Ännu ett allvarligt tillbud har rapporterats i ett svenskt kärnkraftverk. Serien av allvarliga händelser börjar bli lång: Oskarshamn 3 år 1987, då snabbstoppet ej var inkopplat, Oskarshamn 2, sprickor i rörböjar läckte radioaktivitet, Barsebäck 2 år 1992, då isoleringsmaterial täppte igen silarna för kylvattenintaget, Oskarshamn 2 år 1996, då man startade utan att sprinklersystemet för kylvattnet satts på, Ringhals 2 och Ringhals 4 år 1997, liknande händelse som i Oskarshamn 2. Många av dessa incidenter har fått en 2:a på den internationella INES-skalan som är graderad till 7. Det betyder att händelserna är allvarliga.
Men även små misstag har inträffat och dessa kan få följder som orsakar snabbstopp och därmed orsakar större påfrestningar på reaktorn än vid en normal långsam avstängning. Denna TT-rubrik fanns 29/5 1996: Kopieringsapparat orsakade stopp på reaktor i ringhals.
Orsaken var att kopieringsapparaten klippte bort ett moment i de instruktioner som kontrollrumspersonalen skulle mata in i datorn. I det försvunna momentet stod det att en omkopplare skulle slås om från ''Läge drift'' till ''Läge test''.
De mänskliga misstagen har orsakat nya instruktioner för att rätta till felgreppen. Dessa instruktioner hopar sig i pärmar. Hela systemet är komplext, sårbart och oöverskådligt.
I Sverige talas det ofta om hur säkra våra kärnkraftverk är. Vad man tycks bortse från är den mänskliga faktorn och vilka beräkningsgrunder fakta om säkerhet vilar på.
Kärnkraftens säkerhetstekniska dilemma är att verksamheten måste fungera i strid med den tes av komplicerade tekniska system som brukar kallas Mc Murphys lag: ”Om något kan gå fel, så kommer det förr eller senare att göra det”. För kärnkraften gäller det att ”Allt måste fungera i det närmaste perfekt överallt och ständigt”.
Hur beräknar man då olycksrisken? De första omfattande beräkningarna på detta område kallas allmänt för Rasmussenrapporten med det officiella namnet Wash-1400. Den publicerades 1975. Alltså kan man säga att det svenska kärnkraftprogrammet byggdes upp innan några allvarligt syftande beräkningar fanns. Dessa beräkningar gjordes för reaktorer i USA och därför har speciella beräkningar gjorts för svenska reaktorer (1978), bl.a. för Barsebäck. Storleksordningen på de uppskattade resultaten låg på ett värde som motsvarar ett allvarligt haveri på mellan 10 000 och 30 000 reaktorår. I debatten brukade kärnkraftsanhängarna säga att det var lika (o)troligt att få en meteor i huvudet som att en större olycka, typ härdsmälta, skulle kunna inträffa. Sedan inträffade Three Mile Island och Tjernobyl med 7 års mellanrum.
En säkerhetsanalys går till så att man prövar alla de enskilda komponenterna i förväg och under drift för att försäkra sig om att en mängd onödiga risker inte behöver vara stora. Men det mycket stora antal komponenter som en reaktor består av tillsammans med de komplicerade samband som de har till varandra gör det mycket svårt, eller snarare ogörligt, att försäkra sig om trygg drift endast genom att testa beståndsdelarna. I en reaktor är helheten inte alls lika med summan av alla delar!
Allt eftersom reaktorsäkerhetsarbetet utvecklats har beräkningarna lett till allt lägre sannolikheter i PSA-beräkningarna (probabilistiska beräkningar probabilistic safety assessment). De sannolikheter som beräknas ligger kring en nivå motsvarande en härdsmälta på 100 000 reaktorår.
Detta är säkerligen ett uttryck för ökad säkerhet men det går att diskutera i vilken utsträckning. Bl.a. är inte alla kända riskfaktorer medtagna i dessa beräkningar. Hit hör sådana riskfaktorer som inte går att uppskatta numeriskt, främst en del mänskliga faktorer. Det finns också beräkningsbara faktorer som, av någon anledning, inte har tagits med. Dit hör brand, översvämning och ”drift” vid lågeffekt. Samtidigt har införande av filter som ska begränsa och i bästa fall nästan helt eliminera utsläppen vid ett haveri, gjort att riskbilden klart har förbättrats jämfört med de konstruktioner som låg till grund för beräkningarna på 70-talet.
För att bilda sig en rimlig uppfattning om vetenskapligt framtagna värden som till exempel sannolikheter för haveri, måste man ta ställning till hur väl värdet är bestämt. Detta brukar man göra genom att uppskatta ett intervall inom vilket man anser att det bestämda värdet kan tänkas ligga med en rimlig sannolikhet. Ju exaktare man har lyckats göra sin beräkning, desto mindre är detta intervall. Intervallet för osäkerhet kan, i princip, aldrig vara noll men det kan vara mycket snävt. Intervallet kan å andra sidan vara nästan hur stort som helst, men det är inte brukligt att publicera värden som har mycket stora osäkerheter.
Det finns särskilda metoder för att beräkna osäkerheter. I rent statistiska sammanhang kan själva beräkningen också ge ett osäkerhetsintervall. Brukligt är att detta osäkerhetsintervall definieras till en standardavvikelse som grovt sett innebär att det egentliga värdet med 2/3 sannolikhet ligger inom intervallet. Detta är rätt praktiskt men inte särskilt tillförlitligt och därför används en mera betryggande intervallsdefinition inom reaktorsäkerhetsberäkningarna. Man sätter då ”osäkerhetsintervallet” till två standardavvikelser, vilket motsvarar att värdet med 95 % sannolikhet ligger inom intervallet (obs ej 100 %). Problemet med dessa intervallsangivelser är att inte heller de är lätta att beräkna och de kan också, i sin tur, vara felaktiga! Dels finns det ett antal faktorer som ger osäkerhet i beräkningarna som inte går att uppskatta, typ vissa mänskliga fel, dels behövs det en mycket gedigen erfarenhet av de komponenter som ingår i beräkningarna för att osäkerheten i deras hållfasthet skall vara välkänd.
Det allvarliga är, att även de moderna beräkningarna har osäkerhetsintervaller i storleksordning en faktor 100. Detta betyder att ett värde som ger en sannolikhet för härdsmälta beräknat till ett haveri på 20 000 reaktorår också kan vara ett på 200 reaktorår. Den vetenskap som uppger säkerhetsintervallet, kan inte garantera någonting utöver detta. Risken för ett kärnkraftshaveri i Sverige skulle enligt denna beräkningsgrund variera mellan ett haveri på
1 600 år och ett haveri på 16 år!
Miljöpartiet de gröna har begärt en skärpning av säkerhetskraven i kärntekniklagen. Det är då lika viktigt att redogöra för de beräkningar som ligger till grund för den skärpta lagen. Som nämnts ovan kan osäkerhet räknas ut på flera sätt och osäkerhetsintervallet variera en faktor 100. I dagens lagtext står det att alla svenska kärnkraftverk skall drivas utifrån kärntekniklagen så att ”kraven på säkerhet tillgodoses”. Det är uppenbart – inte minst mot bakgrund av de fortlöpande säkerhetsincidenterna – att säkerhet i detta sammanhang är ett relativt begrepp. Det gäller speciellt de äldre reaktorerna. Denna utveckling förvärras ju äldre de svenska kärnkraftverken blir. Med ny kunskap och medvetenheten om de risker kärnkraften medför, är det nödvändigt att kärntekniklagen uppdateras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till precisering och skärpning av kärntekniklagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beräkningsunderlaget för skärpning av kärntekniklagen skall redovisas.
|
Eva Goës (mp) |
|
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
Per Lager (mp) |