I syfte att bana väg för ökad användning av gemensam vårdnad föreslår regeringen en rad ändringar i föräldrabalken. Ett annat syfte är att förhindra domstolsprocesser rörande barn. Härigenom antas förslagen även innebära en avlastning för domstolarna.
Enligt Moderata samlingspartiet är regeringens ambition att öka förekomsten av gemensam vårdnad i och för sig lovvärd. Betydelsen av att föräldrar tar gemensamt ansvar för sina barn kan inte nog understrykas. Det finns också skäl att framhålla att föräldraansvaret gäller, om än inte i juridisk mening, oaktat enskild eller gemensam vårdnad. Gemensam vårdnad är för många en bra lösning som tydliggör båda föräldrarnas ansvar. Det innebär emellertid inte att gemensam vårdnad alltid löser problem eller utgör den för barnet och föräldrarna bästa lösningen. Enligt vår uppfattning går regeringen definitivt för långt när den föreslår att gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även om en förälder motsätter sig det. Vi ifrågasätter om en sådan ordning verkligen kan vara till barnets bästa. Enligt vår mening är det angeläget att föräldrar så långt möjligt själva bestämmer i frågor som rör barnet, varför vi ser mycket positivt på förslaget att låta föräldrarna avtala om vårdnad, boende och umgänge. Vi delar emellertid inte regeringens uppfattning att avtalet för att bli giltigt och kunna verkställas måste godkännas av socialnämnden. Av dessa skäl och av skäl som närmare redovisas nedan kan vi inte ställa oss bakom propositionen i dess helhet.
Efter finsk förebild föreslås i propositionen att det skall införas en möjlighet för föräldrar som är överens att genom avtal reglera vårdnad, boende och umgänge, varvid frågan om fördelningen av resekostnader skall kunna ingå. Det skall åligga kommunerna att hjälpa föräldrarna med att få till stånd sådana avtal genom samarbetssamtal. Avtalet skall gälla om det godkänns av socialnämnden. Ett godkänt avtal skall sedan kunna verkställas på samma sätt som en lagakraftvunnen dom, dvs. utgöra ett fullvärdigt alternativ till en talan vid domstol. Avtalet skall kunna ändras såväl genom ett nytt avtal som genom ett avgörande av domstol. På motsvarande sätt skall ett domstolsavgörande kunna ändras genom ett avtal. Tvister mellan föräldrarna skall även framgent avgöras i domstol.
Enligt Moderata samlingspartiet är det ett välkommet steg i rätt riktning att ge föräldrar en ökad möjlighet att avtala om frågor som rör barnet. En sådan ordning ligger väl i linje med den moderata utgångspunkten att det primärt är föräldrarna som bär ansvar för sitt barn och att barnets bästa i de allra flesta fall är den lösning som föräldrarna själva kommer överens om. Enligt vår uppfattning stannar dock regeringens vällovliga reformtanke på halva vägen då föräldrarnas avtal för att bli giltigt och kunna verkställas måste godkännas av socialnämnden. Från ett föräldraansvarsperspektiv gör det knappast någon skillnad att den instans som kan underkänna deras överenskommelse är socialnämnden i stället för tingsrätten. För att förslaget skall uppfattas som ett tydliggörande av föräldraansvaret bör föräldrars avtal bli giltiga utan krav på godkännande ”uppifrån”. Enligt vår mening bör det vara tillräckligt att föräldrarnas avtal undertecknas av båda parter, bevittnas och registreras, förslagsvis hos socialnämnden. Motsvarande ordning bör införas även för sådana avtal om underhållsbidrag som i dag enligt 7 kap. 7 § föräldrabalken förutsätter godkännande av socialnämnden. Härigenom uppnås full avtalsfrihet och därmed också ett tydliggörande av föräldraansvaret.
Om kravet på socialnämndens godkännande tas bort ökar kompetenskraven på samarbetssamtalens ledning. Det blir bl.a. ännu viktigare att samtalsledaren kan se till att eliminera riskerna för att avtalet blir otydligt eller för att t.ex. en svag förälder utsätts för oacceptabla påtryckningar från den andra föräldern. Detta förutsätter att samtalet leds av en observant och kompetent person. Enligt den föreslagna ordningen skall socialnämndens godkännande av avtalet föregås av en prövning utifrån vad som är bäst för barnet. Som antytts ovan är det enligt vår mening inte påkallat med någon formell sådan prövning, som kan ge föräldrarna intryck av att de inte har det fulla ansvaret för att själva lösa de frågor som uppkommit. Om samarbetsavtalet hanteras på rätt sätt och med barnets bästa för ögonen finns goda förutsättningar att samtalsledaren tillsammans med föräldrarna kan lösa de eventuella knutar som hindrar att samtalet kan fortgå och mynna ut i ett fungerande avtal. Härigenom ges också förutsättningar för att innehållet i det avtal som föräldrarna träffar inte bara accepteras av båda parter utan att det också blir så klart och tydligt att det inte leder till tveksamhet när avtalet skall verkställas. Ett på så sätt tillkommet avtal borde inte behöva godkännas av socialnämnden för att få rättskraft, utan det bör räcka med att avtalet blir föremål för en enkel registrering.
I syfte att bana väg för ökad användning av gemensam vårdnad föreslår regeringen att domstol skall kunna vägra att upplösa gemensam vårdnad eller förordna om gemensam vårdnad mot en förälders vilja. En förutsättning för ett sådant förordnande skall vara att gemensam vårdnad är bäst för barnet. Vidare betonas vikten av att båda föräldrarna verkligen tar ett gemensamt ansvar för barnet och att ett gemensamt rättsligt ansvar kan bidra till detta. Regeringen antar vidare att ökad möjlighet till gemensam vårdnad kommer att minska konflikterna mellan föräldrarna. Vidare anförs att domstolarna genom förslaget får en något större handlingsfrihet än för närvarande, vilket antas behövas i vårdnadsmål för att barnets bästa fullt ut skall kunna tillgodoses. Samtidigt framhåller dock regeringen att avgörandet i vårdnadsfrågan många gånger kommer att bli detsamma som med nuvarande regler.
Även Lagrådet och flera remissinstanser påpekar att det inte är sannolikt att våra domstolar i nämnvärd utsträckning skulle använda sig av den föreslagna möjligheten att påtvinga föräldrarna en gemensam vårdnad som de själva motsätter sig. Justitieombudsmannen och Domstolsverket, som i princip ställer sig positiva till förslaget, ifrågasätter även de det praktiska behovet av den föreslagna lagändringen.
Regeringens ambition att öka förekomsten av gemensam vårdnad är lovvärd. Denna regeringens ”vackra tanke” framstår dock enligt vår mening som något naiv, eftersom den bygger på föreställningen att det går att genom myndighetsbeslut tvinga fram ett samarbete mellan djupt oeniga föräldrar. Ett vårdnadsbeslut som strider mot föräldrarnas vilja torde knappast någonsin kunna vara till barnets bästa i det enskilda fallet. Vidare måste ifrågasättas om det kan vara förenligt med barnets bästa att förordna om gemensam vårdnad när en av föräldrarna uttryckligen förklarat sig inte vilja komma i fråga som vårdnadshavare. Regeringens grundtanke synes vara att det har ett värde i sig att vårdnaden är gemensam även efter äktenskapsskillnad och även om den ena föräldern inte vill det. Tilläggas bör att gemensam vårdnad redan i dag beslutas i 82 procent av alla vårdnadsfall varför möjligheterna att ytterligare öka förekomsten av gemensam vårdnad över huvud taget inte torde vara särskilt stora.
Mot denna bakgrund framstår förslaget i denna del i allt väsentligt som en symbollagstiftning med syfte att ge en signal om att gemensam vårdnad är bättre än andra vårdnadsformer. Risken med förslaget är emellertid att det i stället ger en signal till föräldrarna om att de inte har det fulla ansvaret för att själva lösa vårdnadsfrågan. Om samhället kan sätta sig över deras egen överenskommelse och mot deras vilja besluta om gemensam vårdnad kan en sådan ordning i värsta fall leda till passivitet och resignation och minska eller helt ta bort föräldrarnas motivation för att tillsammans åstadkomma lösningar som är till barnets bästa. Förslaget kan då bidra till en försvagning och inte till en förstärkning av föräldraansvaret. Moderata samlingspartiet kan inte stödja ett förslag som riskerar att få sådana negativa effekter. Vi motsätter oss således att de nuvarande reglerna för gemensam vårdnad ändras på det sätt regeringen föreslår.
Ett klart uttalat syfte med regeringens samlade förslag är att öka förekomsten av gemensam vårdnad och att generellt sett öka förutsättningarna för samförståndslösningar mellan föräldrar då detta oftast är det bästa för barnet. Mot den bakgrunden framstår det som märkligt att propositionen inte med ett ord berör den brist som i dag finns i t.ex. lagen om unga lagöverträdare och som enligt huvudregeln innebär att endast den som är vårdnadshavare skall informeras när ett barn under 18 år gjort sig skyldig till brott. Den förälder som inte har vårdnaden om barnet får således ingen information om att barnet begått brott, än mindre om tid och plats för eventuell rättegång. Enligt vår mening framstår denna ordning som ett allvarligt underkännande av den förälder som inte har vårdnaden om sitt barn men som ändå har ett föräldraansvar. En sådan ordning utgör inte heller någon bra jordmån för framtida samförståndslösningar mellan föräldrarna.
Enligt vår uppfattning bör regeringen skyndsamt ta initiativ till en utredning i syfte att undanröja de lagliga hinder som i dag finns, t.ex. i sekretesslagen och i annan lagstiftning, och som försvårar eller omöjliggör för föräldrar att ta sitt föräldraansvar.
Regeringens förslag till ändringar i föräldrabalken föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Enligt vår uppfattning är det inte realistiskt att kommunerna och socialnämnderna skall hinna anpassa sig till den nya ordningen med samarbetssamtal på den korta tid som återstår. Enligt vårt förslag skall dessutom kravet på att socialnämnden skall godkänna föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge tas bort, vilket förutsätter att samtalsledarna åläggs ett större ansvar för att samarbetssamtalen resulterar i avtal som överensstämmer med vad som är bäst för barnet. Detta innebär att de personer inom kommunen som kommer att arbeta eller som redan i dag arbetar som samtalsledare kommer att behöva förbereda sig och utbildas för den mera kvalificerade samtalsledning som vi föreslår. Av bl.a. det skälet bör tiden för ikraftträdandet inte bestämmas till tidigare än den 1 juli 1998.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrering av föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge,
att riksdagen avslår regeringens förslag om att införa en möjlighet att mot en förälders vilja kunna döma till gemensam vårdnad eller vägra upplösa en gemensam vårdnad i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning för att undanröja de lagliga hinder som försvårar eller omöjliggör för föräldrar att ta sitt föräldraansvar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tiden för ikraftträdandet av regeringens förslag till ändringar i föräldrabalken bör skjutas fram till den 1 juli 1998.
|
Rolf Dahlberg (m) |
|
|
Stig Rindborg (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Tomas Högström (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Eva Björne (m) |
Lennart Fridén (m) |