Sverige är ett extremt handelsberoende land. I handelsutbytets olika faser möts olika rättstraditioner. I samband med att en tvist uppkommer med någon utländsk köpare, antingen det gäller reklamation, vägran att ta emot beställd vara eller utebliven betalning, måste den svenska exportören – eller importören – anlita utländska ombud. Detta gäller såväl när det gäller kommersiella lösningar som rena rättstvister. Oftast är det advokater, men det kan även vara svenska företags lokala representanter eller någon god man. I alla dessa sammanhang måste det svenska företaget utställa en giltig fullmakt för att dessa ombud skall kunna agera för dess räkning.
Det finns i detta sammanhang inte någon som helst internationell samordning. Fullmakterna är av helt skiftande slag. Formuleringarna är ofta otidsenliga och/eller onödigt omständliga. Proceduren för att få dem legaliserade av en handelskammare, notarius publicus och konsulat eller ambassad i Sverige skiftar från land till land. Det händer inte sällan att konsulatet eller ambassaden i fråga inte alls har grepp om vad landets egen lagstiftning ställer för krav på legaliseringen.
Detta gör att särskilt svenska handelshus ofta får lägga ner en helt orimlig tid på att få fram giltiga fullmakter. Man måste göra omfattande översättningar av uråldriga lagtexter från utländska språk, kommunicera med befattningshavare både i Sverige och i det land det gäller, för att få fram någon form av enhetlighet och acceptans.
Det finns svenska handelshus som har exempel på fall där vissa fullmakter har fått gå fram och tillbaka mellan Sverige och utlandet både tre och fyra gånger innan man har fått en slutgiltig utformning som har kunnat godkännas. Detta ökar dessutom kostnaderna för att få fram giltiga fullmakter avsevärt.
På det kommersiella planet har det internationella samfundet i många sammanhang lyckats skapa en enhetlig nomenklatur för bedömning av kontrakt, kvalitet, reklamationsskäl etc. Det borde vara en målsättning att också skapa någon form av enhetlighet när det gäller internationellt giltiga fullmakter. Det borde kunna åstadkommas en basfullmakt så formulerad att det tillfredsställer alla länder i en konvention med officiella översättningar till olika språk.
Vi är övertygade om att det finns en mängd inte minst svenska småföretag som är villrådiga över hur man skall gå tillväga och vilket ansvar man ikläder sig i och med att man mer eller mindre tvingas underteckna svepande formuleringar och oklara definitioner i långtgående fullmakter till ombud i fjärran länder.
Riksdagen bör uppdra åt regeringen att agera, främst inom EU, för att även EU inom WTO och andra relevanta internationella fora driver frågan om harmoniserade internationellt giltiga fullmakter i enlighet med ovanstående.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av harmonisering av internationella fullmakter.
|
Mats Odell (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |