Den tidigare fyrpartiregeringen föreslog i februari 1994 en omfattande avreglering av den svenska elmarknaden. På grundval av regeringens förslag beslöt riksdagen i maj 1994 att fr.o.m. den 1 januari 1995 införa ett helt nytt regelverk. All produktion och försäljning av elektrisk kraft skulle fortsättningsvis ske i helt fri konkurrens. Nätverksamheten, som anses vara ett naturligt monopol, reglerades i särskild ordning.
Reformens syfte var att åstadkomma ett bättre utnyttjande av tillgängliga produktions- och distributionsresurser, flexibla leveransvillkor samt pressade kostnader och priser till gagn för elkonsumenterna.
På grund av den interna socialdemokratiska splittringen i energipolitiska frågor sköts elmarknadsreformen upp av den socialdemokratiska regering som tillträdde efter valet 1994. Elmarknadsreformen genomfördes därefter i stort sett oförändrad ett år försenad den 1 januari 1996.
Det finns nu skäl att göra vissa förändringar i den nya ellagen i syfte att ytterligare förbättra konkurrensen på elmarknaden.
Enligt ellagen skall det i varje område finnas en leverantör av el som innehar leveranskoncession. Den elkonsument som vill köpa sin el från en annan leverantör än den som innehar leveranskoncession kan välja att göra detta, men först efter en uppsägningstid på minst sex månader. Vid sådant byte ställs också krav på att kundens elförbrukning mäts timme för timme. I normalfallet innebär detta att ny mätningsutrustning måste installeras hos kunden.
I realiteten innebär kravet på timmätning – trots att priset för timmätare maximerats till 2500 kronor – att det i regel inte är lönsamt för småkonsumenter att byta till annan leverantör av el. Det tar helt enkelt för lång tid innan kostnaderna för den nya mätutrustningen täcks av de vinster som kan göras i form av lägre elpris vid byte av leverantör. Detta förhållande torde vara för handen för alla lägenhetsinnehavare och flertalet villaägare.
En majoritet av landets fem miljoner lågspänningskunder är av detta skäl hänvisade till leveranskoncessionären och i praktiken utestängda från möjligheterna att fritt välja sin elleverantör.
När elmarknaden i Norge avreglerades i början av år 1991 ställdes också krav på timvis mätning för alla kunder som valde att köpa el från en ny elleverantör. I januari 1995 ändrades dock dessa regler så att kunder med en årlig förbrukning lägre än 500.000 kWh fick möjlighet att byta leverantör utan att installera ny mätutrustning. Avräkningen för dessa kunder sker i stället med hjälp av schabloner över förbrukningen. Idag kan en norsk hushållskund kostnadsfritt byta elleverantör med tre veckors uppsägningstid.
NUTEK och Affärsverket svenska kraftnät presenterade i juni 1996 rapporten ”Fri elmarknad för alla” som bl.a. berörde frågan om mätning av elförbrukningen. Därvid föreslogs att kravet på timmätning skulle ersättas av ett system med avräkningsprofiler (schabloner).
Under våren 1998 har Nätmyndighetens årliga avrapportering till regeringen om elmarknadens utveckling varit föremål för remissbehandling. I denna rapport förordas också att samtliga elkonsumenter på sikt ges möjlighet att handla el i konkurrens genom att den timvisa mätningen ersätts av metoden med avräkning mot typkurvor över förbrukningen.
Flertalet remissinstanser instämde i Nätmyndighetens förslag. Till dessa hörde bl.a. Affärsverket svenska kraftnät, Konkurrensverket, Statskontoret, Konsumentverket, Svensk Handel, Sveriges Konsumentråd, LO och TCO. Svenska kraftverksföreningen och Sveriges elleverantörer uttryckte sig mer försiktigt men har på eget initiativ beslutat att utreda frågan i en gemensam arbetsgrupp.
Det är bra med en kontinuerlig mätning, timme för timme, av elförbrukningen. Timvis mätning ger kunden möjligheter att följa och styra sin elförbrukning och kan därför bidra till en ökad energieffektivisering. Timmätningen underlättar också räkningsförfarandet. Man slipper preliminär debitering med efterföljande avräkningsfakturor. Dagens svårbegripliga elräkningar bör kunna förenklas avsevärt.
En utveckling i riktning mot timmätning av konsumenternas elförbrukning är således eftersträvansvärd. Den fråga som måste ställas är emellertid hur detta bäst åstadkommes. Dagens koppling mellan kravet på timmätning och byte av elleverantör har visat sig ha allvarliga nackdelar.
Den allvarligaste olägenheten med dagens krav på timmätning är att viktiga delar av elmarknadsreformens syfte inte nås. Den fria elmarknaden blir bara tillgänglig för större förbrukare medan småkunderna är låsta till sin leveranskoncessionär. Detta torde vara en viktig orsak till att de svenska hushållskundernas elpris (exkl. skatt) är väsentligt högre än de norska.
Timmätningskravet försvårar eller omöjliggör också för nya aktörer, hittills främst olje- och bensinbolagen, att etablera sig på elmarknaden.
Det finns risker för den fria konkurrensen i ett utbrett vertikalt ägande av hela kedjan från kraftverk till slutkonsument. Under det senaste året har vi sett en snabbt fortgående vertikal integration till ständigt stigande priser. Det är sannolikt att timmätningskravet bidrar till denna utveckling. Inlåsningen av småkunderna gör att kraftföretagen vid sina förvärv kan köpa upp en ”säker” kundkrets.
Krav på timmätning ter sig mer angeläget ju större elkonsument som kunden är. Timmätningen borde därför ta sin början hos större förbrukare och därefter vidgas till att gälla allt mindre förbrukare. Nu sker i stället införande av timmätning långsamt och på ett tämligen slumpartat sätt när enstaka, och därmed dyrbara, mätutrustningar skall sättas upp vid leverantörsbyte. Detta gör att dagens timmätningskrav är olyckligt från samhällsekonomisk synpunkt.
Det kan ifrågasättas om inte dagens ordning t.o.m. försvårar och försenar en övergång till timmätning. Risken är att elföretagen drar sig för att frivilligt installera timmätare även i de fall där detta ter sig företagsekonomiskt motiverat. Ett företag som installerar timmätare hos alla kunder ger dem ju samtidigt friheten att välja en helt annan leverantör!
Det är dessutom inte lätt att förklara timmätningskravet för en normal konsument på elmarknaden. Varför måste elförbrukningen mätas kontinuerligt om jag väljer en annan leverantör medan den sedvanliga mätningen av totalförbrukningen duger bra om jag behåller min vanliga leverantör?
Det är mot bakgrund av ovanstående angeläget att elmarknadsreformen nu fullföljs och att den fria konkurrensen blir en realitet för alla kundgrupper. Timmätning av elförbrukningen är av värde men bör införas på ett företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt rationellt sätt.
Kopplingen mellan kravet på timvis mätning och byte av leverantör bör slopas för alla normala hushållskunder. I stället bör ett schabloniserat system med avräkning mot typkurvor införas.
För att ytterligare främja konkurrensen på elmarknaden skall elkundernas byte av leverantör underlättas. Dagens uppsägningstid på sex månader vid byte från leveranskoncessionär bör förkortas till en uppsägningstid som understiger en månad.
Det är vidare angeläget att reformen genomförs skyndsamt. En proposition bör framläggas för riksdagen i höst. De nya reglerna kan då börja gälla fr.o.m. den 1 januari 1999.
En internationaliserad elmarknad innebär stora fördelar. De samlade produktionsresurserna kan användas mer effektivt och behovet av att bygga och upprätthålla reservkapacitet kan därmed minskas i varje nationellt kraftsystem.
Energikommissionen konstaterade i sitt delbetänkande Ny elmarknad (SOU 1995:14) att det fanns ”små orsaker att befara att försörjningstryggheten skulle äventyras genom en ökande utlandshandel med el ... Inte heller finns starka skäl till oro i ett längre perspektiv.” Kommissionens slutsats blev att det inom ett kortare tidsperspektiv inte fanns ”något behov av ökad styrning eller kontroll av utrikeshandeln med el”.
Trots dessa slutsatser envisades Socialdemokraterna och fick med sig Energikommissionen på att förespråka ett koncessionsförfarande för varje kontrakt rörande import eller export av el (s.k. kraftutväxlingskoncessioner).
När regeringen så småningom lyckades samla sig till ett beslut om att genomföra den vilande ellagsreformen hade man ändrat sig vad gäller kraftutväxlingskoncessioner. I stället ville regeringen nu få till stånd ett uttalande om att tillkommande utlandsförbindelser skall ägas av staten, och direktiv med denna innebörd gavs också till Ellagstiftningsutredningen.
Regeringen tvingades sedermera att backa från denna ståndpunkt, som uppenbarligen står i strid mot EU-rätten. I stället infördes en bestämmelse i 2 kap. 10 § ellagen som innebär att nätkoncession för utlandsförbindelse endast får beviljas ”den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav”.
Staten har det yttersta ansvaret för den nationella försörjningstryggheten och när det gäller utlandsförbindelser sker prövning genom koncessionsförfarande. Vidare finns en anmälningsplikt för långsiktiga kontrakt som ingås över gränserna. Enligt vår uppfattning har statsmakterna med detta tillförsäkrat sig det inflytande och den kontroll över utlandshandeln som erfordras. Någon ytterligare statlig kontroll av utrikeshandeln med el är inte nödvändig och bör inte finnas.
Vi förordar att ellagen skall ha följande lydelse:
|
Ellagens lydelse enligt propositionen |
Ellagens lydelse enligt vårt förslag |
|
2 kap. 6 § |
|
|
Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. |
Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Vid meddelande av nätkoncession som avser utlandsförbindelse skall dessutom särskilt beaktas förbindelsens allmänna betydelse för landets elförsörjning. |
|
2 kap. 10 § |
|
|
Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav eller en juridisk person där denne har ett bestämmande inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. |
Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. |
Ellagens bestämmelser om avgränsning av nätverksamhet respektive konkurrensutsatt verksamhet är enligt propositionen tillräckliga för att undvika problem med korssubventionering inom elbranschen.
Kravet på boskillnad mellan dessa verksamheter är utomordentligt viktigt med nuvarande utformning av elmarknaden. Flera remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket, har förordat ytterligare skärpningar av reglerna för att komma tillrätta med den korssubventionering som misstänks finnas på elmarknaden. Andra remissinstanser instämmer med att regelverket måste förhindra korssubventionering, men att det i dagens läge ännu är för tidigt att genomföra omfattande förändringar av regelverket på elmarknaden.
Vi anser att det nu inte är lämpligt att göra stora förändringar av regelverket, men noterar samtidigt att det finns möjligheter att vid behov skärpa reglerna mot korssubventionering, t.ex. genom att införa en straffavgift eller genom att förbjuda att nätverksamhet bedrivs i samma koncern som elhandels- och elproduktionsverksamhet.
Enligt förslaget skall nätmyndigheten bemyndigas att utdöma en förseningsavgift vid försenad eller felaktig årsrapport för nätverksamhet. Vi välkomnar förslaget i dess huvuddrag, men finner det emellertid bristfälligt i ett avseende.
Förslaget innebär att ett myndighetsbeslut om förseningsavgift får verkställas även om det inte vunnit laga kraft. Detta innebär att ett myndighetsbeslut får direkt rättsverkan även om det överklagas, vilket är olämpligt av principiella skäl. Riksdagen bör således besluta att förseningsavgift inte skall kunna verkställas i väntan på att beslutet vinner laga kraft.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av timmätning av elförbrukningen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande av kopplingen mellan kravet på timvis mätning och byte av leverantör i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppsägningstiden vid byte av elleverantör,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ikraftträdande av nya regler för mätning av elförbrukningen,
att riksdagen beslutar att ellagen ändras i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om verkställande av förseningsavgift.
|
Mikael Odenberg (m) |
|
|
Torsten Gavelin (fp) |
Göran Hägglund (kd) |