I princip all den energi som idag förbrukas i samhället medför miljöproblem. Det kan handla om försurning, radioaktiva utsläpp, växthuseffekt och reduktion av biologisk mångfald. Idag är de främsta insatserna för att begränsa dessa miljörisker liktydiga med politiska beslut. Genom lagar, regleringar och ekonomiska styrmedel försöker staten och politiken begränsa negativ miljöpåverkan. Det finns skäl att tro att dessa insatser varit verksamma. Naturvårdsverket har presenterat undersökningar som visat att styrmedel och politiska insatser inom miljöpolitiken i stort sett ger önskad effekt.
Ändå är det svårt att hävda att kampen för mindre miljöpåverkan av framförallt energiförbrukningen varit framgångsrik nog. Fler insatser behövs.
Beslutet att påbörja avvecklingen av kärnkraften en är sådan. Satsningar på energieffektivitet en annan.
En tredje är att komplettera de politiska medlen med en folklig insats.
Under lång tid har elmarknaden präglats av en monopolsituation. Det har inneburit en minskad grad av lyhördhet för konsumenternas och samhällets krav. Eftersom konsumenten inte kunnat byta elleverantör har kraftbolagen kunnat ta lätt på kritik från kunderna.
Den nyligen omreglerade elmarknaden innebär på många sätt nya förutsättningar, nya risker och nya möjligheter.
Köparen bereds nu möjlighet att välja vem som ska leverera in den mängd el till nätet som han/hon använder.
Det innebär att köparen nu kan ställa krav på sin leverantör och vad denne ska leverera.
De senaste 10–15 åren har miljömedvetenheten hos allmänheten ökat drastiskt. Det finns en genuin vilja att med konsumentmakt styra mot ett miljövänligare samhälle. Denna möjlighet kan visa sig verkningsfull i samverkan med politiska insatser.
Var och en har nu i teorin möjlighet att välja. Nu gäller det att omvandla detta till en möjlighet även i praktiken. Fortfarande finns det dock hinder för denna valmöjlighet.
Ett sådant hinder gäller hushållskundens möjlighet att välja. Sedan omregleringen har det varit en flitigt förekommande fråga om de höga kostnaderna för elmätare i praktiken minskar möjligheten att utnyttja sin fria valmöjlighet. Vi är nu övertygade om att billigare elmätare kommer att öppna sådana möjligheter även för hushållskunder inom en relativt snar framtid.
Ett annat hinder gäller kommuner, landsting, affärsdrivande verk m.fl. Dessa omfattas av lagen om offentlig upphandling (LOU) som när det gäller tillämpning på detta område är oklar. Kan en kommun eller ett landsting ställa krav på miljöeffekterna av den el som man köper in till sin verksamhet?
Det finns exempelvis inga förarbeten i detta avseende, såsom är brukligt i svensk lag, som ger stöd åt lagstiftarens avsikt eller intention.
Den offentliga myndighet, Nämnden för offentlig upphandling (NOU), som kommuner i detta läge vänder sig till avråder offentliga institutioner från att ställa miljökrav i samband med upphandling av el. NOU:s uppgift är i första hand att försöka uttolka vad en dom i EG-domstolen skulle innebära – inte att ställa om Sverige till ett ekologiskt hållbart samhälle. Men NOU:s tolkning förefaller överdrivet försiktig. Det finns regler inom EU och WTO och Emas-kriterier som motsäger varandra vad gäller offentlig upphandling. Det är långt ifrån entydigt vad som gäller.
Det är angeläget att kommuner, landsting och statliga institutioner tydligt ges den möjlighet som det innebär att ställa miljökrav. Dessa är stora konsumenter och agerar ofta i samhället som föregångare just genom sitt egna handlande.
Riksdagen och Regeringskansliet bör, som yttersta företrädare för den politiska makten och den politiska ambitionen, gå före och välja miljömärkt el.
Lagstiftning och förarbeten till lagen om offentlig upphandling bör omarbetas på så sätt att dessa tydligt markerar att det inte finns lagliga invändningar mot upphandling baserat på miljökrav.
Branschstrukturen på elmarknaden gynnar inte effektiv resursallokering. En total koncentration till några få företag, varav två bolag är dominerande, fortgår. Fåtalsdominans har på många marknader gett upphov till kartellbildning.
Marknadsföringen av så kallad produktionsspecificerad el har utvecklats på ett ohämmat sätt. Det är för konsumenten omöjligt att känna sig trygg i att utfästelser från företagen uppfylls när det saknas en oberoende granskning och bokföring av specificerade elleveranser. Den enda specificering som idag har ett sådant kontrollsystem på elmarknaden är Naturskyddsföreningens ”Bra miljöval-märkning”.
Regeringen bör därför uppdra åt Konkurrensverket att granska konkurrensen på den nya elmarknaden. Särskild uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas marknadsföring, produktionsspecificerad el, branschstrukturens betydelse för konkurrens och gemensamt agerande av producenter och köpare.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i lagen om offentlig upphandling syftande till möjlighet att ställa miljökrav vid upphandling,1
att riksdagen uppdrar åt förvaltningskontoret att vid upphandling av el till riksdagen eftersträva inköp av miljömärkt el,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av elmarknadens funktionssätt.
|
Martin Nilsson (s) |
Carina Hägg (s) |
1 Yrkande 1 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 2 hänvisat till KU.