Sverige importerar varje år cirka 90 miljoner kilo råkaffe. Kaffet kan komma ifrån länder där brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer och där producenterna av kaffet lever under mycket svåra förhållanden. Av det pris som konsumenterna betalar för kaffet går ungefär 3–5 procent till de ursprungliga producenterna, lantarbetarna och småbönderna. Många av dem lämnar landsbygden och söker sig in till storstädernas slumområden därför att ersättningen är så låg att de inte kan överleva.
Förutom att produktionen ofta sker genom en hård exploatering av människor så innebär den också en förödelse av naturen. Försäljningen av bekämpningsmedlen och andra kemikalier har ökat kraftigt i dessa länder. Många av de medel som används är sedan länge förbjudna i Sverige och andra länder.
Denna schematiska beskrivning ovan av förhållanden kring kaffe är ett exempel på hur verkligheten bakom vår import av produkter från tredje världens länder kan se ut. Andra exempel kunde ha valts: bananer, te, kakao eller textiler, för att nämna några.
Lösningen på problemet är inte att upphöra med importen. Sådana krav reses ibland i den allmänna debatten i olika länder och ibland i deras parlament. Frågor kring importrestriktioner för import av produkter som framställs av barnarbetare är ett exempel. Det är viktigt att syna de olika frågeställningarnas bärare av budskapet, så att engagemanget inte står i strid med egna intressen.
Det bästa vore att söka vägar för att stimulera social utveckling och bättre miljöanpassning i de exporterande länderna. Även i i-länderna har utvecklingen gått framåt genom gradvis förbättring av arbetsförhållanden och sociala villkor i övrigt. En sådan utveckling försvåras om exportmöjligheterna upphör. Ibland måste detta påtryckningsmedel användas men är inte regeln i umgänge mellan olika stater.
Ett sätt att bidra till en positiv utveckling är det som nu kallas rättvisehandel eller fair trade. I England har tidigare undersökning som gjorts bland konsumenter visat att 84 procent ville ha varor från tredje världen, som ett resultat av ärlig handel med sunda arbetsförhållanden och sund miljö och 74 procent var beredda att betala mer för sådana varor.
I flera länder har särskilda märkningssystem för rättvis handel eller fair trade tagits fram. Länder som Holland, Tyskland, Schweiz, Storbritannien och Sverige är exempel på sådana. Föreningen för Rättvisemärkning, Sverige är bildad och det finns redan rättvisemärkt kaffe att köpa i våra butiker. I första hand kommer de sedan att introducera kakao, socker, honung och te. Här hemma finns det utrymme för betydligt fler varor av detta slag. Arbetet går framåt, men det går långsamt. Det är viktigt att på olika sätt stötta organisationer som arbetar med dessa frågor.
Många problem är förknippade med märkning av Rättvise-produkter. Vilka kriterier skall man utgå ifrån och hur skall de viktas mot varandra? Hur kan konsumenterna ha insyn i att man verkligen levt upp till de högre kraven. Ett värdefullt bidrag för fortsättningen vore att analysera erfarenheterna i de länder där man kommit längre. Vilka problem har man stött på? Hur har man löst dem?
Det finns många exempel på att en ökad miljömedvetenhet hos konsumenter lett till ökade miljökrav på produkter. I dag inser de flesta seriösa aktörer att det inte finns någon framtid för den som inte miljöanpassar sina produkter.
Social medvetenhet kommer att leda till motsvarande utveckling. Vi ser den redan i de starka reaktionerna mot barnarbete. Ytterligare ett sätt att främja utvecklingen av rättvis handel eller fair trade är därför information och upplysning till konsumenterna om produktionsvillkoren för olika produkter. Här skall prioriteras aspekter som etiskt och socialt ansvar för produktens framställande.
Riksdagen bör hos regeringen begära en sådan studie och översikt alternativt redovisning hur vi från svensk sida bedömer framkomligheten för rättvisehandelns problem och möjligheter.
Några av de viktigaste och svåraste frågorna för rättvisehandel är hur folkopinionen kan påverkas på bred front för att öka efterfrågan och hur finansieringen kan ske av kontrollorgan i u-land. Dessa frågor måste lösas för att konsumenterna ska få stöd i sitt val av produkter.
Rättvisehandel måste även ur ett svenskt perspektiv bli en betydligt högre prioriterad fråga även från statens sida. Det känns angeläget att se rättvisehandel från småbönder och plantagearbetare till producent och konsument.
Detta är en viktig del av framtidsfrågorna i utvecklingsarbetet mellan u-land och i-land. Tillsammans bär vi ansvaret för rättvis fördelning av jordens resurser till gagn för människa och miljö.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om märkningssystem för rättvisehandel.
|
Ronny Olander (s) |
|
|
Krister Örnfjäder (s) |
Ingemar Josefsson (s) |
|
Christina Axelsson (s) |
Åsa Stenberg (s) |