Segregationen gräver allt djupare diken mellan människor. Utanförskap och vanmakt breder ut sig. Vi vill vända den utvecklingen, så att integration, delaktighet och makt blir vardag. Den viktigaste pusselbiten för integration är jobb. Att ha ett jobb ger så mycket mer än försörjning.
Den allt överskuggande uppgiften i svensk politik idag är att bryta loss Sverige ur massarbetslöshetens grepp. I vissa områden är utmaningarna större och problemen av speciell karaktär. I många av miljonprogrammens förorter har sedan länge 1960-talets optimism och framtidstro förbytts i pessimism och vanmakt. Arbetslöshet och bidragsberoende har slagit rot – segregation och utanförskap skymmer framtidsutsikterna för en nya generationer. Här finns stora problem, men också helt unika förutsättningar och möjligheter för invånarna att skapa en levande hembygd.
Vi liberaler är övertygade om att det går att vända utvecklingen från passivitet till aktivitet, från bidragsberoende till egenförsörjning och från hopplöshet till framtidstro.
Det kräver insatser på många områden. Här är några förslag för en bättre näringspolitik för förorten.
Vi liberaler har envist upprepat att det går att knäcka massarbetslösheten, men att det kräver en strategi för jobb genom företagande. Varje försök att rå på arbetslösheten måste utgå ifrån att den helt övervägande delen av de nya jobben måste komma i det privata näringslivet.
Vår politik bygger på att det inte råder någon brist på arbetsuppgifter i Sverige. Det råder heller ingen brist på kreativa människor som kan tänka sig att bli egna företagare – eller till och med arbetsgivare åt någon annan. Däremot har det under decennium efter decennium rests nya hinder för företagandet. Om företagandets villkor i början på seklet sett likadana ut som idag hade troligen flera av de svenska storföretagen aldrig funnits.
Nu är det dags att på punkt efter punkt börja riva hindren. Vi har pekat på behovet av arbetsgivaravgifter, skatter, arbetsrätt, lönebildning, riskkapital, företagande på schemat med mera i andra parti- och kommittémotioner. Om våra förslag blev verklighet skulle fler människor våga starta företag, fler företag skulle våga växa och nyanställa. Ett förbättrat näringslivsklimat generellt kommer alldeles särskilt människorna i miljonprogrammens områden till del.
Men det krävs också specifika insatser på många områden för att skapa en bättre livsmiljö i de mest utsatta förorterna. Till viss del handlar det om att göra de generella villkoren anpassade till förortens livsvillkor, till viss del att skapa likvärdiga förutsättningar som de flesta andra redan har och till viss del om att göra specialinsatser. De näringspolitiska medlen har inte tagits fram med storstadens förorter för ögonen.
Då vi talar med småföretagare i och från förorterna nämner de oftast de höga skatterna, LAS och svårigheten att få fram riskkapital i kombination med stagnerad efterfrågan som orsak till att de inte kan expandera sin verksamhet och anställa fler. För invandrarföretagare är det uppenbart att en diskriminering på grund av etniskt ursprung finns när det gäller att få fram riskkapital och lån, och även i kontakt med myndigheter som ALMI, Nutek, länsstyrelserna, skattemyndigheterna med flera. För dem som kanske skulle vilja, men ändå inte startat visar erfarenheten att svårigheterna med kontakter och att få fram kapital är stora. För invandrare är även språket ett stort hinder.
Vi har försökt analysera och identifiera möjligheter och förslag att förändra detta, så att storstädernas förorter ska kunna bli tillväxtzoner i stället för bidragsgetton, så att människor som står utan egen försörjning och utanför vårt gemensamma samhälle ska kunna förverkliga sina idéer och bli delar av det gemensamma Sverige – på sina egna villkor.
* Förenklad självdeklaration för egenföretagare
Enmans- och fåmansföretaget bör kunna välja att lämna ”förenklad företagsdeklaration”, precis som en löntagare kan lämna förenklad självdeklaration. Dagens deklarationsregler är inte anpassade efter det moderna tjänsteföretagandet. Regler om avskrivningar, expansionsmedel, räntefördelningsbelopp, m.m. saknar ofta relevans för den som har ”kontoret på fickan”. Många av de nya entreprenörerna har ganska små omkostnader och bör därför kunna använda ett schablonavdrag för kostnader. Till den förenklade deklarationen kopplas ett enkelt och tydligt system för inbetalning av moms, sociala avgifter och preliminärskatt, så att enkelhet präglar hela relationen till skattemyndigheten. Härigenom kan även bokföringen förenklas.
* F-skatt åt alla
En blivande enmansföretagare i tjänstesektorn riskerar att uppfylla nästan samtliga kriterier för avslag på en ansökan om F-skattsedel. Vi menar att den enskilde själv bör få avgöra om han/hon bedriver näringsverksamhet, är ”anställd” eller uppdragstagare. Skattemyndigheten ska inte kunna ”överpröva” människors affärsidéer på det sätt som sker idag. Alla som vill ska kunna få en F-skattsedel.
* Starta-eget-paket
En blivande entreprenör ska inte behöva ägna dagar och veckor åt att orientera sig i blankett- och skattedjungeln. ”Starta-eget-paket” ska finnas tillgängliga på alla skattekontor. De kan t ex innehålla en beställningskupong för F-skattsedel, en begriplig informationsskrift om regler för beskattning, bokföringskrav, en instruktion om hur man skaffar behövliga tillstånd och bevis, en enkel kassabok för bokföring samt en förenklad företagsdeklaration.
* Starta-eget-lotsar
Varje blivande entreprenör ska kunna vända sig till en och samma person på t ex skattemyndigheten, någon som fungerar som ”personlig lots” till vilken företagaren kan vända sig med alla sin frågor.
* En förenklingskommission
Arbetet med att minska krångel och byråkrati behöver ges hög politisk prioritet. Erfarenheterna av de senaste decenniernas ambitioner på detta område är inte de bästa. Det behövs en ny förenklingskommission, som noga granskar varje blankett som en företagare är skyldig att fylla i, och som föreslår förenklingar.
*Satsa på tjänstesektorn
Tjänstesektorn är stor och växer snabbt. I storstäderna är detta extra tydligt. Inom tjänstesektorn finns allt från enklare service till avancerad konsultverksamhet. Gemensamt är att man framförallt säljer sin tid och sitt kunnande. I storstädernas utsatta förorter och bland invandrare finns nya kulturimpulser, annat tänkande, kunnande och tradition vilket kan bli en stark motor i en dynamisk tjänstesektor.
Då man säljer arbetstid och mänskligt kunnande blir skattebelastningen på arbete mer hämmande än då man säljer varor. Därför är en politik för sänkt skatt på arbete, att minska skattekilarna, näringspolitik för förorten.
* Lägre skatt på jobb ger fler jobb
Sänkta arbetsgivaravgifter och helt slopade arbetsgivaravgifter för s k hushållsnära tjänster och naturligtvis servicecheckar, skulle ha positiv inverkan på efterfrågan. Detta har vi föreslagit i våra ekonomiska motioner.
* Valfrihetsrevolutionen i offentlig sektor.
Vi vill bryta den dyra dogmatismen och ge fler chans att etablera sig som företagare inom vård omsorg och service. I storstadsregionernas utsatta områden skulle mycket kunna bli bättre om människor själva fick större möjlighet att skapa sina egna institutioner och verksamheter, om de fick bestämma mera själva över sin verksamhet antingen som producent eller konsument.
Dessa förslag utvecklas i andra motioner som väckts av Folkpartiet.
God tillgång till utbildning är avgörande om arbetslösheten ska kunna minskas kraftigt. Närhet och tillhörighet är avgörande för att locka dem som bäst behöver bättre utbildning. Hög kvalitet anpassad efter elevernas förutsättningar, behov och framtidsdrömmar i grund- och gymnasieskola är av stor vikt. Tillgång till vuxenutbildningsplatser såväl i komvux som folkhögskolan på plats, samt studiefinansieringsmöjligheter är avgörande för om vuxna ska kunna skaffa sig en god grund- och vidareutbildning. Det är av särskild vikt att förortens kommuner inom ramen för Kunskapslyftet verkligen satsar på utsatta grupper och ger dem möjlighet till en god grundutbildning på sina egna villkor.
Folkpartiet anser att företagandet bör sättas på schemat. Det behövs många olika insatser för att skolorna i dessa områden ska ge eleverna extra goda förutsättningar att klara sig i framtiden, och ge eleverna sådant som andra självklart får med sig hemifrån. I första hand handlar det om kunskaper i vårt gemensamma språk. Men i områden där många ungdomar riskerar att aldrig få fotfäste på arbetsmarknaden, och där många ganska snabbt efter avslutade studier fastnar i socialbidragsberoende, där ter sig behovet av praktiska och handfasta erfarenheter av eget företagande om möjligt ännu större än i områden där ungdomar från starten har bättre förutsättningar att ta sig ut på arbetsmarknaden.
Kunskaper och personliga erfarenheter av företagande påverkar i hög grad viljan att bli sin egen. Det visar t ex erfarenheterna av det arbete bland skolungdomar som Förbundet Ung Företagsamhet bedriver (UF). UF ger, i samarbete med skolorna, elever möjlighet att under ett år driva en egen verksamhet. Det rör sig inte om något tänkt företag, som stannar på papperet. Eleverna säljer ”riktiga produkter” och hanterar verkliga pengar. Enligt UF:s egna uppföljningar är andelen företagare bland dem som gått igenom utbildningsprogrammet väsentligt högre än genomsnittet.
Arbetsmarknaden i storstadsregionerna är i hög utsträckning redan kunskapsintensiv, och den framtida utvecklingen lär accentuera detta. Högre utbildning och forskning är av stor betydelse för framförandet av ett sådant näringsliv och tillgång till högre utbildning nödvändig för att människor ska bli delaktiga i denna utveckling. Etablering av högre utbildning i geografisk anslutning till de utsatta förortsområdena är av strategisk betydelse. Därför var beslutet att äntligen starta Södertörns högskola en milstolpe som måste följas av många fler.
Även i Göteborg och Malmö måste antalet platser i högre utbildning öka kraftigt, och en stor del av denna utbyggnad lokaliseras så att tillgängligheten ökar främst för människor i de utsatta förorterna. Därför är regeringens och Centerpartiets överenskommelse om fördelningen av de nya högskoleplatserna direkt storstadsfientlig och undergräver möjligheterna till tillväxt och jobb i utsatta områden. Avsevärt fler platser bör fördelas till universitet och högskolor i våra tre storstäder för att öka möjligheterna till högre studier.
Utvecklingen mot en mer levande bostadsmiljö, där människor känner större ansvar och delaktighet kan förstås inte kommenderas fram genom politiska beslut. Men det är fullt möjligt att genom politiska insatser skapa förutsättningar för en sådan utveckling. I de utsatta förortsområdena är infrastrukturen, alltifrån transporter och kommunikationer till utbildning som social och kommersiell service, sämre än i bättre lottade områden. Vi föreslår i vår kommittémotion om den kommunala ekonomin att regeringens pengar i en
s k kommunakut tillsammans med de s k Blommanpengarna istället direkt kanaliseras för lokal utveckling i de mest utsatta områdena. Det skulle skapa förutsättningar att skapa den bästa skolan och bättre infrastruktur och boendemiljöer.
De stödsystem som byggts upp av staten har uppenbart inte haft storstädernas utsatta förorter och deras befolkning som målgrupp, då verksamheterna byggts upp. Lokalisering såväl som utformning av verksamheterna talar för att man haft helt andra människor i tankarna. ALMI företagspartner har visserligen i uppdrag att i högre utsträckning nå invandrare, men av detta ser man ytterst litet. Lånemöjligheten för dem som inte redan har ett eget kapital är obefintlig, liksom förståelsen för de problem, svårigheter, möjligheter och idéer som finns. Vi tror att en grundförutsättning för att lyckas är att ALMI rekryterar konsulter från berörda grupper och förlägger sin verksamhet där människorna finns. ALMI och övriga statliga verksamheter måste få ett tydligare uppdrag att verka för fler företagare i utsatta förorter.
Inom vissa invandrargrupper har man trots de dåliga förutsättningarna lyckats väl med ett utbrett företagande. Det handlar ofta om att man successivt byggt upp egna stödsystem, nätverk och på egen hand skaffat sig den kunskap som behövs. I vissa förortsområden har man lyckats bryta de statliga och kommunala systemen och rutinerna och byggt upp fungerande lokala verksamheter inom ramen för den offentliga sektorn. Ytterligare andra har vid sidan om de offentliga verksamheterna börjat bygga upp rådgivningsbyråer och konsultföretag som riktar sig särskilt mot förortsborna. Så länge staten lägger ner offentliga medel på rådgivning och stöd för nyföretagare måste dessa vara tillgängliga på lika villkor för alla.
Vi anser att de människor som har idéer och behöver stöd lika gärna ska kunna vända sig till fristående institutioner, exempelvis handelshus eller företagarföreningar, som till de statliga och att någon typ av servicecheck för blivande företagare därför behöver inrättas.
Att bryta ett mångårigt socialbidragstagande är inte lätt, hur gärna man än vill. Det enda som i praktiken står till buds idag är att få en anställning någonstans. Samtidigt är det extra svårt för den som länge stått utanför den ordinarie arbetsmarknaden – eller överhuvudtaget aldrig haft ett jobb – att ens komma ifråga för en anställning. Undersökningar visar också att risken att fastna i bidragsberoende är större ju yngre bidragstagaren är.
Regeringens mål om att halvera den öppna arbetslösheten har blivit överordnat att människor ska få jobb. Det innebär för invandrare och andra som står långt ifrån arbetsmarknaden stora risker att inte släppas in bland de arbetssökande. Invandrare löper stor risk att bli statistikpolitikens offer. Genom att inte släppas in bland de officiellt arbetssökande kan man heller ej komma på fråga för de arbetsmarknadspolitiska åtgärder man i många fall väl skulle behöva.
Invandrare är underrepresenterade bland dem som får starta-eget-bidrag. Detta är till stor del en följd av två olika mekanismer, den ena att de näringspolitiska stödinsatserna i form av riskkapitalgivning, rådgivning etc inte har denna målgrupp för ögonen, dels att en mycket stor grupp invandrare aldrig kommit in på arbetsmarknaden och därför inte har arbetslöshetsersättning och därför inte är berättigade till starta-eget-bidrag. Regeringen föreslår att utomnordiska invandrare ska kunna berättigas till starta-eget-bidrag i tolv istället för sex månader. Denna åtgärd löser inte grundproblemet, tillgång till riskkapital och a-kassa.
Om någon tror sig kunna bryta sitt bidragsberoende och hitta en egen födkrok, t ex genom att sälja enklare tjänster, öppna en butik eller vara agent för en importvara kommer han eller hon tyvärr att finna att det är praktiskt taget omöjligt. Den som vill starta eget behöver ett litet startkapital, det saknar bidragstagaren. Han/hon har ingen möjlighet att finna finansiering på gängse riskkapitalmarknad. Den som saknar tillgångar och eget startkapital får inga lån. Lånar man istället pengar på mer informella vägar, genom släktingar och vänner, för att komma igång så mister man genast rätten till socialbidraget. Och därmed möjligheten att försörja sig någorlunda under ett uppbyggnadsskede av den egna verksamheten.
Bankerna såväl som ALMI är ofta inte en möjlighet, eftersom det först krävs ett eget kapital i botten. Flyktingar, långtidsarbetslösa, invandrare utan
a-kassa eller kvinnor som blir övertaliga efter lågavlönade jobb i offentlig sektor är exempel på människor som normalt har mycket svårt att spara ihop till ett eget kapital. Har man hänvisats till socialbidrag för sin omedelbara försörjning är egna sparpengar uteslutna.
Därför borde ALMI som en del av sin kreditgivning införa ett mikrolån för den som vill och har idéer för att ta sig ur bidragsfällorna genom att förverkliga en affärsidé. Det har många gånger visat sig att de allra minsta lånen har den största betydelsen för att skapa jobb och framtid för människor. Att man dessutom behöver ändra sin inställning till de människor och de affärsidéer som presenteras är ett faktum många vittnar om.
Många flyktingar, invandrare och även svenskar har aldrig kunnat komma in på arbetsmarknaden. Det finns invandrare som trots hög utbildning varit arbetslösa under mycket lång tid. Dessa är helt eller delvis hänvisade till socialbidrag för sin försörjning. Socialbidragstagaren har ingen rätt till
a-kassa och kan därför inte heller komma ifråga för s k starta-eget-bidrag. Som socialbidragstagare har man heller inte rätt att spara ihop det minsta lilla startkapital på egen hand. Den som bara har KAS måste oftast fylla ut med socialbidrag vilket leder till samma situation.
Grundinställningen måste vara att människor är kapabla att försörja sig själva och ta ansvar för sina egna liv. Olika bidrags- och stödsystem måste vara utformade så att de stöder människor när de på olika sätt tar initiativ till att förändra sin tillvaro.
För att människor ska kunna ta sig ur bidragsberoendet och fattigdomsfällan krävs vid sidan av ökade riskkapitalmöjligheter, rådgivning, stödfunktioner etc även möjlighet till starta-eget-bidrag till dem som kanske allra mest behöver detta stöd, socialbidragstagaren. Det bör vara möjligt att på samma villkor som för den a-kasseberättigade tilldela socialbidragstagare starta-eget-bidrag om affärsidé och övriga omständigheter är sådana att möjligheten för affärsprojektet att gå i hamn är likvärdig med de villkor som krävs för att den a-kasseberättigade ska kunna få starta-eget-bidrag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagandets betydelse för att bekämpa segregation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tjänstesektorns betydelse för jobb i utsatta förorter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sätta företagande på schemat i skolor,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillgänglighet och fler platser på högskolor och universitet i storstadsregionerna,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdrag till ALMI m. fl. om ökat företagande i utsatta förorter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av fristående stödfunktioner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av mikrolån,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om starta-eget-bidrag för dem som ej kunnat berättigas till a-kassa.2
|
Karin Pilsäter (fp) |
Eva Flyborg (fp) |
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 8 hänvisat till AU.