Finansiell leasing är ett finansieringsalternativ för mindre och medelstora företag som ännu inte utnyttjas till sin fulla potential. Detta beror till stor del på att reglerna kring leasing alltjämt styrs av praxis och ensidigt utformade avtal mellan leasegivare och leasetagare.
Leasing har efter de erfarenheter som gjordes inom den finansiella sektorn i början på 1990‑talet delvis fått ett skamfilat rykte. Med undantag av bilbranschen synes många företagare resonera, ”en gång leasing, aldrig mer”. Detta är olyckligt men har sin grund i att avtalen lämnat närmast obegränsat utrymme för leasegivaren att i praktiken alltjämt ensidigt kunna justera leasingavgiften.
Vid tvist om innehållet i leasingavtalet har det under den senaste 10‑årsperioden visat sig att det därtill inte är samma sak att ha rätt som att få rätt. Det är oftast svårt för de mindre företagen att kontrollera om leasegivaren kräver för mycket. När företaget får ett meddelande om att leasegivaren sänkt räntan är det i praktiken omöjligt att kontrollera om en sänkning är tillräckligt stor. Inte sällan hänvisar avtalen till kostnaden för den upplåning som leasegivaren i sin tur har. Hur denna upplåning ser ut är, vilket lätt inses, närmast omöjligt för företaget att kontrollera.
Många företagare avstår på grund av höga processkostnader och bevisproblem från att driva en rättslig process om ett belopp som uppgår till mellan 30 och 100 000 kronor. Processkostnaderna och osäkerheterna kring utgången gör att mycket få mindre företag tar en tvist i domstol. I stället förlikas parterna, i bästa fall. Det är sannolikt att många företag inte upptäcker den felaktiga höjningen eller på grund av problemen avstår från att driva saken.
För några år sedan presenterade Leasingutredningen ett förslag till lag om finansiell leasing av lös egendom i betänkandet SOU 1994:120. I betänkandet presenteras balanserade lösningar på de problem som är vanligt förekommande i leasingavtal. Bland annat föreslås att avgiften skall kopplas till en officiellt publicerad referensränta vilket omöjliggör okontrollerbara höjningar av avgiften. Det är också den avtalskonstruktion som större företag väljer. Andra delar i lagförslaget gäller rätten att innehålla avgiften när egendomen inte fungerar såsom avsett. Vidare lämnas förslag till beräkning av skadestånd i de fall avtalet upphör i förtid och vad som skall ske med egendomen vid konkurs.
Utredningens förslag har ännu inte lett till någon åtgärd trots att NUTEK under slutet av 1996 presenterat siffror som visar att soliditeten i mindre företag alltjämt är sex–sju procentenheter lägre än i företag med fler än 200 anställda. Lägst är soliditeten i tjänsteproducerande företag med färre än 20 anställda. Siffrorna visar att mindre företag alltjämt har problem att finansiera investeringar med eget kapital.
Införs en leasinglagstiftning skulle detta ha positiva effekter på mindre företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget. I stället för att använda egna knappa vinster eller lånekapital som erhålls mot knappa säkerheter skulle företagen, om de visste att det fanns en balanserad lagreglering kring leasingformen, i större utsträckning välja att finansiera en expansion genom att leasa egendom.
Nuvarande rättsläge är oklart och den svagare parten (= leasetagaren) är oftast i underläge och riskerar att drabbas hårt ekonomiskt. För övrigt har även flera kommuner tvingats att tillgripa rättsliga förfaranden för att slippa konsekvenserna av orimliga leasingavtal. Dessa fall – med osäker utgång på grund av det oklara rättsläget – handlar om miljonbelopp, som hellre borde använts till exempelvis äldreomsorg än att betalas till leasegivare.
Regeringens inriktning sägs nu vara att reglera leasingområdet men bara på konsumentsidan trots att frågan främst gäller företagen och inte minst småföretagen.
Leasingutredningens förslag till lag om finansiell leasing av lös egendom bör mot denna bakgrund bli föremål för lagstiftning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om finansiell leasing av lös egendom i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Birgitta Johansson (s) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Kjell Ericsson (c) |
|
Bengt Harding Olson (fp) |
Michael Stjernström (kd) |
|
Ola Rask (s) |
Inga Berggren (m) |
|
Marianne Andersson (c) |
Kenth Skårvik (fp) |