En av de viktigaste delarna inom den stora regionalpolitiken är tillgång till ett effektivt transportsystem. Detta gäller vägar, järnvägar, flyg och inte minst telekommunikation. Tyvärr så finns det stora brister i systemen, främst i de perifera delarna.
Därför måste tillgänglighet och transportkvalitet utvecklas. Eftersatt vägunderhåll leder till dåliga transportmöjligheter. För näringslivets utveckling är det avgörande att säkra kvaliteten i transporterna.
Efter några års kraftfull utbyggnad och investering i nya vägar behöver insatserna för drift och underhåll kraftigt ökas för att vidmakthålla vägkapitalet. Detta kapital riskerar annars att förslitas och värdet av investeringar gå om intet om inte underhåll prioriteras.
Merkostnaderna för näringslivet på grund av vägar med dålig framkomlighet och/eller tillgänglighet har belysts av bland annat Skogforsk vad gäller skogsindustrins virkestransporter. Merkostnaden per år beräknades under 1993 uppgå till cirka 700 miljoner kronor. Med ökande krav på miljöanpassad tillverkning, vilket ställer krav på färskt virke och kort tid mellan avverkning och industriell förädling, är det allt mer angeläget att vägarna tjälsäkras i syfte att undvika långa avstängningsperioder. Minskad effektivitet för denna basindustri påverkar landets ekonomi.
De problem som orsakas av undermåliga vägar – inte minst i ett skogslän som Värmland – är naturligtvis inte något specifikt för skogsindustrin, utan drabbar alla som använder vägarna. All godstrafik möter samma hinder som skogsindustrins transporter. Persontransporter – resor till och från arbetet, skolskjutsar etc – hindras endast i undantagsfall, men drabbas av längre restider och irritation, enskilda bilägare drabbas av ökade underhållskostnader etc. Man kan inte heller bortse från ökade risker i trafiken.
För möjligheterna att hela Sverige ska leva spelar vägstandarden en avgörande roll. En kraftig satsning på upprustning av vägnätet är en angelägen regionalpolitisk fråga. Den sämsta vägstandarden finns till stor utsträckning i skogslänen. Extra satsningar bör därför göras i dessa län med bl.a. bärighetshöjande åtgärder såsom tjälsäkring och beläggning av grusvägar. T.ex. finns i Värmland många mil grusväg som erfordrar en kraftig resursförstärkning.
De mindre vägarna är betydelsefulla för de boende. Även näringspolitiska skäl talar för en satsning på upprustning. De mindre vägarna har stor betydelse för bland annat skogsindustrin. Skogsindustrin är beroende av snabba och effektiva transporter. Rasering av vägkapital försvårar stora och viktiga transporter. Upprätthållande av det finmaskiga vägnätet är även av betydelse för att gjorda investeringar i större transportförbindelser skall få avsedd effekt. Därför är det av nationellt ekonomiskt intresse att de delar av landets infrastruktur som utgör en betydande verksamhetsförutsättning för några av våra största branscher håller en god standard. Även annan företagsamhet är beroende av transporter via de mindre vägarna.
Det allmänna vägnätet som idag inte har hårdbeläggning utgör särskilda problem. Det bör därför läggas fast en tioårig plan för hårdbeläggning av grusvägar. För att komma tillrätta med detta krävs miljardsatsningar.
Bidragen till det enskilda vägnätet måste bibehållas och helst höjas. Detta vägnät spelar en viktig roll för utvecklandet av landsbygden och för utvecklandet av turistnäringen och för människors möjligheter till rekreation.
För boende på landsbygden är tillgången till bil en självklarhet. På landsbygden finns inte den valfrihet mella olika kommunikationsmedel som oftast kännetecknar de större tätorterna. På landsbygden är man oftast glad om bussen går en gång per dag.
Detta gör att bilen är oumbärlig för boende på landsbygden. Samtidigt är kostnaderna höga. Avstånden leder till många mils bilåkande, alternativen finns ej. Det kan gälla allt från att ta sig till och från arbetet till att ta sig till affären. Ofta är avstånden sådana att även de minsta transporterna på landsbygden kräver användande av bil. Många familjer tvingas även ha två bilar. Detta medför höga extra kostnader. Dessa extra kostnader är ett hot mot utvecklingen på landsbygden. Många småbarnsfamiljer anger att bil- och transportkostnaderna är en av de viktigaste orsakerna varför man flyttar från landsbygden eller inte flyttar ut till landsbygden. För att få en levande landsbygd är det viktigt att de yngre har råd att stanna kvar på landsbygden. Kostnader för arbetspendling och långa resor till olika aktiviteter har för många blivit en alltför tung post i hushållsekonomin.
Om människor ska ha möjlighet att bo kvar eller flytta till mindre orter är det nödvändigt att höja reseavdraget för så kallade arbetsresor. Den höjning från tretton till femton kronor som nu föreslås i budgetpropositionen är ett viktigt steg.
Tyvärr kompenserar inte reseavdraget för de många mil som utgörs exempelvis av resor till och från affären, servicen och att skjutsa barn till och från idrott, föreningsliv, etc. De extra kostnader som finns måste kompenseras.
Boende långt utanför de områden där de större infrastrukturinvesteringarna görs kan inte nyttiggöra sig dessa satsningarna på bland annat kollektivtrafik. Det är inte rimligt att de som bidrar till finansieringen inte själva kan nyttiggöra sig de vinster som finns.
Jag menar att det måste vara konstnadsneutralt. Kostnader som uppstår på grund av långa avstånd och avsaknad av valfrihet måste kompenseras. Detta kan inte endast ske via ett höjt reseavdrag utan måste ske på annat vis. Enligt min uppfattning är detta en av de viktigaste åtgärderna för att vända utvecklingen på landsbygden. Kompensation för höjda bränslepriser måste ske. Detta kan lättast hanteras via skattsedeln med avdragsmöjligheter som knyts till boende och möjligheter att ta del av allmänna kommunikationer.
Jag anser därför att det bör utredas om ett särskilt avdrag för dem som inte har möjlighet att välja allmänna kommunikationer för de dagliga resorna. Detta avdrag bör differentieras. Utgångspunkterna bör vara att definiera en basservice. De som med rimliga avstånd kan ta del av detta medges inte avdrag. Vidare tänker jag mig tre nivåer på detta avdrag. Boende inom ett visst avstånd medges ett extra ”grundavdrag”, med längre avstånd ett och ett halvt ”grundavdrag” respektive två ”grundavdrag”. Systemet innebär alltså ett differentierat avdrag beroende på avstånd och tillgång till basservice.
I detta sammanhang är det även viktigt att påpeka att bilen för många på landsbygden även är en förutsättning för näringsverksamheten. Bilen är både en förutsättning för det privata resandet och för näringsverksamheten. Många mindre företag har inte råd att införskaffa företagsbilar eller att upphandla transportbehovet. För dessa näringsidkare är det därför viktigt att kunna använda bilen även i näringsverksamheten. Oftast handlar det då om att man behöver något större bilar med större lastkapacitet. Bränsleförbrukningen för dessa är oftast högre och när dessa bilar även används för den privata körningen blir bränslekostnaderna avskräckande. Detta måste beaktas i kommande regionalpolitiska och trafikpolitiska beslut.
Skogsbruket svarar idag för betydande exportvinster. Enligt alla bedömningar kan skogsindustrins exportnetto avsevärt förbättras. Regionalpolitiskt prioriterade områden har generellt god tillgång på träråvaror. Så är fallet inte minst i Värmland.
Även om det finns en del goda exempel på förädling är tyvärr förädlingsgraden fortfarande alltför låg. För att belysa den potential som finns med vidareförädling kan Danmark tjäna som exempel. Den danska trävaruindustrins vidareförädling är ekonomiskt av samma omfattning som den samlade svenska sågverksnäringen trots att man i stort saknar råvara.
Sverige kan givetvis inte kortsiktigt inrikta sig på att vidareförädla all sin råvara. Men potentialen är trots det betydande. I syfte att öka förädlingen och skapa fler arbetstillfällen bör ett speciellt utvecklingsprogram inledas till exempel vid det Skogsindustriella centret i Karlstad.
Ett sådant program bör innehålla ett antal moment som är nödvändiga för industriell utveckling, d.v.s. utvecklingsinsatser avseende produktion och system, produktutformning och -design, kompetensutveckling inom området etc. Programmet bör drivas i nära samverkan med träbranschen, utbildningsgivare, FoU-institutioner, regionala myndigheter m.m. Således är Värmland med sin stora kompetens inom sågverksnäringen tillsammans med Högskolan i Karlstad en lämplig plats för en sådan verksamhet. Resurser för ett sådant utvecklingsprogram bör kunna tillföras från det särskilda anslaget för regionalpolitiska insatser.
Värmland har stora förutsättningar för en positiv utveckling i rese- och turistnäringen. Människors resande bestäms alltmer av möjligheterna till upplevelser och lärande, vilket tillsammans med traditionell rekreation ger Värmland försteg framför många andra. Vår kultur och vår natur är något enastående.
För att utveckla besöksnäringen erfordras en rad åtgärder. Jag skall ge några exempel:
Möjligheter till EU-stöd: Byråkratin kring och finansieringsmöjligheterna för investeringar avseende små och medelstora företag måste förbättras. I dagsläget är det minst sagt svårt för de enskilda företagen att lyckas få igenom några projekt. Därför är det nödvändigt med en skyndsam förenkling av hanteringen med olika EU-stöd. Tanken med de olika stöden är inte minst att ge möjligheter för en utveckling inom besöksnäringen. Då får inte en omfattande byråkrati kväva en sådan utveckling.
Styrningskrav och kvalitetskrav på företag inom naturturism: Det ökade trycket på våra naturresurser innebär att det ställs ökade krav på våra inhemska företag. De svenska företagen har också i stor omfattning klarat av dessa kvalitetskrav. De ger även en fyllig information innan någon släpps ut i naturen.
Däremot är det betydligt sämre med utländska företag som nyttjar våra naturresurser. Det är inte ovanligt att t.ex. utländska kanotuthyrare sänder iväg hela bussar någonstans ifrån mellersta Europa till våra vattendrag. De har då med sig både kanoter och proviant och kanotisterna får klara sig på egen hand oftast med bristfällig information om gällande bestämmelser. Detta gör att våra naturresurser slits onödigt hårt. Dessutom kommer inga inkomster till landets företagare genom denna verksamhet.
Vi måste därför kunna ställa samma krav på de utländska som på de svenska – anmälningsplikt alt. registrering hos berörd länsstyrelse borde vara en skyldighet.
Besöksnäringen som en del av näringslivet: Besöksnäringens status måste höjas. Den lyfts fram i alla debatter m.m. när det gäller framtida jobb etc. men har svårt att hävda sig i olika sammanhang som t.ex. när det gäller finansieringsmöjligheter m.m. Besöksnäringen är en framtidsnäring som måste få möjligheter att ytterligare utvecklas i vårt land.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ytterligare satsningar på det glesare länsvägnätet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilt avdrag för dem som saknar allmänna kommunikationsmedel och för dem som har långa avstånd till basservice,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett utvecklingsprogram för vidareförädling av skogsråvara,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av åtgärder för besöksnäringen.
|
Kjell Ericsson (c) |