Med de reservationer som framgår av det följande delar jag i allt väsentligt regeringens proposition och tillstyrker punkt 1 och 2 i regeringens förslag till riksdagen (sid 5 i propositionen).
Sverige är inne i en period av stark förändring och förnyelse. Nya verkligheter tränger sig fram på samhällets alla områden. Gamla institutioner och begrepp utmanas och utarmas. Teknologiska framsteg innebär ökad rörlighet för människor, kapital och omvärldsinformation. Ekonomiska framsteg betyder ökad frihet för många människor. Politiska framsteg borde, enligt min mening, resultera i ökad jämlikhet i samhället. I ett modernt välfärdssamhälle betyder jämlikhet allas rätt och möjlighet att vara olika. I det svenska välfärdssamhället finns idag en växande del av invånare och medborgare med rötter i andra länder och kulturer. Olikheten, och behovet att förhålla sig till olikheten, blir därmed alltmera tydlig. Under decennier har ökad jämlikhet varit synonymt med ”ökad likhet”. För jämlikhetens skull skulle alla gå i samma skola, vårdas på samma sjukhus, alla skulle bo och bete sig som svenskar oavsett varifrån man kom. Staten och dess institutioner försökte att enhetliggöra alla invånare i landet. Svenskar som inte såg ut som svenskar kallades för ”nya svenskar”.
Enhetsstaten utvecklade likheten till ideologi. Under ytan växte olikheterna fram. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen bröt ner valutor, nationsgränser och hemsnickrade politiska överbyggnader. Olikheterna blev för påtagliga och kunde inte hejdas. De politiska verkligheterna ändrades därmed gradvis. Regeringens proposition är ett resultat av nämnd utveckling. Propositionen är välkommen.
Integration är något helt annat än anpassning. Integration är en dubbelsidig process. I det svenska samhället integreras därför såväl svarthåriga och stamsvenskar till en ny, annorlunda och gemensam verklighet. Integrationens princip och moral bygger därför på såväl tolerans som solidaritet. Många som talar om integration menar egentligen anpassning. I anpassningens Sverige är det bara den som betraktas som olik, främmande och annorlunda som skall passa in i det invanda och gamla. Anpassningsintegrationen kräver enligt dessa att de olika lämnar allt gammal beteende vid gränsen eller på Arlanda, för att raskt bli nya svenskar. Anpassning enligt den gamla enhetsstatens ideologi blir alltmer omöjlig.
Regeringens proposition är viktig därför att den anser att statens viktigaste uppgift är att garantera lika behandling av invånare och medborgare oavsett ursprung. Varje individ skall, i sitt sökande efter försörjning och livsstil, känna stöd och uppmuntran. Staten skall inrikta sig på motstånd mot alla former av diskriminering i samhället. Denna inriktning skall även omfatta motstånd mot den diskriminering som består i att stämplas som socialbidragsfall bara för att man inte talar svenska utan brytning, har svart hår och bruna ögon eller har en annan religion än den kristna.
I det nya integrerade Sverige bör det vara naturligt att de mest utsatta människorna får mest stöd. Den gamla välfärdsstatens indelning av människor i ”starka” och ”svaga” bör undvikas. Särskilt anmärkningsvärd är traditionen att närmast automatiskt stämpla invandrade individer och deras barn som i många fall är födda i Sverige, som ”svaga”.
”Invandrarbegreppet är grovt generaliserande och underförstår en grupp med gemensamma kännetecken och en samhörighet som är skild från svenskar. Det bör därför användas på ett sådant sätt att det inte förstärker ett vi-och-dom-tänkande.” Jag är överens om att begreppet invandrare är generaliserande och kan om det användes felaktigt, förstärka skillnader mellan infödda och icke infödda. Men jag anser att skrivningen präglas av rädslan för att människor som har invandrat till Sverige kan känna samhörighet med varandra. Det är inget fel, samtidigt som det är naturligt, att människor som emigrerar, söker samhörighet med andra människor som också har emigrerat. I första hand känner man samhörighet med dem från sina respektive länder. Därför bildar man bl.a. föreningar för att kunna träffas. Detta bör inte tolkas som att man vill ta avstånd från Sverige och svenskarna. Utvandrade svenskar som väljer att fira midsommar enligt svensk tradition, tar genom detta inte avstånd från det land de lever i, utan bejakar bara vad som är deras.
Att individer som har emigrerat till Sverige känner samhörighet med andra immigranter bör tolkas som ett uttryck för att de vet vad invandringen som sådan innebär, man upplever diskriminering, utanförskap, och segregering även om man kommer från olika länder. Att känna samhörighet med likasinnade är ett sätt att lyfta upp sina problem, sina drömmar och sina rättvisekrav mot det samhälle man tycker om, men uppfattar som svårt att tränga igenom.
Att känna samhörighet med andra immigranter eller svarthåriga innebär inte att man vill skapa eller förstärka ”ett vi-och-dom-tänkande”. De flesta invandrade människor och deras barn i Sverige vill inte ta avstånd från det svenska. Många av de invandrade människor som kom hit som arbetskraft, och även politiska flyktingar som kom hit i mitten eller slutet av 1970-talet, har trots svårigheter kunnat bejaka det svenska samhället. Idag har många av de flyktingar som kom hit under 1980-talet och senare enorma svårigheter att överhuvudtaget bli accepterade. De flesta av dessa människor och deras barn vill ingenting hellre än att komma in i samhället. Men politiker, myndigheter och arbetsmarknaden och dess organisationer har svårt att öppna sina dörrar åt dem som man betraktar som olika, annorlunda. Om de politiska partierna som är de instanser som skulle gå i spetsen i integrationsprocessen och motverka ”ett vi-och-dom-tänkande” samlas till kongresser, stämmor eller landsmöten, där det bara finns några få svarthåriga människor, hur skall ”ett vi-och-dom-tänkande” då bekämpas? Så länge maktstrukturerna i vårt land inte motsvarar befolkningssammansättningen kommer frågan om integration att tolkas som allmän retorik av dem som man vill integrera.
Den nuvarande samhällsutvecklingen med segregation i boendet, som i huvudsak drabbar människor med invandrarbakgrund, arbetslöshet, bidragsberoende, diskriminering, avsaknad av inflytande skapar självklart ”ett vi-och-dom-tänkande”. När samhället och dess institutioner, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden inte kan skapa jämlika villkor och möjligheter för ett lands invånare och medborgare, skapas ”ett vi-och-dom-tänkande”. Så enkelt är det. Jag hoppas att den nya integrationspolitiken kan bidra med att skapa nya förutsättningar som leder till att bryta ”ett vi-och-dom-tänkande”.
Händelserna vid invandrartäta Hammarkullen i Göteborg i år, storstadskommitténs rapport ”Delade städer” om klyftorna i olika bostadsområden i Stockholm samt Aftonbladets serie artiklar, ”Malmö – en delad stad”, är ett uppvaknade och en påminnelse om den omfattande segregering som pågår i vårt land. Det invandrartäta bostadsområdets verklighet är massarbetslöshet, fattigdom, bidragsberoende, våld, diskriminering, utanförskap och känslor av hopplöshet.
Det är inte farligt att människor från olika nationaliteter lever tillsammans. Det som är farligt är att just dessa områden är hårt drabbade av massarbetslöshet, utanförskap, vanmakt och hopplöshet. Det som behövs är ett stort paket mot fattigdomen i landets invandrartäta områden. Det krävs vidare politiskt mod för att verkligen bryta segregering. Det behövs ett finansieringssystem och en fastighetsbeskattning som gör det möjligt för människor med låga inkomster att bo i andra delar av städerna. Det krävs vidare att den politiska sammansättningen i lokala kommunala nämnder och styrelser verkligen återspeglar befolkningssammansättningen, och att den kommunala makten inom förvaltningarna successivt tas över av de boende. Det måste kunna gå att vara förvaltningschef, rektor i någon skola, bibliotekschef eller liknande och ha rötter i andra kulturer utanför Skandinavien.
En reformering av arbetsmarknadspolitiken är kanske det allra viktigaste inslaget i kampen mot segregationen. Arbetsmarknadspolitiken måste bli mer flexibel och ansvaret decentraliseras längre ut i det offentliga systemet, till kommuner och till stadsdelsnämnder – lokala styrelser. Bättre stöd åt företagande bland boende i invandrartäta områden måste kunna ges. Regeringen borde ta initiativet till en samlad politik mot segregation. I riksdagen borde den statliga politiken mot segregation samordnas. Segregationen hotar att undergräva den grundläggande förutsättningen för varje stadsdel, vilket är medborgarnas känsla av gemensamt ansvar för varandra och för städerna. Resultatet av en sådan utveckling är förödande – social utslagning, konflikter, fattigdom, kriminalitet, vanmakt, miljömässig kollaps och en i förlängningen total likgiltighet inför det demokratiska systemet.
En ny myndighet för integrationspolitiken kan som framgår av propositionen åstadkomma allmänna positiva resultat med integrationsfrågor, men jag är trots det skeptisk till en ny myndighet för integrationspolitiken av följande skäl:
1 Ett integrationsverk motsäger propositionens intentioner om att bekämpa ”ett vi-och-dom-tänkande”. Ett integrationsverk befäster just det man säger sig vara emot.
2 Ett integrationsverk kommer inte att hjälpa de tusentals människor tillhörande det svarthåriga Sverige som saknar arbete, tvingas att leva på bidrag, lever segregerade, känner sig utanför och upplever diskriminering. Det är inte flera undersökningar, studier och byråkrater som behövs för att integrera människor i samhället. Det som krävs är i stället satsningar för att på allvar bekämpa segregationen, arbetslösheten, bidragsberoendet och utanförskapet bland det svarthåriga Sverige. Mohamets, Carmens, Georgios och Fatimas barn struntar i nya myndigheter. Det som de önskar är möjligheten att bli accepterade som de är och kunna få lika chanser för att skapa sig en bra framtid.
3 Vi skall inte centralisera. Vi skall decentralisera. Regering och riksdag skall ange allmänna politiska riktlinjer för integration. Kommunerna skall tillämpa och anpassa dessa efter sina förutsättningar. Målet är en bra integration där individen är subjekt och inte objekt.
4 Sverige kommer i fortsättningen att inte ta emot lika många flyktingar som tidigare. Det beräknas att en stor del av dem som kan tänkas komma hit är från Europa. För de flesta andra länder utanför Europa finns det visumtvång. Icke-europeiska flyktingar kommer i huvudsak genom flyktingkvoten. Varför skall vi ha ett verk som arbetar med så få?
Om inrättandet av ett integrationsverk blir verklighet förutsätter jag att dess personalsammansättning liknar ”Spanarna på Hill Street” och lever upp till propositionens anda.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens proposition 1997/98:16, Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik.
|
Juan Fonseca (s) |