Energiuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Centern innebär att Sverige inleder en nedläggning av världens kanske säkraste kärnkraftverk på politiska och inte på ekonomiska eller säkerhetsmässiga grunder. Det är en ren kapitalförstöring och misshushållning med landets resurser. Kärnkraften är en väl fungerande form av elproduktion, med flera decenniers återstående teknisk och ekonomisk livslängd.
En förtida avveckling av kärnkraften kommer att ge höjda elpriser. Kostnaderna för den el som skall ersätta Barsebäck kommer att ligga på minst dubbelt så hög nivå som nuvarande elproduktion. Energiuppgörelsen öppnar för långsiktig osäkerhet om energisystemet. Den handlar om avvecklingen av de båda reaktorerna i Barsebäck. Däremot klargörs inte om, när eller hur avvecklingen av kärnkraften skall fortsätta. Att Centern helt vill överge denna effektiva energikälla i förtid står klart, men vad vill regeringen?
Det finns inga realistiska alternativ till kärnkraften idag. Själva tanken med att politiskt framtvinga en förtida kärnkraftsavveckling är att tvinga fram alternativ. Sydkraft har deklarerat att företaget ser högst betydande svårigheter att driva Barsebäck2 vidare, om den första reaktorn stängs. Skälen till detta är säkerhetsmässiga. Hur regeringen avser att hantera en sådan situation vet ingen idag.
Regeringens beskrivning av hur elen från Barsebäck skall ersättas har visat sig sakna realism. Stängningen av Barsebäck 1 ger ett bortfall om 4,10 TWh, senast den 1 juli 1998. Stängningen av Barsebäck 2 ger ett bortfall om 3,9 TWh el senast år 2001, om regeringens politik förverkligas. Sammantaget ger detta ett elbortfall motsvarande 8 TWh. Så långt går energiöverenskommelsen att överblicka.
Regeringen har tänkt sig att fram till år 2001 få fram ersättningsel enligt följande:
Elproduktion i nya gaskraftverk i Göteborg och Malmö 2,0 TWh
Småskalig vattenkraft 0,25 TWh
El från biobränsle 0,75 TWh
El från vindkraft 0,50 TWh
Därtill har regeringen tänkt minska elbehovet enligt följande:
Ökad biobränsleanvändning i fjärrvärmeverk 3,00 TWh
Konvertering av 75.000 hushåll till fjärrvärme 1,5 TWh
Konvertering av hushåll till vedeldning och ackumulatortank 0,50 TWh
Redan det faktum att investeringar i existerande teknik för alternativ elproduktion tar tid att planera och genomföra talar emot regeringens tidsplan för avveckling av de båda reaktorerna i Barsebäck. Tillståndsprövnings-, projekterings- och byggtid för nya anläggningar kan uppskattas till 4–6 år. Det gör det näst intill omöjligt att klara tillräcklig nyproduktion till den 1 juli 2001, som är ett villkor för att stänga det andra verket i Barsebäck. Alternativet till reaktorerna i Barsebäck är i praktiken i det korta perspektivet därför import av dansk kolkraft och rysk kärnkraftsel, samt så småningom fossilgas. Av de 8,5 TWh som regeringens ersättningsprogram gör anspråk på att klara skall 6,5 TWh, eller 75 procent, komma från de nya gaskraftverken i Göteborg och Malmö, genom att fjärrvärmeverk övergår till biobränsleanvändning och genom konverteringen av 75 000 småhus till fjärrvärme. Den som granskar regeringens ersättningsplaner finner snabbt att det rör sig om snömos.
Det är utomordentligt osannolikt att det blir ett nytt gaskraftverk i Malmö. Malmö Energi ansökte om tillstånd för gaskombianläggningen får nio år sedan, dvs 1988. Eftersom ärendet dragit ut så på tiden är anläggningen knappast längre aktuell.
Gaskombianläggningen skulle ersätta det äldre Heleneholmsverket. Sedan 1988 har bolaget satsat på upprustning av Heleneholmsverket och dessutom uppfört en biobränsleeldad fjärrvärmecentral. Heleneholm beräknas idag kunna vara i drift i minst 10 år till. Det saknas därför anledning för bolaget att uppföra gaskombiverket inom åtminstone den tidsperioden. Tillgängligt värmeunderlag är så litet att blott 0,3 TWh el om året skulle produceras. Anläggningen saknar därmed företagsekonomisk lönsamhet.
Ungefär 200 svenska städer har fjärrvärmenät idag. I de större städerna har under 40 år snart sagt alla större lokaler och hyreshus anslutits till fjärrvärmenäten. Ett antal villor är redan anslutna. I de flesta fall har detta styrts av att husen kunnat kopplas till kulvertar som ändå passerar dem på väg till hyreshus, större lokaler eller industrier. Fjärrvärmen är mest lönsam i områden med hög värmetäthet, dvs där många människor bor samlat, eller där energibehovet av andra skäl är stort. Spridd villabebyggelse är egentligen inte värst lämpad för fjärrvärmeanslutning, då de fasta kostnaderna blir höga. Orter med låg värmetäthet visar idag lönsamhetsproblem och höga kostnader i sina fjärrvärmenät. I Örebro är 2 300 villor anslutna till fjärrvärmenätet. Till dessa levererar Örebro Energi ca 40 Gwh värme per år, vilket motsvarar 4 procent av energin i fjärrvärmenätet..
Totalt finns 3 700 villor i Örebro som teoretiskt kan fjärrvärmeanslutas – utan att större utbyggnader av kulvertnätet måste göras. En fjärdedel av dessa är dock oljeuppvärmda och faller – trots starka miljöskäl för motsatsen – utanför regeringens konverteringsbidrag. Örebro Energi konstaterar efter att ha genomfört enkätundersökningar av aktuella villaägares intresse för fjärrvärmekonvertering följande: 1 800 småhusägare är intresserade av konvertering inom 5 år. Samtliga dessa måste realisera sitt intresse för att Örebro Energi ekonomiskt skall ha intresse av projektet. Bolagets erfarenhet är att ca hälften verkligen kommer att fullfölja konverteringen när de ekonomiska villkoren blir kända. Av de 900 hus som då är aktuella är 200 oljeuppvärmda och bidrar därmed inte till sänkt elanvändning. De faller också utanför bidragsramarna och sänker anslutningsgraden. Anslutningsgraden måste var minst 50 procent i varje enskilt område för att det skall finnas företagsekonomisk lönsamhet i konverteringsprojekten. Bolaget bedömer att fler än 300–400 hus inte kan anslutas per år. Effekten av konverteringen på elförbrukningen kommer således först långt efter det att Barsebäck 1 har stängts, om regeringen nu lyckas med det konststycket.
När regeringen räknat fram att 75 000 villor kan konverteras till fjärrvärme har man utgått från hus belägna inom en kilometers radie från existerande fjärrvärmekulvert. Varje kilometer kulvert kostar mellan fem och tio miljoner kronor att bygga. Det är mycket svårt att se att kraftbolagen finner företagsekonomisk lönsamhet i sådana projekt. Bolagen är inte myndigheter i vilka regeringen kan påverka vilka investeringar som skall göras. Regeringen har alldeles missat att konverteringen måste vara lönsam både för villaägarna och för kraftbolagen. Det finns anledning att tvivla på om så är fallet för någon av dessa parter. Lägg därtill att utbyggnader av kulvertnäten och massiva anslutningar av nya hus och lokaler kan leda till att nya pannor måste byggas av kraftbolagen. Naturligtvis kan nya pannor alltid byggas, men det är svåra att räkna hem.
Energibolagen tvivlar också på villaägarnas entusiasm för att byta ut fungerande värmesystem i sina hus till en kostnad som få kan räkna hem under sin livslängd. En optimistisk uppskattning ger vid handen att max 700 eluppvärmda villor kan konverteras till fjärrvärme i landets sjätte största stad, Örebro. Det sänker i så fall Örebro Energis elförsäljning med en enda procent. Potentialen för fjärrvärmekonvertering i Örebro är därmed blygsamma 14 Gwh.
För att det skall vara intressant att producera mer el i kraftvärmeanläggningar måste kraftbolagen ha erforderligt värmeunderlag i sina fjärrvärmesystem. Ingen väljer att producera el om värmen måste gå i spill. I regel föreligger knappast den potential för ökning av biobränslebaserad elproduktion som regeringen föreställer sig. Värmeunderlaget i fjärrvärmenäten är på många håll relativt väl utnyttjat. Kraftbolagen söker optimera sina anläggningar och sin verksamhet så att balans skapas mellan el och värmesidan. Om det byggs nya kraftvärmeanläggningar så måste värmeunderlaget öka och därmed fjärrvärmenäten byggas ut med stora kostnader som följd. Det skulle krävas stora statliga bidrag för att bolagen skulle kunna räkna hem nya kraftvärmeanläggningar. För att ersätta Barsebäcks båda reaktorer skulle det behöva byggas ett trettiotal anläggningar av Örebro Energis storlek, till en kostnad av drygt 30 miljarder kronor.
Många kraftbolag använder redan idag en hög andel biobränslen i sin produktion. Ett exempel är Örebro Energis anläggning där biobränsleandelen är ca 70 procent, om torven inkluderas. Det är knappast möjligt att med bevarad ekonomi öka denna andel i någon högre grad. Det finns en risk för att biobränslemarknaden i Mellansverige överhettas i framtiden. Ett antal kraftbolag avser bygga biobränsleeldade anläggningar. Redan nu finns en påtaglig konkurrens mellan kraftbolagen och t.ex spånskiveindustrin om sågverksavfall. Tillgången till bränsle är inte tillräcklig. Prisutvecklingen kan därför synas svårförutsebar. Kraftbolagen köper därför bränsle på så långa avtal som möjligt och ser över sina möjligheter att elda olika former av bränslen.
I detta sammanhang kan nämnas att regeringens ambition att stänga elpannor i fjärrvärmeverk skulle resultera i ett massivt resursslöseri. Dessa pannor är avstängbara och används egentligen bara då det finns ett elöverskott på marknaden. Stängs dessa pannor av genom politiska beslut innebär det bara att vatten måste rinna förbi vattenkraftverken utan att ge landet något eltillskott. Att stänga dessa pannor sparar på intet sätt in el från kärnkraftverken.
Av de 8,5 TWh som regeringens ersättningsprogram gör anspråk på att klara skall 6,5 TWh, eller 75 procent, komma från de nya gaskraftverken i Göteborg och Malmö, fjärrvärmeverk som övergår till biobränsle och konverteringen av 75 000 småhus till fjärrvärme. Exemplen ovan visar att substansen i regeringens planer för att ersätta elen från Barsebäck är mycket låg. Regeringen påstår att gaskraftverket Malmöverket skall ge 1 TWh. I verkligheten kommer det knappast att byggas och kan därmed inte ge någon el alls. Regeringen påstår att fjärrvärmekonvertering av 75 000 eluppvärmda villor skall ge 1,5 TWh. I verkligheten kommer antalet villor som konverteras uppgå till en bråkdel av detta antal. Konverteringen tar dessutom tid. Regeringen menar att ökad elproduktion med hjälp av biobränsle skall ge 0,75 TWh. Värmeunderlaget i fjärrvärmenäten är på många håll väl utnyttjat redan idag.
Detsamma gäller ökad biobränsleanvändning i fjärrvärmeverken. Redan idag strävar kraftbolagen efter en optimal bränsleblandning. Branschen själv är rädd för överhettning på biobränslemarknaden och menar att potentialen är väl utnyttjad genom existerande och påbörjade anläggningar. Substansen i regeringens ersättningplaner måste skyndsamt utredas.
Kostnaderna för kärnkraftsavvecklingen kommer alldeles i onödan att medföra betydande ansträngning för det svenska samhället. Ytterst kommer hushållen att få bära bördorna. Omställningen till fjärrvärme för de hundratusentals villaägare i landet, som idag har direktverkande el för uppvärmning, kommer enligt Villaägarnas riksförbund att kosta mellan 80 000 och 150 000 kronor per småhus. Även om ett statligt bidrag om 30 000 kronor för en direkteluppvärmd villa och 8 000 kronor för ett hus med vattenburen elvärme utgår, så kommer ändå den allra största delen av kostnaderna att lastas över på enskilda familjer och husägare. Trots bidragen kommer en fjärrvärmekonvertering att kosta mellan 50 000 och 100 000 kronor.
För de flesta villaägare innebär detta att investeringen bara går att räkna hem i ett livstidsperspektiv. Den påtvingade fjärrvärmekonverteringen blir än orimligare av det faktum att samhället tidigare styrde människor att investera i elvärme för uppvärmning. Många villaägare har påverkats att installera elvärme genom kommunala planer. Nu, ett antal år senare, säger andra politiska beslut att de skall göra helt om. Det är orimligt att förutsättningarna för byggande och villaägande skall vara så kortsiktiga och svårförutsebara. Energiskatterna för hushållen kommer att höjas som en följd av uppgörelsen, trots att energiskatterna redan ligger i topp internationellt. Sydkrafts styrelseordförande har krävt en ersättning för Barsebäcksverket på motsvarande minst 20 miljarder kronor. Trots detta nämns inte med ett ord i regeringens budgetförslag hur förtidsavvecklingen skall finansieras. Kostnaden för själva uppgörelsen och omställningsprogrammen är 9 miljarder kronor. Regeringen har försökt att utmåla medlen till energiforskning som något nytt, revolutionerande och nyskapande. I själva verket rör det sig om något hundratal miljoner som anslaget utökas, en i sammanhanget blygsam förändring. Samhällets kostnad för prisskillnaden mellan elproduktion i Barsebäck och ersättande elproduktion uppgår till 1–2 miljarder kronor per år. Varje år.
Regeringen och Centern tiger om hur avvecklingen skall finansieras och vilka ekonomiska effekter den får för staten, hushållen och kraftbolagen. Effekterna bör skyndsamt utredas, så att inte den massiva kapitalförstörelse som regeringen står för kan inledas utan att effekterna är väl kända för alla.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av substansen i regeringens plan för att ersätta den el som bortfaller om Barsebäcksverket stängs i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av vilka ekonomiska effekter den förtida kärnkraftsavvecklingen får för staten, hushållen och kraftbolagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger till känna vad i motionen anförts om den förtida kärnkraftsavvecklingen.
|
Sten Tolgfors (m) |