Miljöfrågornas omfattning och betydelse i handelsfrågor har uppmärksammats av allt fler aktörer som t ex internationella handelssammanslutningar och miljöorganiationer. I takt med att kunskapen kring miljöproblem ökar måste vi ställa högre miljökrav på alla verksamheter. Särskilt vad gäller handeln, eftersom så stora och grundläggande problem kan uppkomma via handelsregler eller handelsrelationer.
Relationer mellan världens länder och världsdelar speglas tydligt i den internationella handeln. Många av dagens handelsrelationer grundlades i praktiken under västvärldens kolonialvälde på 1600- och 1700-talen, men maktrelationerna har till stor del bibehållits sedan dess.
Handeln med jordbruksprodukter och råvaror – som är av avgörande betydelse främst för u-länder – kan oftast beskrivas som köparens marknad. Ibland ser vi till exempel hur u-länderna bjuder under varandra för att bli av med jätteskördar av kaffe och bananer.
Det finns en risk för att miljökostnader och sociala värden blir allt mer osynliga ju längre avståndet är mellan konsument och producent, men också mellan företagare och anställda. Dessutom är det lättare att frångå miljökrav vid export eftersom konsekvenserna sprids över ett globalt plan medan företagets vinst hamnar direkt i egen ficka.
Genom statliga regler eller frivillighet kan man uppmuntra konsumtion av inhemskt producerade varor. Protektionism brukar det kallas om det sker med hjälp av lagstiftning medan man annars snarare kallar det självtillit. Skälen för att instifta regler av det slaget kan ha flera olika motiv. Länge var sårbarheten – en tryggad livsmedelsförsörjning i händelse av krig – ett skäl för att skydda den svenska jordbruksproduktionen.
Subventioner av en viss produktion inom ett land gynnar de egna företagen och snedvrider därmed priserna på världsmarknaden. Produktionssubventioner är därför en form av protektionism. Flera av de omfattande subventioner som ges i olika länder har negativ miljöpåverkan. Jordbrukspolitiken inom EU är ett tydligt sådant exempel.
Många länder subventionerar idag delar av sin export till högriskländer, främst u-länder, genom statsfinansierade exportkreditgarantier, trots att det rimmar illa med strävan efter frihandel. Argumentet som ofta används är det s.k. spjutspetsargumentet, dvs att svenska exportaffärer på nya geografiska marknader eller på nya produktområden kan generera följdaffärer för andra svenska exportföretag.
Särskilt de långsiktiga krediterna och garantierna till storskaliga projekt i tredje världen har inslag av statligt stöd. Av de statliga kreditgarantierna går mellan 80 och 90 % till tio företag. Idag är det endast USA som miljöprövar statliga exportstöd. Detta har behandlats av G8-länderna, som har enats om att utreda frågan. Vänsterpartiet menar att den svenska regeringen internationellt bör driva frågan att vid utlovande av statliga garantier ska man underställa projekten miljöprövning oavsett om stödet utgår i form av exportstöd eller nationell kredit. Dessutom vill vi införa denna regel på ett nationellt plan.
Om subventionsreglerna utvidgades så att de förbjöd alla allmänna subventioner av miljöförstörande processer och produkter, skulle det kunna ge mycket positiva miljöeffekter.
Självtillit har en mer positiv klang. Självtillit innebär att man i ett samhälle strävar efter en hög grad av lokal, nationell och regional självförsörjning för de varor där detta är önskvärt och möjligt. Om internationell handel är bra eller dåligt beror på typen av vara och på vilket sätt den producerats. Man kan förenklat säga att det då blir naturligt att importera varor som är högt förädlade eller råvaror som inte finns inom landets gränser, medan övriga produkter produceras enligt närhetsprincipen. Det gör det lättare för konsumenter och producenter att tydligare se konsekvenserna av sitt handlande.
För jordbruksproduktion som är starkt beroende av speciella geografiska förhållanden finns det särskilda skäl att försöka uppnå en ökad grad av självförsörjning:
Försörjningssäkerhet. Särskilt fattiga länder där livsmedel svarar för en stor del av människans utgifter kan det vara viktigt att inte vara alltför beroende av världsmarknadens priser.
Minskade transporter. Så länge så stor andel av våra transporter drivs med fossila bränslen utgör de ett stort miljöproblem och bör minska drastiskt. Eftersom många livsmedel är tunga och skrymmande i förhållande till sitt värde är det lämpligt att just dessa transporter minskar. Likaså gäller det för varor som egentligen kan produceras i regionen.
Möjligheter att sluta kretsloppet lokalt. När biologiska material transporteras långa sträckor, skapas en obalans. Export leder till underskott på näringsämnen medan import kan leda till problem med övergödning.
Stora miljömässiga vinster kan göras genom ökad lokal produktion av basvaror och en specialisering för produktion av mer förädlad karaktär. Ett sätt att påverka detta förhållande utan att skapa nya handelshinder är att se till att frakttransporterna också betalar sin eventuella miljöbelastning. Framför allt är detta viktigt när det gäller transporter som sker med hjälp av fossila bränslen.
Många importerade varor är oerhört billiga därför att de tillverkas under villkor som vi aldrig skulle acceptera – vare sig det gäller lönerna, arbetsmiljön eller miljöpåverkan. Många u-länder har försökt att utveckla industrier och förädling av varor, vilket ofta stoppats effektivt av länder i väst. Industriländernas försprång har för de allra flesta länder visat sig vara omöjliga att hämta in.
Mönstret av råvaruproducerande u-länder finns ännu kvar, och förstärks av att u-länderna behöver betala höga tullar för att sälja industrivaror, men låga eller inga alls för råvaror. Tullarna på råvaror är i genomsnitt 0,8 % men stiger till 6,2 % om de exporteras i färdigförädlad form. Råvarornas andel av världshandelns värde minskar stadigt, vilket också gör att u-ländernas betydelse i världsekonomin ytterligare minskar. En av anledningarna till det är att vi i västvärlden börjar bli mer noggranna och effektiva vad gäller användning av naturresurser och att en rad naturråvaror har ersatts av billiga syntetiska material. Dessutom finns det för vissa av de vanliga exportvarorna en naturlig mättnadsgräns i den västerländska konsumtionen – man kan inte dricka hur många koppar kaffe som helst, men fler CD-skivor eller datorer är det möjligt att sälja under en överskådlig tid.
En mycket stor del av världens handel utförs av transnationella företag med stort ägande och många dotterbolag. Dessa företag är verksamma i många olika länder. I praktiken är det svårt för de värdländer som berörs att ställa krav på utländska investerare. För att attrahera investerare tvingas de ofta locka med både billiga råvaror, billig arbetskraft, låga skatter och bra infrastruktur. Man har tidigare försökt förhandla fram internationella avtal för uppföranderegler för transnationella företag inom FN:s ram. Det visade sig dock vara omöjligt att slutföra dessa förhandlingar. Med de nya investeringsreglerna inom WTO (TRIM, Trade Related Investment Measures) har u-länderna idag mindre möjligheter att ställa särskilda krav på utländska investerare. Det gör att så länge som de flesta u-länder är i akut behov av utländskt kapital, för att betala sina utlandsskulder och räntor till västvärlden, kommer de antagligen inte ha möjlighet att reglera dessa investeringar till sin egen fördel.
OECD förbereder ett avtal (MAI) kring transnationella företags roll gentemot nationella regeringar. Sverige deltar aktivt i detta arbete.
Ur miljösynpunkt finns några krav som bör ställas innan avtalet undertecknas. Vänsterpartiet vill peka på några av dessa.
1. Avtalet bör genomgå miljökonsekvensanalys.
Detta då vi bör ha större kunskaper om eventuella effekter på miljön innan undertecknandet. Dessutom bör eventuella konflikter mellan MAI och övriga miljöregler identifieras före vidare beredning av ärendet.
2. Generellt undantag för miljön.
Den lista som i nuläget presenterats vad gäller tänkbara konflikter mellan miljölagstiftning och MAI är väldigt osäker eftersom en systematisk genomgång av avtalets effekter på miljölagstiftningen ännu inte genomförts. Specifika problem riskerar då att i framtiden sakna lagstiftning och därmed inte kunna åtgärdas. Det är också svårt att i nuläget kunna förutspå vilka problem relaterade till miljön som i framtiden kan komma att bli viktiga. Vänsterpartiet menar också att denna markering gentemot övriga nationella lagstiftningar eller internationella avtal är viktig. De problem som nämns idag finns inom olika områden. Det handlar om de krav som u-länder ställer på utländska investerare. Men också om bestämmelser för likabehandling, där man kan tänka sig att en formell likabehandling skulle kunna anses vara diskriminerande i praktiken eftersom inhemska företag skulle kunna ha lättare att leva upp till reglerna. Miljöorganisationer har dessutom framfört att det kan vara svårt för stater att driva igenom krav på miljöhänsyn m m för företag vilkas beslutande makt och huvudsakliga resurser finns i andra länder. Det föranleder ett krav på nationellt inflytande i t.ex. avfalls- och naturresurssektorerna. Konkret betyder det ett permanent undantag mot icke-diskrimineringsbestämmelserna för känsliga sektorer. Viktigt att poängtera är dock att det i GATT:s artikel 20 bara indirekt står något om miljö, det bör dock klarläggas via förändringar av paragrafen att ordet ”miljö” ska nämnas explicit.
3. Generella krav på investerare.
Parterna skulle kunna använda avtalet till att uppmuntra eller ålägga företag att följa de av hemlandets eller värdlandets bestämmelser som är mest strikta. Detta skulle vara en mycket långtgående bestämmelse, som dessutom strider mot principen om icke-diskriminering. Men man bör ha i åtanke de enormt positiva effekter detta kan ha för miljön och flera frivilliga uppförandekoder och Agenda-21 intentionerna.
Det är av stor vikt att det vi gör värderas utifrån perspektivet om den hållbara utvecklingen. I det arbetet är öppenhet och krav på miljöanalyser även av företags investeringar en viktig del.
Mer än 120 länder har skrivit under WTO-avtalet (WTO, Världshandelsorganisationen) som ger detaljerade föreskrifter om hur medlemsländerna får utforma sin handelspolitik. En grundprincip är att varje land måste behandla import från alla medlemsländer lika gynnsamt. På liknande sätt får utländska företag inte diskrimineras i förhållande till inhemska. Men GATT ser positivt på regionala handelsavtal som går längre i handelsliberaliseringar, EU är ett sådant exempel. Det finns dock skrivningar kring att ett land skall kunna hänvisa till t.ex. internationella avtal/konventioner för att särbehandla vissa varor för import.
WTO:s stadgar säger att ett land inte godtyckligt eller oberättigat ska diskrimineras. Undantag som finns säger att om ett land anser det nödvändigt att införa strängare regler för att skydda människors, djurs eller växters liv och hälsa är detta möjligt.
Andra undantag ger ett land rätt att ha strängare regler om avsikten är att bevara uttömliga naturtillgångar. Dessa paragrafer har tillämpats vid ett flertal tillfällen. Dock inte vad gäller internationella avtal eller konventioner.
Vänsterpartiet menar att paragraferna måste göras så tydliga ur miljösynpunkt att en nation ska kunna hänvisa till ett undertecknande av t.ex. Montrealprotokollet eller Baselkonventionen som skäl för undantag. Dessa internationella överenskommelser måste kunna ges den status att de även accepteras internationellt. Hur ska vi annars kunna förverkliga de internationella överenskommelser som finns vad gäller miljön? Detta är ännu ett skäl för att ändra GATT:s paragrafer enligt det som redovisas ovan.
Vad gäller försiktighetsprincipen så finns ett exempel från förhandlingar och konflikter mellan EU och USA, där EU vill förbjuda import av hormonbehandlat kött från USA. I denna konflikt har inte kraven för vetenskaplig bevisning ställts mot försiktighetsprincipen, vilket Vänsterpartiet tycker är märkligt då det är i fall som just detta som denna princip bör prövas.
Sida analyserar frågan om handel och miljöcertifiering och vi förutsätter att regeringen återkommer till de frågorna i kommande propositioner. Regeringen har i sin skrivelse Ekologisk hållbarhet (1997/98:13) redovisat lite kring arbetet med att studera miljörelationer och den svenska exporten, vilket vi tycker är bra. Men det perspektiv som saknas är sambandet mellan bistånds- och utvecklingsfrågor och u-länders handelspolitik. Sida gör ofta ett utmärkt jobb med att stödja svenska företag, samtidigt som bra biståndsverksamhet kommer till stånd. Vänsterpartiet skulle även välkomna initiativ som gäller hur vi kan stödja u-länders handelspolitiska intressen.
Vad gäller EU:s handel med utomstående länder så finns en del positiva skrivningar som pekar på u-ländernas möjligheter till ökad export. Men i praktiken finns en rad handelshinder som riktar sig främst mot länder i Afrika, Sydamerika och Asien. Ett exempel är förordningen om ekoodling där inga u-länder uttalat utesluts men där lagstiftningen är utformad så att inga u-länder kan uppfylla kraven.
Under de senaste åren har flera djurskyddsfrågor som har haft beröring med GATT-avtalet avhandlats internationellt. Exempel på sådana är importförbud mot skinn från djur som fångats i bensax samt EU:s kosmetikadirektiv. Arbetet med dessa frågor har dock påverkats negativt på grund av att WTO-avtalen sagts inte ge något stöd. Med tanke på detta är det nu viktigt att Sverige lyfter fram frågan om ”animal welfare” vid tolkningen av WTO-avtalen.
Den gemensamma handelspolitiken bör vara utformad på ett sådant sätt att den främjar arbetet för djurens välbefinnande. Den bör speciellt ta hänsyn till djurens välbefinnande vid handel där påverkan på levande djur ingår. Vidare bör den gemensamma handelspolitiken utformas på ett sådant sätt att den ger stöd för olika instrument, t.ex. produktmärkning, så att konsumenterna lättare kan ta hänsyn till hur djur behandlats då de gör sitt val av varor. Det sistnämnda kan t. ex. innefatta märkning av kött efter produktionsmetod eller märkning av kosmetika- och hygienprodukter rörande om de är testade på djur eller ej.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige internationellt skall kräva att projekt som får statligt stöd skall miljöprövas, oavsett om stödet utgår i form av exportstöd eller nationell kredit,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen nationellt skall driva frågan att vid utlovande av statliga garantier underställa projekten miljöprövning oavsett om stödet utgår i form av exportstöd eller nationell kredit,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att subventionsreglerna bör utvidgas så att de förbjuder alla allmänna subventioner av miljöförstörande processer och produkter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frakttransporter skall bära de ekonomiska kostnaderna för sin miljöbelastning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöanpassning och krav på MAI-avtalet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall driva på EU att hänvisa till försiktighetsprincipen vad gäller förbud av import för hormonbehandlat kött,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall föreslå initiativ om hur vi kan stödja u-länders handelspolitiska intressen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att handelspolitiken bör utformas så att den ger stöd för olika informationssystem, t.ex. produktmärkning, så att konsumenterna lättare kan bedöma djurskyddsaspekter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ”animal welfare” skall lyftas fram vid tolkningen av VHO-avtalen.
|
Hanna Zetterberg (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Maggi Mikaelsson (v) |
Karl-Erik Persson (v) |
1 Yrkande 6 hänvisat till JoU.