Sverige kanske har världens bäst utvecklade telekomsektor. Det gäller marknaden, mångfalden av operatörer och telekomindustrin som står för betydande delar av Sveriges exportöverskott.
Tyvärr verkar regeringen även på detta område vägledas av ideologiska principer som i sin aktuella tillämpning motverkar att Sverige framgångsrikt skall kunna dra fördel av globaliseringens och den snabba IT-utvecklingens utmaningar.
Motståndet mot den förra regeringens avreglering av telemarknaden och oviljan mot att bredda ägandet i Telia vittnar om en ideologisk villrådighet vid de vägskäl regeringen står inför.
Regeringen saknar en rationell hållning till Telia och annan statlig konkurrensutsatt näringsverksamhet. Intern splittring och ideologisk vånda leder därför till felaktiga beslut och därmed ett sjunkande värde på hela Teliakoncernen. Detta innebär en förlust för folkhushållet som enbart vad gäller värdet på Telias aktier kan komma att uppgå till många miljarder kronor om föreliggande förslag till riktlinjer antas av riksdagen.
Riksdagen beslöt våren 1997 om ändrade telepolitiska mål. Regeringen förmådde inte då samla sig till en uppfattning i avgörande framtidsfrågor för Telia. Det gällde främst styrelsens begäran om betydande tillskott av ägarkapital för att klara framtida investeringsbehov. Det var knappast förenligt med den pågående budgetsaneringen att ta resurser över statsbudgeten från samhälleliga kärnverksamheter för att skjuta till nytt ägarkapital i Telia. Det var uppenbarligen inte heller förenligt med en socialistisk grundsyn att lösa frågan genom att sprida ägandet i Telia via en börsintroduktion.
Dilemmat kunde givet dessa restriktioner lösas på två sätt. Ett alternativ var att hitta en annan statlig teleoperatör – t ex den norska – som, för att uppnå jämbördig storlek, var beredd att skjuta till nytt ägarkapital vid en fusion i en storleksordning som styrelsen krävt. Om inte detta lyckades kunde regeringen som ett andra alternativ genom ägardirektiv ålägga Telia sådana restriktioner i sin verksamhet att något nytt ägarkapital inte skulle behöva tillskjutas. Det är detta som nu föreslås i propositionen. Behöver Telia trots ägarrestriktioner av geografisk och verksamhetsinriktningskaraktär för sin verksamhet mer ägarkapital, hänvisas man till att sälja ut ideologiskt mindre känslig egendom som bolagets fastigheter.
Utvecklingen inom telebranschen är dramatisk. Den tekniska utvecklingen är mycket snabb och nya produkter och tjänster tillkommer i snabb takt. Marknaden driver fram nya produkter när de nationella monopolen slopas och marknaden blir fri. Under de år som gått sedan den förra regeringen – under starkt motstånd från Socialdemokraterna – avreglerade den svenska telemarknaden och bolagiserade Telia har förutsättningarna för teleoperatörer förändrats radikalt, främst p g a liberaliseringar beslutade av EU och WTO. Utvecklingen går nu mot en telekommunikationsmarknad utan nationsgränser och med vidare arbetsfält för operatörerna. De operatörer som nu enbart arbetar med telefoni i respektive land kommer att utvecklas till företag som arbetar på en internationell marknad för mer kvalificerade tjänster. Det är då fatalt att den svenska regeringen ålägger Telia AB snäva ägardirektiv och vägrar bredda ägande och kapitalbas.
Telia arbetar på en kraftigt expanderande marknad som präglas av en snabbt ökande konkurrens. Nu liberaliseras marknaderna i snabb takt och från den 1 januari 1998 har huvuddelen av Europas telemarknader öppnats för konkurrens. Bakgrunden är beslut fattade av EU.
Konkurrensen på den svenska telemarknaden har utvecklats snabbt inom i första hand internationell trafik och fjärrsamtal. Nu kan man också räkna med att ny teknik och alternativa accessmöjligheter medför att konkurrenstrycket också för lokalsamtal kommer att öka starkt. Utvecklingen drivs nu fram av att fler operatörer bygger ut mobila nät som ger direktanknytning till kunderna.
Regeringen räknar själv i propositionen med att det inom några år kan ha vuxit fram en struktur i Europa med ett fåtal allianser av stora operatörer med verksamhet i ett antal länder.
På den svenska marknaden finns redan bl a Netcom Systems (Tele2, Comviq), börsnoterat och med intressen i bl a TV-produktion, TV-distribution, mobiltelefoni och fast telefoni. Tele2 går under motionstiden på föreliggande proposition i helsidesannonser ut med massiv marknadsföring av stora prissänkningar på allt från lokalsamtal till mobiltelefoni. Kinneviksgruppen är störste ägare.
Global One, som också snabbt expanderar sin verksamhet i Sverige, ägs gemensamt av Deutsche Telecom, France Telecom och amerikanska SPRINT. Dessa bolag har vart och ett en försäljning på sin hemmamarknad som är fem–sju gånger så stor som Telias. Telenordia ägs gemensamt av TeleDanmark, norska Telenor samt brittiska BT. TeleDanmark har nyligen fått en amerikansk huvudägare. Telia har tillsammans med Swiss Telecom och holländska PTT bildat alliansen Unisource, där Telia äger 33 %.
Strukturutvecklingen går alltså mycket snabbt. Nationsgränser förlorar i betydelse när telecomföretagen ser det som nödvändigt att verka i flera länder och erbjuda kunderna allt från lokala till globala tjänster. Till detta kommer att datatrafik och inte minst Internettrafik – trots uttalanden av det ansvariga svenska statsrådet – kommer att växa ännu snabbare än telefonin. Det är ställt bortom varje tvivel att Telia kommer att möta ökande konkurrens i Sverige från ett antal operatörer, varav de flesta är betydligt större.
En annan tydlig trend är allianser mellan teleoperatörer och mediaföretag och allianser mellan teleoperatörer och dataföretag. Bakgrunden är en allt snabbare utveckling av tekniken, som i sin förlängning kommer att innebära en sammansmältning av telefoni, data och media. Denna branschglidning pågår i hög grad redan i Sverige. Så länge Telia är ett helstatligt bolag och konkurrensfrågor återstår att lösa är det enligt Kristdemokraternas uppfattning olämpligt att företaget engagerar sig i innehållstjänster.
Fyrpartiregeringens avreglering och konkurrensutsättning av svensk telemarknad har gett Telia ett försprång. Telia har haft ett antal år på sig att anpassa sig till en ny konkurrensmiljö. Det har varit en tuff period med omfattande investeringar och anpassningsåtgärder och stora personalminskningar. Men detta gör att Telia idag har en mycket hög effektivitet jämfört med de operatörer i andra länder som först nu utsätts för konkurrens. Det vore oklokt att nu äventyra detta försprång.
Målsättningen att Telias avkastning skall ligga på i stort sett samma nivå som gäller för övriga konkurrensutsatta teleoperatörer i Europa är riktig.
Regeringen hävdar i propositionen att Telia i huvudsak bör ha samma möjligheter att utvecklas som övriga aktörer på marknaden. Regeringen hävdar också att Telia måste få verksamhetsförutsättningar som i huvudsak överensstämmer med konkurrenternas när det gäller verksamhetens inriktning. I nästa mening föreslår samma regering dock kraftfulla begränsningar för såväl det geografiska verksamhetsområdet som i fråga om verksamhet på mediaområdet.
Den enda motiveringen för de snäva geografiska ramar som regeringen ålägger Telia på den globala telemarknaden är att regeringen ser det som naturligt att verksamheten i Sverige kompletteras med verksamhet i Norden och i Östersjöområdet. Dessa områden sägs därmed bli Telias prioriterade geografiska verksamhetsområde, även om fristående internationell verksamhet kan tolereras om den kompletterar huvudinriktningen.
När det gäller innehållstjänster som för allt fler teleoperatörer kompletterar det traditionella telefoniområdet står ägaren onekligen vid ett vägval. En satsning på att också producera eller sätta samman program till traditionella radio- eller TV-kanaler är enligt Kristdemokraternas uppfattning inte förenlig med ett helstatligt ägande. Villkoren för en eventuell framtida satsning på innehållstjänster måste också redas ut, t ex när det gäller att konkurrera med andra som har intresse att distribuera sådana kanaler i Telias nät.
Regeringen gör det lätt för sig och konstaterar att en sådan utveckling får anses ligga utanför en naturlig utvecklingsinriktning. En inte alltför djärv hypotes är att en satsning på innehållstjänster som är mycket kapitalkrävande skulle kräva ett kapitaltillskott via en delprivatisering. Då en sådan är ideologiskt blockerad, anses projektet ligga utanför en naturlig utvecklingsinriktning.
Telia har enligt regeringens bedömning för närvarande inte något kapitalbehov. Här skiljer sig ägarens uppfattning på ett markant sätt från styrelsens uppfattning och entydiga begäran om ett kapitaltillskott. Detta förhållande kommenteras märkligt nog inte i propositionen. Tvångströjan räcks dock fram till styrelsen genom meddelandet att bolagsordningen kommer att ändras så att den återspeglar den inriktning som staten ger bolaget. Propositionen avslutas med orden: Det är sedan styrelsens uppgift att, baserat på detta, utforma mål och strategier för Telias verksamhet.
Hur skall ett spetsföretag i informationssamhället, som verkar på en snabbt föränderlig och global marknad, med framgång kunna styras av en trögrörlig politisk process? Särskilt om majoriteten vägleds av en ideologi utformad för att skapa rättvisa och drägliga levnadsförhållanden under övergången från bondesamhälle till industrisamhälle? Mot denna bakgrund framstår regeringens fasthållande vid helstatligt ägande av Telia kombinerat med snäva ägardirektiv som otidsenligt och kontraproduktivt. Insikten om detta framskymtar i propositionen där det heter att utvecklingen är snabb och att det därför bör ankomma på regeringen att fatta närmare beslut om bolagets verksamhet om så erfordras.
Historien visar att det t o m kan vara farligt för ett modernt teleföretag att ha staten som ägare. Den förra socialdemokratiska regeringen 1988–91 beslutade t ex inför valrörelsen 1991 att ta 5 miljarder kronor från dåvarande Televerkets balansräkning för att finansiera utbyggnaden av det statliga väg- och järnvägsnätet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag till riktlinjer för Telia AB:s framtida verksamhet,
att riksdagen beslutar uppdra åt regeringen att förbereda ett kapitaltillskott i enlighet med styrelsens förslag,
att riksdagen beslutar bemyndiga regeringen att privatisera Telia,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya riktlinjer vad gäller innehållstjänster i enlighet med vad i motionen anförts.
|
Mats Odell (kd) |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
Dan Ericsson (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Michael Stjernström (kd) |