År 1987 infördes i kärntekniklagen en bestämmelse (6 §) som stadgar: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” För brott mot bestämmelsen – som i dagligt tal kommit att få benämningen ‘tankeförbudet’ eller ‘hjärntvättsparagrafen’ – stadgas fängelse med en straffsats motsvarande den som gäller för vållande till annans död.
Av lagens förarbeten framgår att den dåvarande regeringens syfte var att ”ytterligare klargöra att de energipolitiska riktlinjerna ligger fast.” Tankeförbudet utgör således en sorts markering av statsmakternas intentioner att så småningom avveckla den svenska kärnkraften. Till sitt materiella innehåll var och är bestämmelsen emellertid meningslös, eftersom det redan av kärntekniklagens 5 a § framgår att ”tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor får inte meddelas”.
Tankeförbudet har kritiserats från principiella utgångspunkter allt sedan det tillkom. Förbudet har uppfattats som oförenligt med de principer om yttrande- och tankefrihet som bör ligga till grund för all lagstiftning och det har ansetts helt artfrämmande att använda en lagtext till att göra allmänna, politiska ‘markeringar’.
Tankeförbudet har en hämmande effekt på den akademiska friheten. Så sent som hösten 1995 gjorde 102 svenska professorer och andra framstående forskare från så gott som samtliga landets universitet och högskolor ett upprop till regeringen om avskaffande av tankeförbudet. Från forskarhåll har också hävdats att lagen får skadliga effekter bl.a. genom att försvåra forskning kring hur man kan utvinna ytterligare energi ur kärnavfall, en forskning som med framgång pågår i bl.a. USA. Den som skulle vilja visa hur ny kraftproduktion, baserad på kärnteknik, skulle kunna tillföras det svenska kraftsystemet kan inte göra detta utan att hotas av fängelse. Det kan t.o.m. ifrågasättas om det överhuvudtaget är möjligt att – utan lagbrott – presentera genomarbetade och kostnadsberäknade alternativ till prövning i den energipolitiska debatten.
I remissvaren på Energikommissionens betänkande uppmärksammades tankeförbudet såväl av den statliga tillsynsmyndigheten Statens strålskyddsinstitut (SSI) som av Statens råd för kärnavfallsfrågor (KASAM). Statens strålskyddsinstitut påpekade i sitt remissvar att fortsatt forskning på kärnenergiområdet kan leda till väsentligt förbättrad säkerhet och miljövänlighet. KASAM ansåg att tankeförbudsparagrafen bör slopas och anförde i sitt remissvar att detta – – – ”har betydelse inte minst för att ge bättre förutsättningar för forskning om nya principiella lösningar inom kärnenergiområdet. Ur KASAMs perspektiv är det av särskilt intresse med forskning kring effektivare utnyttjande av kärnbränslet, minimering av avfallsmängder, transmutation av befintligt kärnavfall m.m. Kvalificerade svenska kärntekniker och forskare skall inte behöva stå bredvid och passivt betrakta denna utveckling, som kan leda till resultat av stort intresse även för vårt land. Stimulerande arbetsuppgifter och ekonomiska förutsättningar är nödvändiga för att attrahera goda forskare till kärnkraftsområdet. Detta behövs inte minst då avveckling av kärnkraftverken och ett säkert omhändertagande av avfallet blir aktuellt.”
Förslag om slopande av tankeförbudet har tidigare behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen, senast vid 1996/97 års riksmöte. En bidragande orsak till att förslagen har avvisats torde vara att frågan har ansetts kopplad till den vidare energipolitiska frågeställningen om kärnkraftens framtid i vårt land. Något sådant samband föreligger emellertid inte, vilket bl.a. framgår av att t.o.m. Miljöpartiet i Energikommissionen instämde i att tankeförbudet utgör ”en inskränkning av medborgerliga fri- och rättigheter som inte står i rimlig proportion till motiven”. Även den förre ordföranden i konstitutionsutskottet och mångårige centerriksdagsmannen Bertil Fiskesjö är idag mycket kritisk mot tankeförbudsparagrafen och medger att den inte självklart är förenlig med yttrande- och tryckfrihetslagarna (GP 1996-05-12).
Den statliga utredning som senast såg över kärntekniklagen ansåg i sitt betänkande Översyn av lagstiftningen på kärnenergiområdet (SOU 1991:95) att tankeförbudet borde slopas. Utredningen konstaterade nämligen att paragrafen inte är motiverad av säkerhetsskäl och därför inte hör hemma i en utpräglad säkerhetslag som kärntekniklagen.
Den omständigheten att principiell kritik mot tankeförbudet numera framförs helt oberoende av inställningen till kärnkraftens utnyttjande i Sverige – och att denna senare fråga dessutom har avhandlats i ett särskilt energipolitiskt riksdagsbeslut våren 1997 – borde nu möjliggöra en omprövning av tankeförbudet utan ovidkommande hänsynstaganden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar upphäva 6 § kärntekniklagen (1984:3) i enlighet med vad som anförts i motionen.
Mikael Odenberg (m) |
|
Christer Eirefelt (fp) |
Göran Hägglund (kd) |