Motion till riksdagen
1997/98:N281
av Marianne Carlström m.fl. (s)

Social ekonomi


Industrialismen har präglat allt ekonomiskt tänkande från mitten av 1800-talet och fram till våra dagar. Det har varit industrialismen som utgjort grunden för flertalet människors sysselsättning och relativa välstånd under 1900-talet. Det senaste decenniet har däremot präglats av kraftigt minskad sysselsättning i traditionellt industriarbete och därmed sammanhängande stigande arbetslöshetssiffror. I Sverige kunde under en relativt lång tidsperiod den minskade sysselsättningen i industrin kompenseras av särskilt uppbyggnaden av en stor offentlig sektor men också utbyggnaden av andra, privata servicebranscher. Samtidigt med industrins minskade efterfrågan på arbetskraft har produktiviteten ständigt blivit högre. Färre industriarbetare klarar av att producera allt mer varor per anställd eller arbetstimme. Industrins investeringar leder inte längre till fler sysselsättningstillfällen utan i stället till färre.

Den nuvarande arbetslösheten, vars problem Sverige delar med större delen av det övriga Europa bedöms inte vara konjunkturbetingad i mer än ringa utsträckning. Det är i stället hela näringslivets struktur som genomgår en omvandlingsprocess med minst lika stora effekter på samhället som följde på den industriella revolutionen. De trygghets- och välfärdssystem som byggts upp i Västeuropa har egentligen aldrig konstruerats för att klara massarbetslöshet av den nuvarande omfattningen. Antalet ålderspensionärer ökar dessutom relativt den arbetande befolkningen, vilket utgör ytterligare belastningar på trygghetssystemen. När massarbetslösheten blir mer permanent ställs systemen inför oförutsedda svårigheter och hotar att i värsta fall helt kollapsa. Vad som skall komma i industrisamhällets ställe diskuteras livligt bland samhällsvetare, ekonomer och andra samhällsdebattörer. De nya samhällsstrukturerna benämns ibland kunskapssamhället och ibland informationssamhället. Ingen har dock kunnat komma med något helt övertygande svar vad dessa begrepp kommer att betyda i verkligheten och därför är givetvis osäkerheten stor både bland allmänheten och i det politiska systemet. Många inser att etablerade ståndpunkter som gällde i går inte är applicerbara på dagens situation men man är samtidigt osäker på i vilken riktning en omorientering måste ske. Historien visar dessutom att det är obekvämt att behöva ställa om från invanda tänkesätt och föreställningar till något nytt.

Ute i Europa, där problemen med stor arbetslöshet, och därmed samman­hängande sociala och politiska problem, visat sig tidigare än i Sverige har också olika lösningar på problemen börjat diskuteras tidigare. Ett av de begrepp som förekommer i dessa diskussioner är social ekonomi (av franskans ”économie sociale”). Med ”sociale” skall i detta sammanhang förstås en vidare ”samhällelig” mening än vad vi vanligen lägger i ordets svenska betydelse. I företeelsen social ekonomi ingår sådant som kooperationen, ideella föreningar med vissa ekonomiska verksamheter, ömsesidiga försäkringsbolag och sjukkassor samt stiftelser med sociala ändamål. Begreppet har funnit en vid acceptans, förutom i Frankrike också i Belgien, Italien, Spanien och Portugal. Även i Storbritannien används nu ofta termen ”social economy” som närmast synonym med The third sector. I EG-kommissionen inrättades 1989 en särskild enhet för social ekonomi under DG XXIII.

Den sociala ekonomin utgår ifrån att genom mobilisering av lokala resurser, samarbete och bildande av olika nätverk utveckla såväl näringslivs­strukturer som sociala strukturer. Det är frågan om att människor som har behov av arbete, service av olika slag, barnomsorg och annat som förknippas med välstånd och social trygghet själva skapar sina arbetstillfällen, sina egna system för distribution och försäljning av varor och tjänster, sina vård- och omsorgssystem osv. På ett sätt påminner detta om hur olika trygghetssystem i industrialismens barndom i Sverige byggdes upp och organiserades i en mängd verksamheter som senare har kommit att förknippas med välfärdssamhället. Det finns dock en mängd skillnader. Skillnaderna består bl.a. i att samhället blivit alltmer globaliserat och ekonomin alltmer inter­nationaliserad. Politikerna tänker i globala termer i allt större utsträckning och kapitalet är extremt rörligt. Kontrollen över det internationella kapitalet glider politikerna ur händerna och politiska beslut som berör ekonomin på nationell nivå har svårt att få avsedd effekt på grund av komplexiteten i det moderna samhället.

Till de faktorer som komplicerar det moderna samhället hör den insikt som börjar få fotfäste om vikten av att värna miljön och att utnyttja världens resurser på ett sätt som är så lite förstörande som möjligt. Kraven på en miljövänlig produktion och hushållande med naturresurserna står ofta i strid med kraven på ekonomisk tillväxt, konsumtionsökning m.m. som i den klassiska ekonomin räknas till ökad välfärd och ekonomisk välmåga. De industriellt utvecklade länderna som tillsammans står för merparten av energi- och råvarukonsumtion är på den politiska nivån angelägna om att de mindre industriellt och ekonomiskt utvecklade länderna snabbt anpassar sig till system som uppfattas som mindre påfrestande för miljön. Samtidigt utnyttjar många företag med rötter i ekonomiskt utvecklade länder de mindre utvecklade ländernas ofta bristfälliga miljölagstiftning och billiga arbetskraft utan hänsyn till effekterna på miljön.

Från nationalstatens synvinkel sker en utveckling åt två håll. Dels handlar det om den nämnda globaliseringen som i Europa kommer till uttryck i att allt fler stater är anslutna eller vill ansluta sig till EU. Men det handlar också dels om en dragning mot större ekonomisk och politisk betydelse för regioner. Regionerna kan både vara belägna inom nationalstaternas gränser och vara gränsöverskridande.

Det politiska systemet försöker men har svårt att komma tillrätta med arbetslösheten och många andra komplexa problem som t.ex. att få det allmännas utgifter att balanseras av dess inkomster. Människorna som berörs av företagsnedläggningar är inte i någon större utsträckning beredda att flytta mellan orter, stater och världsdelar. Flertalet människor vill bo kvar i den ort eller den bygd de växt upp i och ha ett arbete som ger dem en rimlig inkomst. De vill också ha ett system som ger skälig trygghet vid sjukdom, ålderdom och i andra sociala sammanhang. Åtminstone i den västliga världen stegras kraven dessutom ständigt på att livsmedel skall vara ”rena” och den miljö man lever i skall erbjuda livskvalitet vilket förutsätter att människorna och deras produktion så långt som möjligt anpassar sig till naturens villkor. Sist men inte minst vill människor ha ett reellt inflytande över sitt arbete, över sitt sociala liv i övrigt samt över den miljö de lever i. De nämnda målen sammanfaller väl med innehållet i den sociala ekonomin.

Om förändringar skall kunna genomföras i en riktning som medelst användande av den sociala ekonomins instrument leder till de angivna målen krävs vissa förutsättningar som kan delas in i tre grupper. Samlade europeiska erfarenheter visar att om skapandet av kooperativ av olika slag skall bli framgångsrikt måste det politiska systemet i attityd och handling ställa sig positivt. Det gäller t. ex. sådant som adekvat lagstiftning, adekvat institutionell infrastruktur och ett utbildningssystem som ger en lämplig förberedelse för rollen som företagare. För det andra krävs det ett väl utvecklat rådgivningssystem som kan ta hand om människors önskemål beträffande lämpliga företagsbildningar m.m. För det tredje krävs det tillgång till finansiella instrument, alltså riskvilligt kapital för investering i den sociala ekonomins företag och organisationer.

För svenskt vidkommande finns en rätt heltäckande lagstiftning. Vissa förändringar och förbättringar krävs och sådana har också föreslagits av regeringen i prop. 1996/97:163 om den kooperativa företagsformen. Däremot brister det fortfarande i fråga om de attityder som intas av myndigheter och näringlivsorganisationer m. fl. gentemot den sociala ekonomin. Beträffande stöd- och rådgivningssystem, så finns det ett sådant, nämligen de tidigare nämnda LKU:na. Systemet skulle emellertid behöva byggas ut betydligt och förstärkas personellt och kompetensmässigt. Den tredje faktorn slutligen, tillgång till särskilda, för den sociala ekonomin anpassade finansiella instrument saknas helt. De tillgängliga kapitalförsörjningsinstituten är inte på något sätt inriktade på eller förberedda på de speciella krav som ställs av den sociala ekonomins organisationer.

Vi anser att regeringen exempelvis inom ramen för Kooperativa rådets verksamhet bör ta upp och allsidigt diskutera de möjligheter som den sociala ekonomin kan erbjuda för att bidra till lösning av de problem som kan förväntas under 2000-talet. I det sammanhanget bör uppmärksammas att de frågor som skall diskuteras hör intimt samman med övriga näringslivsfrågor och särskilt med små och medelstora företag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda hur den sociala ekonomin kan användas för att lösa olika ekonomiska och samhälleliga problem.

Stockholm den 6 oktober 1997

Karin Olsson (s)

Marianne Carlström (s)

Ann-Kristine Johansson (s)

Inga-Britt Johansson (s)

Nils T Svensson (s)

Eva Arvidsson (s)