1 Inledning
2 Hotet mot jobben
3 Varför sätts konkurrensen ur spel?
4 Konkurrensen på den svenska marknaden
5 Ökad konkurrens i Sverige
6 Medlemskap i EMU 1999
7 Fullfölj valfrihetsrevolutionen
8 Nej till kommunala bolag
9 Sälj statliga företag
10 Släpp den långväga busstrafiken fri
11 Rädda lågprisbutikerna!
12 Bryt Apoteksbolagets försäljningsmonopol
13 Bryt sotningsmonopolet
14 Bryt stuverimonopolet
15 Stärk Konkurrensverket
16 Hemställan
Fri konkurrens på lika villkor – inom de ramar som sätts upp av etiska principer och lagstiftning – är det bästa verktyget att hushålla med begränsade resurser.
En effektiv konkurrens gynnar alltid i första hand konsumenterna. Företagens tävlan om att vara ”bäst och billigast” upprätthåller en ständig press på priser och kostnader. Men också ur ett mer dynamiskt och samhällsekonomiskt perspektiv är väl fungerande konkurrensmarknader av stor betydelse. Konkurrensen är den kanske viktigaste drivkraften till teknisk och ekonomisk utveckling.
Väl fungerande konkurrens stimulerar en kontinuerlig förnyelse av produktionsapparaten och leder därmed till en effektiv användning av samhällets resurser. Den medför inte bara mångfald och större valfrihet i utbudet av varor och tjänster – utan också en mångfald i företagandet.
Olika brister i konkurrensen medför förstås det motsatta. Konsumenterna får betala ”onödigt” höga priser. Utbudet av varor och tjänster blir mindre varierat. Producenterna stimuleras inte till att utveckla och förbättra kvalitet och produktionsmetoder. Och den som tror sig ha en ny och bättre idé får kanske aldrig chansen. Att så långt som möjligt undanröja olika former av etableringshinder för nya företag är ett viktigt inslag i kampen för fler jobb.
Konkurrensens betydelse för ekonomisk utveckling och välstånd har framstått allt klarare under de senaste decennierna. En av grundtankarna med den inre marknaden som skapats inom EU är just att få till stånd en ökad konkurrens och en bättre ekonomisk utveckling. Vad det ytterst handlar om är att skapa förutsättningar för ett ökat välstånd – och ökad sysselsättning – för medborgarna i medlemsländerna.
På motsvarande sätt visar det ekonomiska förfallet, stagnationen och rovdriften på miljön i de gamla centralplanerade kommunistdiktaturerna i öst vad frånvaron av fungerande marknader, konkurrens och ekonomisk frihet innebär för människors välfärd.
Graden av konkurrensen på olika marknader spelar alltså en central roll för marknadsekonomins funktionssätt och för den ekonomiska tillväxten. Men konkurrensen på en marknad kan inte upprätthålla sig själv. Den är tvärtom ständigt hotad. Därför krävs en effektiv konkurrenslagstiftning och en effektiv konkurrenspolitik.
Inom många branscher motverkas nyföretagande av olika slags regleringar och etableringskontroller. Fritt marknadstillträde är en avgörande förutsättning för fungerande konkurrens. Generellt utgör olika former av etableringshinder ett allvarligt hot mot nyetableringar och därmed mot de nya jobben, oftast i småföretagen.
Konkurrensförhållandena på olika marknader har också en avgörande inverkan på prisökningstakten. Under flera decennier har prisbildningen i den svenska ekonomin fungerat mycket dåligt, särskilt under 1980-talet, men också dessförinnan med upprepade devalveringscykler som följd. Den höga inflationen på 1980-talet ledde till att svenska företag förlorade konkurrenskraft och bidrog starkt till den spekulationsbubbla som orsakade finanskrisen. Resultatet blev en massiv utslagning av industrijobb och 1990-talets rekordhöga arbetslöshet.
I dag är inflationen låg och hushållens förväntningar om den framtida inflationen ligger stabilt kring 2 procent – betydligt lägre än under 1980-talet. Men det innebär inte att inflationshotet är undanröjt för all framtid.
Inflationen påverkas av flera faktorer. En av dem är att det finns delar i ekonomin där konkurrensen fungerar dåligt, där producenterna samarbetar med följd att priserna börjar stiga så snart en uppgång i ekonomin tar fart.
Tendenser till stigande inflation – och därmed högre räntor – rycker undan förutsättningarna för tillkomsten av nya arbetstillfällen. En effektiv konkurrenspolitik är därför ett viktigt inslag i en politik för fler nya jobb i Sverige. Bara fortsatt låg inflation ger en stabil grund för varaktigt låga räntor, ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning.
Förutsättningarna för nationalekonomins teorier om s k perfekt konkurrens uppfylls praktiskt taget aldrig på verklighetens marknader. Där bestäms konkurrensläget av många faktorer, som till exempel produktens karaktär, antalet företag, möjligheterna till nyetablering, hinder för export och import m.m. Grovt kan man sortera brister i konkurrensen under tre rubriker.
Naturliga konkurrensbegränsningar beror på särskilda egenskaper hos produkten eller hos produktionsprocessen. I vissa fall saknas kanske helt förutsättningarna för många producenter på marknaden. Förutom lagstiftade monopol, som Systembolaget, kan patenträttigheter och ensam tillgång till en råvara göra det svårt för konkurrenter att slå sig in på marknaden. För ett litet land som Sverige är lösningen ofta att försöka åstadkomma en ökad importkonkurrens.
Så kallade naturliga monopol är vanligtvis förknippade med stordriftsfördelar. Den tekniska utvecklingen, som t ex den moderna informationstekniken, har dock medfört att begreppet börjar förlora sin relevans. Flera statliga, kommunala och privata ”naturliga” monopol har börjat brytas upp och utsatts för ökad konkurrens från privata entreprenörer, åtminstone i något av produktions- eller distributionsleden. Det gäller till exempel elmarknaden, posten, inrikesflyget och järnvägen. Det är viktigt att denna utveckling underlättas och påskyndas.
Konkurrensbegränsande överenskommelser kan ta sig många uttryck, som samarbete om priser eller en inbördes uppdelning av marknader. Det är framförallt mot denna typ av bristande konkurrens som konkurrenslagstiftning brukar riktas. Den förra borgerliga regeringen införde en ny, skarpare konkurrenslagstiftning som står i bättre samklang med lagstiftningen i övriga EU-länder.
Offentliga regleringar kan ha helt andra syften än att hämma konkurrensen, men får ändå sådana konsekvenser. Flera viktiga samhällssektorer kännetecknas av en rad svåröverskådliga statliga och kommunala regleringar. Bostads- och byggområdet är ett exempel, liksom transportområdet. Det kan röra sig om detaljerade föreskrifter för byggnadsmaterial etc, men det finns gott om regleringar vars enda syfte är att hindra konkurrens. Ett sådant exempel är etableringshindret för långväga busstrafik.
Under senare år har flera studier gjorts av konkurrenssituationen i Sverige. På uppdrag av den s k konkurrenskommittén gjorde SPK en studie av förhållandena i 61 svenska branscher. Andra exempel är Produktivitetsdelegationens betänkande Drivkrafter för produktivitet och välstånd, Ekonomikommissionens rapport Nya villkor för ekonomi och politik och Mc Kinsey-rapporten Sweden’s Economic Performance.
Samtliga pekar på att en stor del av de problem som kännetecknat svensk ekonomi under de senaste decennierna – snabba kostnadsstegringar, hög inflation, svag produktivitetsutveckling och svag ekonomisk tillväxt – kan förklaras av brister i konkurrensen. Innebörden av studierna är att med bättre konkurrensförhållanden kunde svenskarna haft mer pengar att röra sig med, en högre levnadsstandard – och fler jobb.
Lika entydigt som brister i konkurrensen ringas in som ett av de mest grundläggande problemen i svensk ekonomi, lika entydigt rekommenderar studierna skärpta konkurrensregler, avregleringar och ökad importkonkurrens.
De ekonomiska vinsterna av ett skärpt konkurrenstryck i näringslivet och offentlig sektor är naturligtvis svåra att uppskatta med någon större precision. Men försök till samhällsekonomiska bedömningar visar att det rör sig om betydande belopp, upp till 180 miljarder kronor!
Tyvärr kan det vara svårt att vinna folkligt stöd för skärpt konkurrens som en väg att lösa samhällsproblem. Det verkar ganska troligt att ökade bostadssubventioner och omfattande regleringar leder till billigare bostäder och större ”rättvisa” på bostadsmarknaden, trots att det förhåller sig precis tvärtom. En starkt bidragande orsak till att svenskar tvingats lägga en så stor andel av den disponibla inkomsten på sitt boende är brister i konkurrensen på bygg- och bostadsmarknaden. Det planekonomiska tänkande som i decennier genomsyrat svensk bostadspolitik har förstört byggmarknaden och givit oss ett av världens dyraste bostadsbestånd. Komplicerade regelverk och omfattande subventioner har dolt de verkliga kostnaderna för konsumenterna och sopat undan motiven för producenterna att pressa kostnaderna. En successiv minskning av räntebidragen har redan inletts. Folkpartiet anser att det är möjligt att gå lite fortare fram än vad som blir följden av redan fattade beslut. Utförsäljning av en del av de allmännyttiga bostadsföretagen skulle också leda till en bättre fungerande bostadsmarknad.
Det är naturligtvis en omöjlig uppgift att lista alla hinder för en väl fungerande konkurrens som kan finnas på olika marknader i Sverige. I ett par avseenden skiljer vi dock ut oss från andra jämförbara industriländer, bland annat genom att vi har en hög företagskoncentration, en stor konkurrensskyddad offentlig sektor, omfattande offentliga regleringar och företagssubventioner.
Så kallad oligopolistisk konkurrens – det vill säga en marknad som domineras av ett fåtal stora företag – är mycket vanlig i Sverige. Utvecklingen mot en allt högre grad av företagskoncentration har pågått under flera decennier. Detta är främst en följd av inriktningen på de socialdemokratiska regeringarnas industri- och näringspolitik. Politiken har utformats från ett typiskt storföretagarperspektiv. Skattepolitik, kreditpolitik och näringspolitik har systematiskt gynnat storföretagen på de små och nya företagens bekostnad. Den konsekventa storföretagspolitiken har skapat marknader där småföretag och nya entreprenörer möter stora svårigheter att ta sig in. Inte heller har någon hänsyn tagits till de risker för konsumenterna, i form av minskad inhemsk konkurrens och monopolmissbruk, som utvecklingen fört med sig.
Flera tiotals miljarder betalas årligen ut i olika former av stöd och subventioner till företagen.
De selektiva företagsstöden, som snedvrider konkurrensen inom olika branscher och hämmar utveckling och innovationsförmåga, bör i princip avvecklas helt. Ofta är det småföretagen som drabbas när konkurrenten på orten kommer i åtnjutande av någon form av offentligt stöd. Successivt måste det statliga stödet till näringslivet minska och ersättas av generellt bättre företagsklimat. Det gäller såväl Sverige som EU-länderna i övrigt.
Att försöka identifiera framtidens produkter, företag eller branscher, är inte en politisk uppgift. Den politiska uppgiften består i att skapa goda förutsättningar – och ekonomiska motiv – för medborgarna att starta och utveckla företag. Socialdemokratins misstro mot enskilda företagare – och övertron på politikernas förmåga att identifiera framtidens vinnande företag och branscher – har inneburit decennier av misshushållning med skattemedel. Fantasirikedomen har varit stor i fråga om uttaxering och användning av skatter: löntagarfonder, utvecklingsfonder, övervinstfonder, investeringsbanken, 5:e AP-fonden, 6:e AP-fonden ....listan kan göras längre.
Om företagsskatterna istället hållits lägre – hade svenskt näringsliv i dag då stått sig bättre eller sämre? För oss liberaler är svaret självklart – bättre!
En av grundtankarna med den inre marknaden, EU, är just att få tillstånd en ökad konkurrens, ökad handel och bättre ekonomisk utveckling. Men den inre marknaden kräver kontinuerlig omvårdnad. Det gäller dels att motverka ideliga försök från företag, branschorganisationer och andra lobbyister – men också regeringar – att resa nya hinder mot konkurrensen, dels att förverkliga principerna om fri konkurrens och frihandel på områden som alltjämt är eftersatta.
Införandet av en gemensam valuta inom ramen för det monetära samarbetet, EMU, kommer att göra det väsentligt lättare för konsumenterna att jämföra priser, eftersom alla priser uttrycks i samma valuta oavsett i vilket land varan eller tjänsten säljs. Den ökade ”genomskinligheten” i priserna ökar på ett naturligt sätt konkurrensen.
I den offentliga sektorn har den bristande konkurrensen lett till en långsam produktivitetstillväxt och en begränsad innovationsförmåga. Priset har medborgarna fått betala i form av högre skatter och sämre välfärd. Det främsta medlet för att öka effektiviteten i den offentliga sektorn är att utsätta de icke myndighetsutövande verksamheterna för konkurrens.
Valfrihetsrevolutionen som inleddes av den borgerliga regeringen har stoppats. Socialdemokraterna försöker – ofta tillsammans med de röd-gröna partierna – att vrida klockan tillbaka. På flera områden inom den offentliga sektorn där landstingens och kommunernas monopol brutits upp – där konkurrens från privata aktörer gjorts möjlig och medborgarnas valfrihet ökat – stoppas nu effektiviseringar och förnyelse. Det gäller inte minst reformer som rätten att välja barnomsorg i enskild regi, husläkarreformen och rätten att välja skola.
Valfrihetsrevolutionen måste drivas vidare och politiken behöver inriktas på en ökad konkurrensutsättning av traditionellt offentligt producerade varor och tjänster. Detta är också en fråga om att öka chanserna för fler egenföretagare och därmed för fler nya arbetstillfällen.
I dag finns ungefär 1 500 kommunala bolag som tillsammans omsätter över 100 miljarder kronor. Den helt övervägande delen konkurrerar på redan fungerande privata marknader. Deras konkurrenter är ofta tjänsteorienterade småföretag. Just den typ av företag där de flesta ser en potential för de nya jobb som skall ta Sverige ur massarbetslösheten. Konkurrensverket kan berätta om hur många småföretag hör av sig och beskriver det hopplösa i att försöka hantera de besynnerliga konkurrenter som kallas kommunala bolag. Folkpartiet liberalerna menar att detta är oacceptabelt.
De kommunala bolagen snedvrider inte bara konkurrensen genom att verksamheten backas upp med skattemedel. När kommunala angelägenheter försvinner in i aktiebolagen försvinner också en stor del av insynen och offentligheten. Bolagsbildningarna är naturligtvis förenade med finansiella risker. Det finns inga skäl att spela bort skattebetalarnas pengar på t ex solarier, gym eller restauranger, som kan drivas bättre av privata intressen. Folkpartiet liberalerna föreslår i en särskild motion en successiv avveckling av de kommunala bolagen
Statens främsta uppgift inom näringspolitiken är att ange generella ramar och regelsystem för företagens verksamhet. Varken staten eller kommunerna bör ägna sig åt näringsverksamhet eftersom det innebär att skattebetalarna tvingas ta affärsmässiga risker. Dessutom är det olämpligt att politiker både fastställer regler för konkurrerande företag och samtidigt själva är konkurrenter. Få åtgärder skulle betyda så mycket för framväxten av nya företag som om stat och kommuner systematiskt avvecklar sitt affärsengagemang, lägger ut så många verksamheter som möjligt på anbud och utvecklar en kompetens som upphandlare av ny teknik och nya produkter.
Det arbete som påbörjades under den borgerliga regeringen med att minska statens företagsägande måste fortsätta. De försäljningar som genomfördes under 1991–1994 innebar att 20 statliga företag helt eller delvis överfördes till privata ägare. Privatiseringsprogrammet behöver återupptas i syfte att skapa sunda ägarstrukturer i bolagen, långsiktigt bredda riskkapitalmarknaden och renodla statens roll.
I dag svarar Vattenfall och Sydkraft för drygt 75 procent av elproduktionen. Vattenfalls dominerande ställning inom elproduktionen behöver brytas. Vattenfall bör delas i två eller tre bolag, och successivt säljas ut. Med fler jämnstarka producenter som konkurrerar på marknaden, och utan förtida avveckling av kärnkraft, skulle elpriserna kunna pressas. Syftet med avregleringen av elmarknaden – ökad konkurrens och lägre priser för kunderna – skulle därmed lättare uppnås.
Telia, Assidomän, Vasakronan, Stadshypotek, SBAB, LKAB och Nordbanken är exempel på andra företag som omedelbart skulle kunna förberedas för utförsäljningar. Enligt vår uppfattning bör det statliga ägandet kunna minskas med 75 miljarder redan under 1998 och 1999.
Marknader som varit monopoliserade i decennier behöver förstås några år innan konkurrensen fungerar tillfredsställande. Avregleringen och bolagiseringen av statliga monopol har emellertid skapat marknader där konkurrenssituationen är minst sagt skakig och där ytterligare ingripanden är motiverade. Dessvärre har statliga bolag brutit mot konkurrenslagstiftningen vid upprepade tillfällen. Posten AB har t ex fler gånger ålagts böter för att bolaget agerat i strid med konkurrenslagstiftningen. För den allmänna normsättningen måste staten självfallet sopa rent framför egen dörr.
I dag har SJ ensamrätt på längre personresor med tåg och kan därmed ta ut höga priser på sträckor där konkurrensen från andra transportmedel är svag. Konkurrensverket har konstaterat att SJ i större utsträckning måste utsättas för konkurrens från busstrafik. För den som vill bedriva långväga busslinjetrafik krävs i dag ett särskilt tillstånd. Innan det ges prövas om trafiken kan skada redan etablerad järnvägstrafik eller kollektivtrafik inom länen.
Nuvarande reglering ger alltså SJ en skyddad ställning och innebär att på flera betydelsefulla sträckor, som Göteborg–Malmö, Örebro–Stockholm och Sundsvall–Stockholm får bussföretagen inte konkurrera med järnvägen.
Folkpartiet liberalerna anser att regleringen måste bort. Det skulle medför en större valfrihet för resenärerna och dessutom leda till lägre priser på de längre resorna.
Bristande konkurrens var den främsta orsaken till kraftigt stigande matpriser under 1980-talet. Tillsammans med byggsektorn utgjorde livsmedlen en av de värsta inflationshärdarna.
Livsmedelssektorn kännetecknas av stark företagskoncentration främst inom förädlings-, distributions- och grossistleden.
Konkurrenssituationen förbättrades emellertid i början på 1990-talet. EU-medlemskapet och den skärpta konkurrenslagstiftningen har bidragit till en lägre prisökningstakt på livsmedel. Folkpartiet liberalerna medverkade också till 1992 års förändringar i plan- och bygglagen (PBL), förändringar som bland annat innebar att de kommunala etableringshindren för ”pris-pressar-pirater” och lågpriskedjor undanröjdes. I Konkurrensberedningens slutbetänkande, EU, konsumenten och maten – förväntningar och verklighet, konstateras att konkurrensen inom detaljhandeln klart förbättrats som en följd av ändringarna i PBL.
Tyvärr har Socialdemokraterna vridit utvecklingen tillbaka, mot mindre konkurrens. Plan- och bygglagen har t ex ändrats så att kommunerna åter kan precisera förekomsten av viss handel i detaljplanen. Vi motsatte oss självfallet att konkurrenssituationen försämrades genom att kommunalpolitiker, inom ramen för det kommunala planmonoplet, ges rätt att stoppa nyetableringar. Vår utgångspunkt är att det bör vara konsumenterna som avgör vilka butiker som etableras och var de etableras.
För Folkpartiet liberalerna är det självklart att sätta konsumentintresset främst. Lågprisbutiker är populära och har bidragit till att sänka matkontot för många, inte minst barnfamiljerna.
Alla västeuropeiska länder har någon form av reglering av läkemedelsförsäljningen utan att, som i Sverige, hela detaljhandeln har koncentrerats till ett enda företag. Konkurrensverkets bedömning är att Läkemedelsverket bör få i uppgift att utfärda tillstånd att bedriva detaljhandel med läkemedel till sådan fysisk eller juridisk person som uppfyller vissa krav på farmaceutisk kompetens. Det pågående beredningsarbetet bör påskyndas.
Dagens regler inom sotningsväsendet innebär i praktiken att en sotare ges ensamrätt på tjänsterna inom ett visst område eller distrikt i princip fram till pensioneringen. Kommunerna har ansvar för att rengöringen sker i enlighet med gällande bestämmelser. Det förekommer dock nästan aldrig att kommunerna upphandlar sotningstjänster genom anbud. Priser sätts istället på central nivå i förhandlingar mellan Svenska Kommunförbundet och Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund. Detta är ett exempel på etableringshinder som särskilt drabbar mindre tjänsteföretagare. För närvarande pågår en statlig utredning som undersöker möjligheterna att omreglera sotningsväsendet. Vår uppfattning är att en sådan reglering bör ändras så att monopolet kan slopas.
Det monopol som finns i hamnarna när det gäller lastning och lossning av fartygen, det så kallade stuverimonopolet, måste enligt vår mening snarast avskaffas. Det är ett hinder för en rationell hantering av godset och fördyrar hamnkostnaderna helt i onödan.
Konkurrensverket är idag överlupet med arbete. Resurserna går till övervägande delen åt att arbeta av den s k ärendebulk som uppstod i samband med den nya konkurrenslagens ikraftträdande under 1993/94. Handläggningstiderna för vissa typer av konkurrenslagsärenden har därmed kommit att bli mycket långa. Folkpartiet anser att det är angeläget att Konkurrensverket, som bland annat har till uppgift att övervaka konkurrensförhållandena, inte uteslutande ägnar resurserna åt anmälda ärenden, utan också har möjlighet att ta egna initiativ, initiera undersökningar och följa upp olika verksamheter. Forskningen kring konkurrensfrågor, t ex undersökningar av konkurrensförhållanden på den svenska marknaden och effekter av regleringar av olika slag har också stor betydelse för Konkurrensverkets långsiktiga arbete. Inte minst när det gäller att utveckla kompetensen kring konkurrensfrågor.
En effektiv konkurrenspolitik gynnar – som vi framhållit i denna motion – framförallt konsumenterna. Det är för konsumenternas skull som konkurrensen behöver stärkas. I vårt budgetalternativ avsätter vi därför fyra miljoner extra till Konkurrensverket och en miljon kronor mer till konkurrensforskningen än regeringen. Konkurrensverket får därmed större möjligheter till egna initiativ, samt till en mer omfattande forskningsverksamhet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av konkurrenspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta bort etableringshindret för långväga busslinjetrafik,1
att riksdagen beslutar om en återgång till de bestämmelser i plan- och bygglagen, vad gäller handelsändamålet i detaljplanen, som infördes 1992,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utförsäljning av statliga företag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bryta Apoteksbolagets försäljningsmonopol,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bryta monopolet inom sotningsväsendet,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bryta stuverimonopolet.5
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Christer Eirefelt (fp) |
|
Eva Flyborg (fp) |
Torsten Gavelin (fp) |
1 Yrkande 2 hänvisat till TU.
2 Yrkande 3 hänvisat till BoU.
3 Yrkande 5 hänvisat till SoU.
4 Yrkande 6 hänvisat till FöU.
5 Yrkande 7 hänvisat till AU.