Den 16 juli 1997 var dagen då Europaparlamentet röstade igenom ett förslag till patentdirektiv för skydd av biotekniska uppfinningar. Den 27 november är det dags för ministerrådet att ta ställning till förslaget, ett förslag som, om det går igenom, innebär att det blir möjligt att ta patent på gener från växter och djur, inklusive vävnad och kroppsdelar från människor.
I USA har möjligheten att ta patent på liv funnits länge. Redan 1979 godkändes patent på ett ämne utvunnet ur jordgubbar och 1980 ansåg the Supreme Court att genetiskt förändrade bakterier är patenterbara. Att kunna ta patent på liv sätter inte bara etiska frågeställningar på sin spets. Ett annat mycket allvarligt problem är den s k ”biokolonialismen” som breder ut sig, dvs när företag i i-världen patenterar gener som har sitt ursprung i u-länderna, framför allt i de artrika regnskogsområdena.
Amerikanska genforskare har under tio års tid samlat genmaterial, framför allt för att användas av de stora amerikanska läkemedelsföretagen. Amerikanska staten har också givit statsanslag åt ett projekt som går ut på att ta blodprov av olika ursprungsbefolkningar i bl a Colombia och Peru och på Salomonöarna. Genom att jämföra generna från närbesläktade människor hoppas man kunna spåra orsakerna till olika genetiska sjukdomar. Ursprungsbefolkningar tvingas också ställa sina kunskaper om medicinalväxter och områdets biologiska mångfald till förfogande för forskning – för att sedan kanske t o m tvingas betala för de patenterade medikamenter som forskningen tagit fram.
Forskningsresultaten samlas av ett fåtal multinationella företag; en tredjedel av alla patentsökningar kommer från tre stora koncerner: Monsanto, Lubrizol och Ciba-Geigy. Gener och arvsanlag är en stor framtidsmarknad för de farmaceutiska företagen och striden om patenten kommer att bli benhård. Enligt firman Frost och Sullivan tog vävnadsmarknaden in ca 428 miljoner dollar 1996 och man beräknar att marknaden kommer att växa med 13,5 % per år för att år 2002 vara värd ca 914 miljoner dollar.
Miljöpartiets grundinställning är att möjligheten att ta patent på liv i grund och botten är felaktig. Vi menar att Sverige i alla sammanhang där det är möjligt skall verka för att patent på liv tas bort. Till dess att detta är uppfyllt är det dock nödvändigt att omedelbart utarbeta internationella regler så att varje folk ges rätt till de egna generna, såväl som till sina inhemska växter och djur. I de fall patent redan är tagna är det rimligt att royalties betalas till ursprungsanvändarna, ett önskemål som bl a framställts av Indien i samband med de stora vinster W.R. Grace & Co gör av sitt patent på bekämpningsmedel utvunnet ur det indiska neemträdet. Den indiska befolkningen har sedan urminnes tider (den ayurvediska indiska recepturen, där neemträdet är en av hörnstenarna, är c:a 3000 år gammal) använt hela medicinalträdet – såväl barken, kådan och löven som fröna, som är aktuella i detta fall för bekämpningsmedel. Man knäcker fröna och gör ett extrakt med vatten eller alkohol. Den olja som finns i medicinalträdets frön utnyttjas också inom indisk medicin och inom kosmetikabranschen. Den patenterade metodens sätt att utvinna bekämpningsmedlet skiljer sig endast lite från den traditionella indiska metoden.
Efter förebild av Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten och Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk skapades 1961 en konvention, Convention pour la protection des obtentions végétales, växtförädlarkonventionen, med riktlinjer för ett internationellt rättsskydd för växter, som trädde ikraft 1968.
De konventionsanslutna länderna bildade en union, UPOV, l’Union pour la protection des obtentions végétales, med säte i Genève. Revision av konventionen gjordes senast 1991.
Syftet med konventionen är att ge förädlarna ett rättsligt minimiskydd och ensamrätt att utnyttja växtsorten. Konventionen är tillämplig på alla växtsläkten och växtarter. Unionsstaterna får välja ett minimiantal växtsorter som de förbinder sig att tillämpa konventionens skyddsregel på. Konventionen bygger på ömsesidighet, dvs samma skydd som ges för inhemska växter skall ges för växtsorter som kommer från annat unionsland. För att erhålla skydd krävs att växtsorten är ny, homogen och stabil. Den nya sorten skall också ges en benämning.
Konventionen har kritiserats för att vara för rigid. Den exkluderar regionala variationer, s.k. farmers’ varieties, och hämmar biodiversitet. Ett annat stort problem är naturligtvis att konventionen endast reglerar förhållandet mellan länder. Vart vänder sig människorna i en by i urskogen, om deras medicinalväxter exploateras och dessutom patenteras, så att deras eventuella försörjningsmöjligheter drabbas?
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har en underkommission för förhindrande av diskriminering och för skydd av minoriteter. Sverige bör därför i FN ta upp och driva frågan om patent på liv, så att varje folk garanteras rätt till de egna generna, såväl som till sina inhemska växter och djur.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall driva frågan om patent på liv så att varje folk garanteras rätt till de egna generna, såväl som till sina inhemska växter och djur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i alla sammanhang där det är möjligt skall verka för att patent på liv tas bort.
|
Bodil Francke Ohlsson (mp) |
|
|
Eva Goës (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
Gotab, Stockholm 1997