsverksamheten i dessa områden, speciellt för de yngre,
skapa ett attraktivt boende genom att t ex blanda olika hustyper.
En viktig beståndsdel i att minska arbetslösheten och diskrimineringen av invandrare är näringspolitiken. Vi kan ta till vara de resurser och kunskaper som finns hos invandrade grupper genom att stimulera egenföretagandet. I ett längre perspektiv leder det också till att diskrimineringen av invandrare minskar då den svenska omgivningen får respekt genom att man visar att man ger samhället nytt företagande.
Människor med invandrarbakgrund möts av fler hinder för det egna företagandet, såsom större svårigheter att få lån, svårare att få bra information om företagande osv. Det är viktigt med åtgärder som tar bort dessa hinder och regeringen bör återkomma med förslag till sådana åtgärder.
Vi anser att det behövs ett åtgärdsprogram för att komma åt den situation som den misslyckade invandrarpolitiken har åstadkommit. Dessa åtgärder är tänkta att vara temporära tills den visuella diskrimineringen har minskat drastiskt och de olika invandrargruppernas situation är mer jämbördig de övriga medborgarnas. Vi anser att det behövs en utredning som i samråd med invandrarorganisationerna tar fram förslag till sådana åtgärder. Men regeringen bör redan i nuläget lägga fram förslag till ett åtgärdsprogram, som man senare kan revidera. Ett sådant förslag skulle kunna innehålla följande:
sänkt arbetsgivaravgift för invandrare vid nyanställning under det första året,
riktade åtgärder för invandrare som vill starta eget,
en organisation eller informationsbyrå som förmedlar information om starta eget till invandrare, som kan informera om regelsystemet, som kan planera eller ge kurser efter modell i Holland och England,
möjlighet att låna ut pengar till invandrare, jämför med kvinnolån,
att man flyttar ut statusfyllda och internationella verksamheter till invandrartäta områden.
Vi avslår förslaget om ett separat integrationsverk och anser att staten skall stödja kommuner och landsting och ge dem i uppgift att arbeta med frågan i projektform och i långsiktiga arbetsformer. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering skall inte inordnas i en integrationsmyndighet. Om vårt första yrkande om avslag för en integrations-myndighet avslås, är vårt andrahandsyrkande att DO behålls som egen myndighet.
Politik som riktar sig selektivt till svenskar och invandrare bör minimeras och inriktas på språkundervisning, samhällsinformation och insatser för att skapa meningsfull sysselsättning. Vi anser att ett integrationsverk fryser särbehandlingen och säger alltså nej till ett sådant verk av många skäl, men det viktigaste skälet är naturligtvis att vi inte tror att det verkligen integrerar invandrarna.
Vi anser i stället att pengarna bör satsas på kommunerna.
Vi avslår förslaget om att lägga ner Invandrartidningen; den bidrar verkligen till ökad integration. Citat från Kurdo Baksi: ”Invandrartidningen är ett av de få instrument som bygger riktiga broar mellan svenskarna. Det finns ingen anledning att byta ett vinnande lag. Att regeringen föreslår att lägga ner den signalerar om något mycket allvarligt i landet: nej tack till det mångspråkiga Sverige!” Pengarna kan tas från Integrationsverkets beräknade 15 miljoner kronor.
Vi delar regeringens uppfattning om att en god integration också skapar förutsättningar för den som vill återvända. Regeringen påpekar också att det inte får förekomma påtryckningar från stat eller kommun. Tyvärr ser dock verkligheten annorlunda ut idag. När man från kommunens sida diskriminerar invandrare och samtidigt underlättar återvandring är det ett sätt att få människor att känna sig ovälkomna i Sverige. Och det är, om inte en direkt så dock, en indirekt påtryckning. En annan viktig aspekt i återvandringspolitiken är att Sverige bör lagfästa de återvändandes rätt att återvända till Sverige. Regeringen bör återkomma med förslag för att komma tillrätta med bägge dessa frågor.
Detta förslag bör omfatta alla i Sverige.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det mångkulturella samhället,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om introduktionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylsökande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder i skolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om invandrarrepresentationen i utredningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Diskrimineringsombudsmannens befogenheter och resurser ökas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokala DO,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att se över frågan om att omvandla lagen om olaga diskriminering i brottsbalken till en ren civilrättslig lagstiftning,
att riksdagen beslutar om ändring i lagen om rösträtt för invandrare så att alla invandrare behandlas lika,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade direktiv för Kommittén om översyn av lagen om svenskt medborgarskap,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagen mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är lika stark som lagen om jämställdhet på arbetsmarknaden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett integrationsprogram för invandrare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om antidiskrimineringsklausuler,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskundervisning för alla,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemspråksundervisningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska språket och äldre invandrare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sfi-undervisningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om segregerade bostadsområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om näringspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärdsprogram för att komma till rätta med de problem som den misslyckade invandrarpolitiken har åstadkommit,
att riksdagen avslår förslaget om en ny myndighet för integration – Integrationsverket,
att riksdagen avslår regeringens förslag att lägga ned Invandrartidningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om integration och återvandring,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad sysselsättning genom eget företagande.
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
|
Birger Schlaug (mp) |
Ragnhild Pohanka (mp) |