Motion till riksdagen
1997/98:L9
av Tanja Linderborg m.fl. (v)

med anledning av prop. 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge


1. Inledning

I alla frågor om vårdnad och umgänge med barn måste barnets bästa vara i centrum. Fokus skall vara på barnets rätt till både sin mamma och pappa och till en trygg och omvårdande uppväxt. Utgångspunkten måste vara denna barnens rätt och inte föräldrarnas rätt till barnen. Först när man anlägger denna utgångspunkt kan lagstiftningen verka för barnets bästa. Regeringen säger sig utgå från barnets bästa men enligt Vänsterpartiets mening fullföljs inte detta i de konkreta förslagen i propositionen. Det materiella innehållet förstärker i huvudsak föräldrarnas rätt.

Barnkonventionens artikel 9 lyder: ”Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort.” (Vår kursivering.)

Vänsterpartiet anser att skyddet av barnen mot misshandel och övergrepp inte betonas tillräckligt i propositionen. Detsamma gäller skyddet mot att barnen tvingas bevittna våld mot sin mamma. Det finns en uppenbar risk att den svenska lagstiftningen kommer att undergräva de ansträngningar som görs på andra håll för att skydda kvinnor och barn från våld och andra övergrepp.

Propositionen kan, förutom brist på könsperspektiv, brist på forskning och beaktande av den forskning som finns, kritiseras för att den inte fokuserar på att skydda barn mot våld och övergrepp. Den löser heller inte på något sätt det stora problemet med föräldrar (vanligtvis fäder) som inte alls bryr sig om att träffa barnet, eller på mödrar som sägs utöva umgängessabotage. I båda fallen drabbas barnen.

Vi delar Pappagruppens målsättning att öka mäns deltagande i den prak­tiska dagliga omvårdnaden om barnen, denna arbetsbörda som kvinnor tar huvudansvaret för i de flesta familjer. Pappornas ökade ansvar är bra för barnen. För barn är det viktigt att få ha en nära kontakt med båda föräldrarna. Men i familjer med våld och övergrepp, där måste barns främsta rättighet i stället vara att skyddas från detta. En i det närmaste obligatorisk gemensam vårdnad löser inte på något sätt dessa problem.

2. Propositionen

Propositionen bygger på Vårdnadstvistutredningen (SOU 1995:79). Den har, trots uttryckliga direktiv om detta, inte anlagt ett jämställdhetsperspektiv. Konsekvensen har blivit att det varken i utredningen eller i propositionen finns någon analys av de könsspecifika konsekvenserna av förslaget.

I JÄST-gruppens slutrapport, Ds 1997:56, påtalas vikten av att regeringen begär komplettering av de betänkanden som inte följer direktiv om köns­perspek­tiv. Regeringen borde begärt sådan komplettering av Vårdnadstvist­utredningen. Genom att regeringen inte upprätthållit sina egna direktiv legitimeras denna brist i utredningen och det blir svårt att bedöma hur lag­stiftningen påverkar jämställdhet och kvinnors och mäns villkor. Regeringen anger att vårdnadsfrågor inte har med jämställdhet att göra, samtidigt som den använder just rättviseskäl som motiv för sina förslag; talet om barns bästa används för att stärka föräldrarnas rätt – eller makt. Vi anser att barnens bästa inte handlar om rättvisa mellan könen men genom proposi­tionens könsneutrala skrivning döljs barnens verkliga problem.

Våld från en make, sambo eller särbo är en situation som är specifik för kvinnor. Det finns en dokumenterat stark koppling mellan våld mot kvinnor i nära relationer och våld och sexuella övergrepp mot barnen. Barn mår i de flesta fall psykiskt illa av att deras mamma misshandlas. Forskning visar dessutom att mellan 30 och 70 procent av barnen som lever med en pappa/styvpappa som misshandlar mamman även själva blir utsatta för fysiskt våld och att upp till 30 procent av dessa barn blir utsatta för sexuella övergrepp. Av de barn som utsätts för sexuella övergrepp är flertalet flickor.

Bristen på svensk forskning om situationen för barn till misshandlade kvinnor framhölls av kvinnovåldskommissionen (SOU 1995:60). Propositio­nen om vårdnad, umgänge och boende bygger på Vårdnadstvistutredningen, vilken inte belyser t.ex. hur föräldrarna själva upplevt samarbetssamtalen. Inte heller frågan om hur gemensam vårdnad påverkar barnens situation, frågor om barns umgänge eller brist på detta är tillräckligt utredda. Propositionen tar inte heller upp den internationella forskning som trots allt finns i dessa frågor. Som exempel kan nämnas Pearson & Thoennes Custody after divorce: Demographic and Attitudinal Patterns 1990, Hester & Radford, Domestic violence and child contact arrangements in England and Denmark, Rebecca & Dobash, Women, Violence and Social Change 1992 och Kurki-Suonio, Kirsti, Gemensam vårdnad – vad döljer man med barnets bästa?, i Tretton kvinnoperspektiv på rätten Nordborg 1995. Trots bristen på svenska forskningsunderlag, och i strid med internationell forskning, utgår regeringen i denna proposition från att gemensam vårdnad alltid är bra för barnen.

Mot ovanstående bakgrund anser Vänsterpartiet att propositionen i första hand skall avslås i sin helhet. Men vi anser att frågan är så viktig, att om riksdagen avslår detta yrkande vill vi ge konkreta förslag till för­bätt­ringar.

2.1. Samarbetssamtal

Samarbetssamtal är samtal under sakkunnig ledning som syftar till att lösa frågor om vårdnad och umgänge med barn, i de fall föräldrarna inte kommer överens. Socialtjänsten är skyldig att erbjuda föräldrar denna möjlighet. I mål om vårdnad kan domstolen förordna samarbetssamtal för att nå enighet i vårdnadsfrågor. Regeringen anser att det är Socialstyrelsens uppgift att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet. Vänsterpartiet anser att det inte så självklart går att dra den slutsatsen utifrån tillgängliga forskningsresultat. Regeringen redovisar främst processekonomiska skäl för sitt ställningstagande, inte barnens bästa.

Vårdnadstvistutredningen redovisar att antalet samarbetssamtal mer än för­dubblats mellan 1986 och 1993 och att detta medfört att alltfler kommer över­ens i frågor om vårdnad och umgänge. Vänsterpartiet anser att denna statistik inte på något sätt visar på kvalitetsfrågor som rör t.ex. utsatta barns situation och hur den har påverkats av samarbetssamtalen. Vi tror att sam­talen i många fall leder till lösningar som är goda för barnen, men det är vår absoluta övertygelse att det också finns en grupp barn som inte alltid gynnas av samförståndslösningar. Det är barn i familjer där pappan miss­handlat kvinnan, misshandlat barnen eller gjort sig skyldig till sexuella övergrepp. Mödrarna till dessa barn har ofta svårt att värja sig mot hot från pappan, och det är möjligt att samarbetssamtal i dessa fall kan försvåra för kvinnan att skydda sig och barnet, eftersom det kan röra sig om två parter som inte är jämbördiga.

I propositionen anges att det inte har framkommit något som tyder på att domstolarna i dag skulle negligera de risker som i vissa fall kan vara förenade med samtalen. Dessa slutsatser bygger inte på underlag som utgår från misshandlade kvinnors erfarenheter. Det finns heller ingen forskning kring praxis vid samarbetssamtal. Vänsterpartiet anser därför att regeringens förslag, att samarbetssamtal inte heller i framtiden förutsätter samtycke, kan leda till problem och få oönskade konsekvenser.

I denna fråga bygger propositionen till stora delar på den enkät­under­sökning om samarbetssamtal som Socialstyrelsen gjort och som redovisas i Vårdnadstvistutredningen. Nämnda undersökning bygger på samtalsledarnas egen uppfattning, inte på hur de upplevts av de kvinnor och män som gått i samarbetssamtal. Det går inte att utifrån denna undersökning uttala sig om hur samtalen fungerat för misshandlade kvinnor eller barnen. Undersök­ningen tar inte heller explicit upp frågor om övergrepp mot barnen och/eller deras mammor.

Det finns mycket liten samlad kunskap om vilka konsekvenser de in­blanda­de myndigheternas praxis har för kvinnor och barn när det förekom­mer våld från mannen/pappan. Man vet i dag inte i vilken utsträckning kvinnan är samarbetsvillig enbart för att inte framstå som att hon motverkar barnens rätt till sin far och riskera att bli fråntagen vårdnaden och därmed all möjlighet att skydda sig själv och/eller barnen.

Bristen på forskning om situationen för barn till misshandlade kvinnor framhålls av Kvinnovåldskommissionen (SOU 1995:60). En av få svenska studier i frågan pekar på överväldigande negativa erfarenheter av de sociala myndigheternas agerande gentemot barn till misshandlande fäder (Weinehall, K Att växa upp i våldets närhet. Ungdomars berättelser om våld i hemmet, 1997). Vi anser att deras negativa erfarenheter är väldigt oroväckande.

Socialstyrelsens enkätundersökning visar att samtalsledarna anser att en av de största svårigheterna kring vårdnads- och umgängesutredningar är att det allt oftare förekommer anklagelser om misshandel eller sexuella övergrepp. Det är talande att det är anklagelserna om våld/övergrepp som sägs vara problemet, inte att problematik med misshandel/sexuella övergrepp förekom­mer i så många fall. Det är anmärkningsvärt att regeringen i propositionen har övertagit denna formulering. Vi är också kritiska mot att propositionen inte mer explicit tar upp frågan om skydd av barn, t.ex. i avsnittet om umgänge, trots att det är väl dokumenterat att våld och övergrepp mot barn förekommer vid umgänge.

Mot ovanstående bakgrund anser Vänsterpartiet att domstol inte skall kunna förordna samarbetssamtal i de fall det förekommit sexuella övergrepp, och den ena föräldern motsätter sig samtal. Vi anser att det aldrig skall få förordnas när en part har blivit dömd för våldsbrott och den andra motsätter sig samtal. I andra fall (dvs. där det inte dömts för brott) skall domstolen göra en riskbedömning, i likhet med den som görs vid beslut om besöksförbud. Då skall det tas särskild hänsyn till risken för att den som motsätter sig samtalen riskerar att utsättas för misshandel etc. (brott mot liv, hälsa, frihet eller frid, eller utsättas för förföljelse eller andra trakasserier).

Vi anser att regeringens förslag till ändring i 6 kap. 18 § föräldrabalken kan beslutas med följande tillägg: Andra stycket gäller inte om en förälder motsätter sig samarbetssamtal och den andra föräldern har dömts för sexuella övergrepp, misshandel eller annat våld mot barn eller annan.

Samarbetssamtal bör inte förordnas om det finns risk för att den som motsätter sig samtalen kommer att utsättas för brott mot liv, hälsa, frihet eller frid, eller utsättas för förföljelse eller andra trakasserier.

2.2. Barnets bästa

Regeringen föreslår att det införs en uttrycklig bestämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla avgöranden i frågor som rör barns vårdnad, boende och umgänge. Principen om barnens bästa är central i FN:s barnkonvention. Vänsterpartiet anser att det är oerhört viktigt att fokus sätts på vad som är bäst för barnen, men vi delar inte i alla stycken regeringens bedömning om vad som är bra för barn. I propositionen sägs: ”Därmed är inte sagt att övergrepp inom familjen alltid bör utesluta gemensam vårdnad.” Vänsterpartiet anser att för barnets bästa skall gemensam vårdnad alltid vara utesluten vid övergrepp inom familjen (se avsnittet om gemensam vårdnad).

Regeringen ägnar det mesta utrymmet åt barnens principiellt viktiga rätt till ”ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna” och mindre åt nästföljande konventionstext ”utom då det strider mot barnets bästa”. Till skillnad från propositionen betonar barnkonventionen föräldrar­nas gemensamma ansvar för barn, inte rätten till barnen.

Barn behöver rättsskydd. De måste få skydd från fysisk eller psykisk misshandel eller sexuellt utnyttjande. Här har samhället ett ansvar för barnen och för att stödja en förälder, oftast mamman, att skydda barnen. Vid utredningar om övergrepp eller misshandel är det viktigt att barnet inte träffar den misstänkte föräldern så länge utredningen pågår. Skyddsbehovet markeras också i barnkonventionen: skydd mot ”misshandel eller utnyttjan­de, innefattande sexuella övergrepp medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns vård”.

BRIS har lämnat alarmerande uppgifter om att över 1 000 barn (under ett år) har vänt sig till dem och berättat om sexuella övergrepp men bara 50 av dem har vågat anmäla brotten. Annan statistik visar att ca 17 000 barn utsattes för sexuella övergrepp under 1993. Av dessa polisanmäldes ca 1 500 fall varav 300 ledde till åtal, oklart hur många fällande domar. Regeringen ger inga förslag på åtgärder som kan förbättra barnens möjligheter att skyddas från övergrepp. Vänsterpartiet anser därför att talet om barnens bästa klingar ihåligt. Vi föreslår att definitionen av vad som är barnens bästa tydliggörs genom följande skrivning i 6 kap. 2 a § föräldrabalken:

Barnets bästa skall alltid komma i främsta rummet vid avgöranden enligt detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas särskilt avseende vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa måste alltid beaktas.

2.3. Gemensam vårdnad

Det uttalade syftet med propositionen är att bana väg för en ökad användning av gemensam vårdnad. Regeringen föreslår att domstol skall kunna vägra att upplösa gemensam vårdnad, eller förordna om sådan vårdnad mot en förälders vilja, om detta är bäst för barnet. Utgångspunkten är att detta i princip alltid är förenligt med barnets bästa och att gemensam vårdnad i de allra flesta fall är att föredra framför ensam vårdnad.

I dag kan vårdnaden om barn utövas gemensamt efter skilsmässa eller uppnås för såväl särbor som sambor om ingen av föräldrarna motsätter sig det. Gemensam vårdnad är den vanligaste vårdnadsformen i Sverige. Sedan möjligheten till gemensam vårdnad ökades har andelen barn som bor hos pappan minskat från 15 procent 1985 till 9 procent i början av 1990-talet. Och då har barnens boende beslutats av föräldrarna tillsammans, inte av domstol. Uppgifterna kan tolkas som att många fäder vill ha del i den juridiska vårdnaden, som ger bestämmanderätt och makt, medan den faktiska och tidskrävande omvårdnaden varit och förblivit moderns ansvar.

I dag har 82 procent av föräldrarna gemensam vårdnad om barnen. Och vi tror att i familjeförhållanden med alldeles ”vanliga” pappor och mammor är det bäst för barnet om föräldrarna kan utöva vårdnaden gemensamt.

Det är i resterande 18 procent av vårdnadstvisterna som detta förslag kommer att få konsekvenser. Det är inte tillräckligt utrett om gemensam vårdnad verkligen skulle ha varit bäst för barnet i dessa fall och vad som ligger bakom beslutet om enskild vårdnad. Det återstår bland annat att undersöka i hur stor utsträckning våld och övergrepp mot kvinnan och/eller barnen förekommer i de fall där det i dag utdöms enskild vårdnad och även omfattningen av våld mot kvinnan eller barnen när vårdnaden är gemensam. Därför anser Vänsterpartiet att det inte är självklart att gemensam vårdnad i en mycket högre utsträckning än för närvarande alltid innebär det bästa för barnen.

Ett vanligt argument för en ökad andel gemensam vårdnad är att det i de flesta fall egentligen bara handlar om svartsjuka och försmådda kvinnor. Det kan undantagsvis förekomma men får inte utgöra alibi för att underlåta att skydda de barn som verkligen blir utsatta.

I nyligen genomförda undersökningar i t.ex. USA har det inte kunnat konstateras någon korrelation mellan vårdnadsform och skilsmässobarns välbefinnande. Vänsterpartiet anser att gemensam vårdnad tvärtom kan bidra till svårigheter för kvinnor utsatta för våld i nära relationer att skydda sig själva och/eller barnet.

Våld mot kvinnor i nära relationer behandlas i utredningen och propo­sitionen som undantagsfall, trots att internationell forskning pekar på att våld från mannen mot kvinnan förekommer vid var fjärde till var tredje skils­mässa. Propositionen beaktar inte tillräckligt det faktum att våldet från mannen i den största delen av fallen fortsätter efter skilsmässan, samt att våldet och övergreppen (framför allt mot kvinnan men även mot barnen) ofta förekommer i samband med umgänge. Värt att notera är att en relativt stor andel av mord eller dråp på kvinnor i Sverige begås av en partner eller f.d. partner. Under perioden 1991–1994 var en partner eller f.d. partner för­övaren i närmare två tredjedelar av fallen, vilket kan jämföras med t.ex. England och Wales där siffran ”bara” är 45 procent.

Propositionens utgångspunkt är att föräldrarna skall kunna enas i frågor som rör barnet och föreslår att gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även om en av föräldrarna motsätter sig detta. Såväl rättsvetenskapen som beteendeforskningen är i stort sett enig om att all slags påtryckning gentemot föräldrarna för en särskild vårdnadsform är förkastligt. Man kan aldrig via lagstiftning tvinga fram gemensamhet. Det bästa resultatet för barnen uppnås då föräldrarna så fritt som möjligt får välja vårdnadsform. Om inte enighet uppnås, kan enskild vårdnad vara det bästa alternativet.

I arbetet med lagförslaget har den finska lagstiftningen särskilt lyfts fram som en möjlig modell för den svenska. Kirsti Kurki-Suonios undersökning av 148 tvister om vårdnaden i tre finska hovrätter åren 1992 och 1993 visar att möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja inte bara är en teoretisk möjlighet utan tillämpas aktivt. Detta har också könsmässiga konsekvenser. När gemensam vårdnad förordnas mot den ena förälderns vilja, är denna förälder vanligtvis modern. Kurki-Suonio skriver att i sämsta fall leder gemensam vårdnad till att den underkastelsekrävande och förvridna maktrelation som var rådande i äktenskapet eller samboför­hållandet och som den ena av makarna genom skilsmässan eller separationen har velat befria sig ifrån, får fortgå – under benämningen gemensam vård­nad.

Undersökningen framhåller att forskare med skärpa varnar för att en ständigt pågående konflikt inverkar negativt på barnet. Trots detta förordnas i Finland föräldrar i svåra konfliktsituationer till gemensamma vårdnads­havare, även mot deras vilja. Det faktum att föräldrarna inte öppet tvistat om vårdnaden inför domstol garanterar heller inte att de fritt har avtalat om gemensam vårdnad. Det finns en oroväckande möjlighet att det förekommer påtryckningar från sociala och andra myndigheter för att åstadkomma gemen­sam vårdnad. Det finns indikationer på att man i en del kommuner i Finland skulle vara ovillig att fastställa andra avtal än sådana som gäller gemensam vårdnad. Detta eftersom man anser att den vårdnadsformen alltid är mest förenlig med barnens bästa. Påtryckningar för att kvinnor skall gå med på gemensam vårdnad undergräver kraftigt kvinnors möjligheter att skydda både sig själva och barnet i de fall våld eller övergrepp förekommer.

En annan studie av vårdnad och umgänge i England och Danmark (Hester & Radford, 1996) i samband med våld mot kvinnor i nära relationer visar att umgänge tenderar att fungera mycket dåligt när det förekommer våld från mannen. Den visar också att de professionella grupper som kommer i kontakt med utsatta kvinnor och barn ofta har liten kunskap om våld mot kvinnor i nära relationer och dess effekter och liten insikt i om eller på vilket sätt också barnen är utsatta. Detta gäller professionella såväl inom de sociala myn­digheterna som inom rättsväsendet. Enligt studien hamnar fokus ofta på att föräldrarna skall komma överens i stället för på skydd av kvinnan och/eller barnen. Följden av detta är i många fall upprepade övergrepp mot såväl kvinnor som barn. Den engelsk-danska studien visar att eftersom våld mot kvinnor inte identifierats som en relevant fråga inom lagstiftningen kring barnen, undergräver förändringarna i lagstiftning och praxis de ansträng­ningar som görs på andra håll för att motverka våld mot kvinnor och barn i nära relationer. I Sverige finns ingen motsvarande studie, men det mesta talar för att vi har likartade problem i vårt land.

Regeringen anser att frågan om automatisk gemensam vårdnad även för ogifta föräldrar bör övervägas ytterligare. Det skulle innebära att föräldrar som inte är sammanboende före eller efter barnets födelse automatiskt skall ha gemensam vårdnad, liksom gifta föräldrar. En sådan reglering kan med­föra t.ex. att modern inte vill medverka till att fastställa faderskap, vilket inte är bra för barnen. Det kan dessutom leda till en onödig ökning av antalet vårdnadstvister. Vänsterpartiet anser inte att en sådan lagstiftning bör införas eller behöver övervägas ytterligare. Detta bör ges regeringen till känna.

Regeringens förslag att öppna för gemensam vårdnad även mot en för­älders vilja medför att den som i dag kämpar för att skydda sitt barn ställs inför en än mer hopplös situation än vi har i dag. Med tanke på barnens bästa avslår därför Vänsterpartiet regeringens förslag till ändring i 6 kap. 5 § föräldrabalken.

2.4. Utövande av vårdnaden

Vårdnadstvistutredningen föreslog att det skulle införas en bestämmelse i föräldrabalken om att den som barnet bor hos får bestämma i frågor som rör den dagliga omsorgen om barnet. Bestämmelsen skulle utgöra ett förtydligade av gällande rätt. Regeringen har valt att inte föreslå detta i propositionen, trots att ett klart övervägande antal remissinstanser tillstyrker förslaget. Däremot anges i propositionen att det finns anledning att överväga om beslutanderätten för den som barnet bor hos bör utvidgas.

Vänsterpartiet anser att ett förtydligande i föräldrabalken behövs, särskilt som det i vårdnadsfrågor finns många olika begrepp som inte framstår som tydliga för den enskilde föräldern. Av samma anledning är det bra att regeringen föreslår att det nya begreppet boende införs i balken för att för­tyd­liga att vårdnad, umgänge och boende är olika saker och att t.ex. ge­men­sam vårdnad inte behöver betyda att barnet bor/vistas hos båda för­äldrarna lika mycket.

Det är bra för barnet om den förälder barnet bor hos, vilket vanligtvis är kvinnan, har en tydlig rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den dagliga omsorgen om barnet. Därför bör Vårdnadstvistutredningens förslag införas i föräldrabalken. Vänsterpartiet föreslår följande tillägg till 6 kap. 13 § första stycket föräldrabalken: Den vårdnadshavare som barnet bor till­sammans med får dock ensam besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet.

2.5. Umgänge och annan kontakt

Regeringen väljer att inte införa sanktioner för dem (vanligtvis fäder) som inte vill träffa barnet. Detta är den vanligaste formen av umgängessabotage, som även kan benämnas umgängesvägran. Denna umgängesvägran drabbar barnen hårt. Det är ofta förenat med mycken besvikelse att inte få ha ett umgänge med båda föräldrarna. Regeringen anser att det ändå inte är befogat med sanktioner för att tvinga fram en kontakt. Vi anser att frågan om möjliga sanktioner bör övervägas ytterligare.

Från att självklart ha dragit slutsatsen att några ytterligare påtryckningar inte skall användas mot dem (fäder) som undandrar sig sitt ansvar mot barnen går regeringen över till att resonera om de föräldrar (vanligtvis kvinnor) som annars omöjliggör eller försvårar för den andre föräldern att få träffa barnet, vilket är den mindre vanliga formen av umgängessabotage. Där anser regeringen att ”det finns skäl att inta en sträng hållning”. Vi anser att detta visar på en skillnad i förhållningssätt beroende på om det gäller män eller kvinnor, men vi godtar regeringens slutsats att det inte heller i dessa fall bör införas ytterligare sanktioner.

2.5.1. Umgängesavdrag

Regeringen föreslår att umgängesavdrag skall få göras när barn har vistats hos umgängesföräldern i fem sammanhängande dygn alternativt har barnet hos sig under sex dagar under en kalendermånad. Ett syfte med avdraget är att underlätta för en umgängesförälder att inte behöva avstå från att träffa barnet av ekonomiska skäl. Tanken att ”vardagsumgänget” skall uppmuntras är god. Vänsterpartiet ställer sig dock tveksamt till om förslaget har någon egentlig effekt i förhållande till nuvarande lagstiftning som innebär att umgängesavdrag får göras efter fem sammanhängande dygn.

De flesta föräldrar har reglerat umgänget så att barnen vistas hos um­gänges­­föräldern varannan helg. I de fallen blir inte umgängesavdrag aktuellt, varken enligt nuvarande lagstiftning eller med detta förslag (annat än under t.ex. semester). De umgängesföräldrar som inte bor i närheten av barnet kommer så gott som aldrig att kunna utnyttja avdraget.

Frågan om hur ett dygn skall beräknas i detta sammanhang är orimligt stelbent. Att beräkna dygnen från klockan 00 till 24 (vem hämtar eller lämnar ett barn mitt i natten?) leder inte till en rättvis beräkning. Det naturliga är att tjugofyra timmar är ett dygn t.ex. från 17 00 till 17 00 nästa dag. Vänster­partiet föreslår att riksdagen begär en reglering av umgängesavdragen så att den minsta tid per månad som berättigar till avdrag blir ett dygn (tjugofyra timmar). Detta bör ges regeringen till känna.

2.5.2. Resekostnader

När propositionen om det nya underhållsstödet behandlades i socialförsäkringsutskottet var samtliga partier överens om vikten av att frågan om kostnaderna för umgängesresorna måste lösas med det snaraste. I nu föreliggande proposition läggs förslag att kostnaderna för umgängesresor skall delas mellan föräldrarna. Det är bra att regeringen ytterligare poängterar att det är båda föräldrarnas ansvar att barnen får rätt till båda sina föräldrar.

Men förslaget att föräldrarna skall dela på kostnaderna reser andra frågor som måste besvaras. Vad händer om t.ex. boföräldern inte kan bidra med sin del? Vad händer om umgängesföräldern inte kan betala sin del? Tidigare kunde en förälder, som behövde stöd för att kunna åka och hälsa på barnet, söka ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten och om det inte bifölls överklaga beslutet. Denna utväg är stängd eftersom riksdagen beslutat att ta bort överklagningsrätten för dessa beslut. Vänsterpartiet reserverade sig mot detta, just med tanke på de umgängesföräldrar som har dålig ekonomi och därför förhindras att umgås med barnet. Det innebär att rätten att umgås med barn blivit en klassfråga.

Vänsterpartiet anser att det är oacceptabelt att barn till föräldrar med låg inkomst inte skall kunna träffa den förälder de inte bor med, av ekonomiska skäl. Vi vill därför att barnen skall ges rätt till två umgängesresor per månad. Resorna skall behovsprövas och inte utgå till barn med välbeställda föräldrar. Behovsprövningen kan göras av försäkringskassan i samband med fast­ställandet av den underhållsskyldiges återbetalningsskyldighet. Regeringen bör återkomma med förslag om detta.

2.6. Avtal om vårdnad

Enligt propositionen skall föräldrar kunna bestämma om vårdnad, boende och umgänge genom avtal. Avtalen skall gälla om de godkänts av socialnämnden och kunna verkställas på samma sätt som domstols dom kan verkställas i dag. Det innebär att avtalen ligger till grund för Länsrättens beslut om t.ex. polishämtning av barn.

Inte heller här har regeringen satt barnets bästa i fokus. Lagstiftningen syftar i stället i huvudsak till att minska samhällets kostnader vid tvistigheter som rör dessa frågor.

Polishämtning av barn är en stark och i de flesta fall traumatisk händelse för barn. För barnens bästa och av allmänna rättssäkerhetsskäl är det av största vikt att det endast är domstols dom som kan ligga till grund för dessa beslut. Vänsterpartiet anser att verkställighet bara skall kunna förordnas för vårdnadsfrågor som avgjorts i domstol genom dom eller beslut och avslår förslaget till ändring i 21 kap. 1 § föräldrabalken.

2.7. Barnets bästa i mål om verkställighet

Regeringen föreslår att portalparagrafen från kapitel sex i föräldrabalken (om barnens bästa) upprepas i detta kapitel. Vänsterpartiet anser att det är på sin plats att i detta sammanhang även påminna rätten om att ta särskild hänsyn till risken för att barnen far illa i samband med verkställighet. Vi föreslår att 21 kap. 1 § föräldrabalken ges följande tillägg: Vid verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet och vid bedömningen skall särskilt beaktas risken för att barnet förs bort, hålls kvar eller annars far illa.

3. Ikraftträdande

Regeringen föreslår att de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft den 1 april 1998. Med beaktande av den tid som kommer att förflyta innan riksdagen kan fatta beslut i frågan ser vi att den föreslagna tidpunkten medför ett alltför hastigt ikraftträdande. Det är mycket viktigt att alla som berörs av lagändringarna, t.ex. myndigheter, ges god tid att förbereda förändringarna. Därför är det lämpligare att vänta till den 1 september 1998.

4. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:7 om vårdnad, boende och umgänge,

  2. att riksdagen – vid avslag på yrkande 1 – beslutar att 6 kap. 18 § föräldrabalken ges följande lydelse:

”Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge.

I mål om vårdnad, boende och umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.

Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

Andra stycket gäller inte om en förälder motsätter sig samarbetssamtal och den andra föräldern har dömts för sexuella övergrepp, misshandel eller annat våld mot barnet eller annan.

Samarbetssamtal bör inte förordnas om det finns risk för att barnet eller den som motsätter sig samtalen kommer att utsättas för brott mot liv, hälsa, frihet eller frid, eller utsättas för förföljelse eller andra trakasserier.”,

3. att riksdagen – vid avslag på yrkande 1 – beslutar att 6 kap. 2 a § föräldrabalken skall ges följande lydelse:

”Barnets bästa skall alltid komma i främsta rummet vid avgöranden enligt detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas särskild vikt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa måste alltid beaktas.”,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar inte bör införas,

5. att riksdagen – vid avslag på yrkande 1 – beslutar att 6 kap. 5 § föräldrabalken skall ges följande lydelse:

”Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon av dem få en ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för barnet förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna. Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad om en eller båda föräldrarna motsätter sig det.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av en av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkanden anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna.”,

6. att riksdagen beslutar att 6 kap. 13 § första stycket föräldrabalken skall ges följande lydelse: ”Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare skall vad som sägs i 11 eller 12 § gälla dem tillsammans. Den vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med får dock ensam besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet.”,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om reglering av umgängesavdragen som innebär att minsta tid som berättigar till avdrag skall vara ett dygn (tjugofyra timmar) per månad,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för umgängesresor enligt vad i motionen anförts om två behovsprövade resor per månad,

9. att riksdagen – vid avslag på yrkande 1 – beslutar att 21 kap. 1 § föräldrabalken skall ges följande lydelse:

”Vid verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet. Vid bedömningen skall det fästas särskild vikt vid risken för att barnet förs bort, hålls kvar eller annars far illa.

Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om vårdnad, boende och umgänge eller överlämnande av barn söks hos länsrätten. Har domen eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta några åtgärder enligt 2–4 §§.”,

10. att riksdagen – vid avslag på yrkande 1 – beslutar att samtliga ändringar träder i kraft den 1 september 1998.

Stockholm den 20 november 1997

Tanja Linderborg (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Britt-Marie Danestig (v)

Marie Engström (v)

Ulla Hoffmann (v)

Kenneth Kvist (v)

Johan Lönnroth (v)

Karl-Erik Persson (v)

Stig Sandström (v)

Gudrun Schyman (v)

Eva Zetterberg (v)

Hanna Zetterberg (v)