Vi är positiva till ett marknadsekonomiskt system med ekologiska och sociala ramar. Det marknadsekonomiska systemet förutsätter kunniga och kritiska konsumenter, som har möjlighet att göra medvetna val. Det ska vara en självklarhet och var och ens mänskliga rättighet att få information om varor och tjänster. Globaliseringen av företag och marknader, information och teknik har gett producenterna mer makt och konsumenternas makt har minskat. Det är oacceptabelt. Fullständiga innehållsdeklarationer, ursprungsmärkning, jämförpriser och livscykelsspecifikation ska vara obligatoriska. Ämnen som är utbytbara och som är miljö- och hälsovådliga ska kunna förbjudas. För att uppnå ett samhälle med en hållbar konsumtion ska konsumentpolitiken arbeta för att prissätta miljöförstöring samt att på andra sätt underlätta för konsumenten att verka miljövänligt. Konsumentens rättigheter ska också stärkas på andra områden tex vid köp av hus eller lägenhet eller som kredittagare.
För att garantera konsumenterna en viss köpfrid vill vi förbjuda diskriminerande reklam, TV-reklam riktad till barn, samt alkohol- och tobaksreklam och ge konsumenten möjlighet att välja bort direktreklam.
Det är en mänsklig rättighet att man som konsument får information om de varor och tjänster som finns på marknaden. Denna rättighet kan handla om allt från vad livsmedel innehåller till att få tillgång till information i valet mellan en offentlig och en privat skola. Utan tillgång till information på ett överskådligt sätt får man som medborgare ingen reell valfrihet utan samhället blir segregerat. Utan ursprungsmärkning, fullständig innehållsdeklaration, märkning av genmanipulerade varor och miljömärkning kan man som konsument inte göra medvetna val utan måste förlita sig på producenternas välvilja. En fungerande marknadsekonomi kräver att konsumenterna har en stark ställning på marknaden.
Konsumentens ställning på marknaden är utomordentligt svag jämfört med vad som förutsätts i de liberala teorierna som sägs ligga till grund för de just nu så moderna kraven på en fri marknadsekonomi. Idag har man som konsument ett mycket större urval av produkter och tjänster än någonsin. Denna valfrihet är positiv, men kan bli en verklig valfrihet först då man kan tillgå den information man behöver för att kunna agera som en medveten konsument.
Sverige ser stora förändringar: EU-medlemskapet, den ökade handeln över gränserna, privatiseringen av offentliga tjänster, den nya informationsteknikens snabba utveckling, de ökande miljöproblemen och breddningen av marknadsekonomin. För att man som människa och konsument ska kunna göra medvetna och kunniga beslut krävs att man lägger ner väldigt mycket tid på att ta fram information, kontakta myndigheter etc. Miljöpartiet de gröna anser att det är dags att hitta former för att lättare än idag få den information som man behöver för att kunna vara en aktiv medborgare och konsument.
EU-medlemskapet har stor påverkan på konsumenten. Den inre marknaden påverkar vårt dagliga liv. Kommissionären för konsumentpolitik, Emma Bonino, konstaterar att EU-medborgare inte känner till sina grundläggande rättigheter i EU. Detta belyser delvis hur utsatt man idag är som konsument. Naturligtvis måste man tillgripa åtgärder som gör att konsumenterna får en reell valfrihet.
Regeringen konstaterade i skrivelsen Konsumentpolitiken i EU – mål och övergripande inriktning: ”I viss utsträckning får alltså arbetet inriktas på att försvara redan vunnen terräng.” Detta är en inställning som vi anser är alldeles för defensiv.
En viktig grundbult i konsumentpolitiken är att arbetet utgår från den enskilde och att målet skall vara att alla medborgare engagerar sig i konsumentfrågor.
Miljöpartiet de gröna anser att målen för konsumentpolitiken skall vara att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser medvetet, samtidigt som man bibehåller eller helst ökar naturkapitalet: vidare att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden och få ett ökat inflytande i samhället, att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas och att konsumtions- och produktionsmönster i samhället förändras till ett miljöanpassat och resursbevarande system.
Det konsumentpolitiska arbetet skall särskilt inriktas på hushållens baskonsumtionsgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt stöd och att öka engagemanget på lokalnivån i första hand, men även främja konsumentintressena på det nationella och internationella planet.
EU- medlemskapet ställer konsumenterna inför nya svårigheter. Genom att marknaden vidgas blir det svårare för konsumenterna att överblicka vilka varor som finns, vilken kvalitet de har och vad de kostar. Risken för att dåliga och farliga varor kommer in på den svenska marknaden blir också större.
Inom EU sätts hänsynen till den inre marknadens funktion före hänsyn till konsumenten och miljön. Sverige har inte längre rätt att stänga ute eller förbjuda varor som vi tycker är farliga eller ohälsosamma om EU är av en annan åsikt. Ej heller har vi rätt att, i de fall EU saknar regler, förbjuda varor som är tillåtna i ett annat EU-land.
Situationen bör naturligtvis vara den omvända. Hänsyn till konsumenten och miljön måste sättas före hänsynen till den inre marknaden. Det är den som vill producera/exportera en vara som ska kunna bevisa att den är ofarlig.
Även om regeringen verkar beredd att slåss för en bättre konsumentpolitik inom EU är det ändå den gemensamma marknaden som är det viktigaste. När man sätter den gemensamma marknaden före konsumentbehov så missgynnar man konsumenterna.
Det är positivt att på övernationell nivå kan träffa överenskommelser om miniminormer för miljö-, hälso- och säkerhetsregler och krav på information om varor och tjänster. Och detta anser vi att regeringen ska verka för inom ramen för nordiskt samarbete, i EU och andra internationella sammanhang.
Samtidigt bör man från regeringen motverka att länder inom EU använder subsidiaritetsprincipen som täckmantel för att motarbeta gemensamma åtgärder inom konsumentskyddslagstiftningen där EU har en klar skyldighet att agera.
Det är dock oklart hur regeringen ska tackla detta problem, man säger inget konkret om hur man ska undvika problemet med EU:s regler. Regeringens linje bör vara att våga kämpa för konsumenternas ställning på den inre marknaden. Därför anser vi att regeringen bör driva dessa frågor till EG-domstolen.
Miljöpartiet ser det som nödvändigt att det finns flera dvs en mångfald av konsumentorganisationer i Sverige. Det är viktigt att följa utvecklingen inom EU och internationellt. Där behövs nya resurser. Vi anser t ex att det är nödvändigt att Sverige i EU och internationellt i situationer där konsumentintressen dominerar skickar personer som representerar alla konsumentorganisationer som finns i Sverige.
Ett trovärdigt konsumentinflytande i EU måste utgå från att svenska ståndpunkter demokratiskt förankras hos konsumenterna och de olika intresseorganisationerna och att dessa känner att de får möjlighet att bidra till dessa. En oerhörd brist idag är svårigheten att få information om det konsumentpolitiska arbetet. Miljöpartiet anser att Civildepartementet bör ge ut en nyhetstidning för att informera dels om konsumentpolitiken i EU, dels om svenska initiativ och insatser.
Olika intressenter, organisationer och partier måste kontinuerligt få information om vad som pågår, få lämna synpunkter på konsumentpolitiska frågor i EU och bidra med synpunkter när svenska ställningstaganden arbetas fram. Regeringen bör arbeta för att ta fram detta informationsutbyte.
Miljöpartiet vill betona att det är konsumenternas ställning på marknaden som behöver stärkas och att konsumentorganisationerna behöver stöttas för att kunna växa sig starkare.
Regeringen redovisar i sin skrivelse ”Ekologisk hållbarhet” under punkt 2.15 Konsumentpolitikens roll för ekologisk hållbarhet att arbetet ska syfta till att minska hushållens utsläpp, energiförbrukning och avfall. Vi anser att det synsättet inte räcker för att få en ekologiskt hållbar konsumtion. Vårt mål med konsumentpolitiken är att minska energi- och resursförbrukningen. Dessutom anser vi att konsumentpolitiken är en fråga som berör alla samhällsområden.
Om vi ska kunna förverkliga en hållbar konsumtion är det viktigt att miljömålet inom konsumentpolitiken har samma tyngd som övriga konsumentpolitiska mål. I nuläget finns det dock en motsättning i det faktum att miljömålet kan stå i konflikt med andra konsumentpolitiska mål. Detta problem grundar sig i den verklighet som finns idag, att hållbart producerade varor kan vara dyrare än icke hållbart producerade varor vilket i sin tur grundar sig på att politiken idag inte sätter pris på miljöförstöring. Det bör alltså vara ett mål även för konsumentpolitiken att påverka politikens utformning så att man sätter ett pris på miljöförstöring för att kunna uppnå ett samhälle med en hållbar konsumtion. I och med det faktum att många politiska områden påverkar konsumtionsvanor så bör man vid offentliga utredningar och i propositioner beakta förväntade effekter på hushållens miljöpåverkan.
Det är dessutom av vikt att regeringen årligen redovisar till riksdagen hur miljömålet utvecklas. Det behövs ett forum som arbetar med denna redovisning. Vi föreslår att regeringen inrättar en delegation för miljö- och konsumentfrågor. Denna delegation kan vidare arbeta med att debattera och utveckla konsument- och miljöfrågor, samt se över möjligheter och behov att samordna insatserna för en hållbar konsumtion. Representanter för denna delegation bör nomineras av Konsumentverket, Naturvårdsverket, Boverket, andra berörda myndigheter, av Kommunförbundet och frivilligorganisationer med anknytning till miljö- och konsumentfrågor. Detta forum är nödvändigt om man verkligen vill slå vakt om en hållbar konsumtion, då dessa frågor griper in i så många samhällssektorer.
Kunskap är en viktig del i att nå en hållbar konsumtion. Även om miljömedvetandet anses vara ganska gott i Sverige så anser vi att det bör förbättras. Svenskar har i allmänhet en god vilja att köpa miljömärkta varor, men det innebär inte att man har de insikter och kunskaper om miljöproblematiken som vi anser vara önskvärd och nödvändig för att gå över till hållbara konsumtions- och levnadsvanor.
TV påverkar våra vanor väldigt mycket. Det är idag inte genomgående en hållbar konsumtion som visas upp i medierna. För att få genomslag för budskapet om en hållbar konsumtion är det rimligt att utnyttja TV-mediet som visat sig så verksamt i andra sammanhang. Konsumentverket bör verka för att praxis för det informerande TV-programmet Anslagstavlan utvecklas så att också information om miljö och livsstil kan sändas.
Frivilligorganisationer har en viktig attitydpåverkande funktion i samhället. Det statliga stödet till deras konsumentarbete bör fördelas med beaktande av miljömålet.
Idag ges inget speciellt statligt stöd till KRAV:s arbete med miljömärkning. KRAV är det officiellt erkända systemet för kontroll och miljömärkning av ekologiska livsmedelsprodukter. KRAV:s information om ekologiska livsmedel bör bli berättigad till statligt stöd i samma utsträckning som SIS:s information om nordisk miljömärkning.
Ett sätt att främja konsumenternas möjlighet till miljöeffektiva val på marknaden är miljömärkningen. Den stimulerar även näringslivet att ta fram miljövänliga produkter. Det är viktigt att konsumenten känner förtroende inför miljömärkningen – annars förloras det verktyget för att uppnå en miljövänligare konsumtion och produktion.
Den svenska regeringen har sagt att EG:s miljömärkningssystem bör lära sig av den nordiska miljömärkningen ifråga om utvecklingen av kriterier för olika produktgrupper. Idag har den nordiska miljömärkningen Svanen ett antal brister.
Underlagsarbeten till Svanen är inte offentliga och dokumenten saknar referenser. Det är dessutom svårt att förstå vilken information och kunskap som kriterierna är baserade på. Kriterierna måste kunna utsättas för extern granskning. Att kriterierna premierar öppenhet är en demokratisk fråga och ett stöd för offentlighetsprincipen. Kriteriearbetet måste resultera i att underlagsarbetet görs tillgängligt för intresserade.
Miljömärkningen Svanen har ett system för kriterier där man kan kompensera en dålig egenskap med att ha bättre värden vad gäller en annan egenskap. Då följer man inte tankarna kring försiktighets- och substitutionsprincipen. Om en substans är "diskutabel" så ska den inte kunna accepteras i en miljömärkt vara. En miljömärkt vara ska dessutom visa att den är miljövänlig och det har inget samband med kvalitets- och funktionskrav. Dessutom blandar man in kvalitetskrav i kriteriearbetet, vilket får konsekvenser för bedömningen.
Tillverkarna får betala 0,4 % av inkomsterna plus 11 000 kr och provtagningskostnaderna för att använda Svanen. Här finns två fel inbyggda: dels att det är alldeles för dyrt för många företag, dels att man bygger finansieringen på mängden försålda varor.
Sverige måste verka för att alla miljömärkningssystem, det svenska, Nordens och EU:s, är bra, offentliga och därför bibehåller konsumenternas förtroende. Därför anser vi att man måste reformera Nordens miljömärkning Svanen och EU:s miljömärkningssystem.
Arbetet med miljökriterier skall stå fritt från direkt påverkande intressenter. I klartext betyder detta att inga producentföreträdare ska vara med vid beslutstillfällen eller i styrelsen. Consensusbeslut om konkurrensbegränsande åtgärder är en dålig konstruktion som bara gynnar producenter. Processen fram till beslut om kriterierna ska vara öppen och så vid som möjligt. Att värdera remissynpunkter förutsätter en smalare krets med god miljökunskap och en klart formulerad målsättning.
Miljökriterier skall sträva efter att gynna produkter som har kommit längre än övriga produkter inom sortimentet.
Om systemet upplevs som tillräckligt miljöanpassat kommer det att stöttas aktivt av opinionsbildare med trovärdighet eller stora kunder som statliga företag, kommuner eller handeln. En organisatorisk lösning med samverkan med t.ex. kommunförbund, statliga företag eller ett antal stora kommuner garanterar stor efterfrågan redan initialt. En part som handeln har både ett ansvar för att informera konsumenter och ett intresse av att själv profilera sig som miljöanpassad.
Kriteriearbetet skall resultera i att underlagsarbeten görs tillgängliga för intresserade. Alla producenter kan ha intresse av delar av kriteriearbetet även om de inte har ambitionen att ta till sig ett helt kravpaket. Öppenheten möjliggör också oberoende granskning av underlag som påverkat ställningstaganden, vilket är en nödvändighet för trovärdigheten.
Kriterierna ska bestå av ett antal ''häckar'' som produkten måste klara av för att klara miljömärkningen. Man skall inte kunna kompensera en dålig egenskap i en produkt med att ha bättre värden vad gäller en annan egenskap. Eftersom endast miljömärkt eller ej redovisas är det utomordentligt svårt att ta ställning till vad en produkt egentligen valt att förbättra radikalt. Kriteriesystemet ska bygga på försiktighets- och substitutionsprincipen. Om en substans är ''diskutabel'' hamnar den under ''häcken'' oavsett i vilken halt den förekommer.
Det är viktigt att vi försvarar den nationella miljömärkningen i EU.
Ett sätt att stödja övriga världens konsumentpolitik och samtidigt möjliggöra för svenska konsumenter att konsumera solidariskt är att stödja framtagandet av rättvisemärkning.
Om marknadens funktionssätt ska fungera bättre krävs välinformerade konsumenter som träffar sitt val inte enbart med varans pris som måttstock. Konsumenten ska exempelvis informeras om och kunna välja om han eller hon vill ha bestrålad eller genmanipulerad mat eller inte.
Sverige bör verka för att vi får fullständiga innehållsdeklarationer på livsmedel, att vi får behålla ursprungsmärkning och får information om en produkt är bestrålad eller genmodifierad.
Miljöpartiet de gröna anser att regeringen i EU även bör verka för att förbjuda diskriminerande reklam. Det gäller diskriminering pga kön, etniskt ursprung, sexualitet, ålder eller funktionshinder. Nedan kommer vi med ett förslag för att komma åt den alltmer ökande könsdiskriminerande reklamen.
Vi anser även att regeringen ska verka för att förbjuda reklam och smygreklam för tobaks- och alkoholprodukter. Detta måste ske både inom den inre marknaden och för export och bistånd.
Reklam påverkar och bidrar till människors attityder och normer. Företagen vet detta och investerar mycket stora resurser i marknadsföring. Enligt branschens egen statistik för 1994 kostade köp av reklamplatser ca 14 miljarder kr för svenska företag. Då tillkommer kostnader för direktreklam och sponsring.
Dessutom är det äntligen dags att införa reklamfrid i hemmen. Reglerna för SPAR-registrets användning bör utvecklas så att enskildas önskemål om att slippa reklam kan vidarebefordras till andra registerhållare.
Könsdiskriminerande reklam utgör sedan länge ett samhällsproblem. Frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam har diskuterats under många år. Många riksdagsmotioner i ämnet har väckts under åren. Frågan har varit aktuell i utredningssammanhang, inom näringslivet och i offentlig debatt. Tyvärr har vi här i landet inte kunnat enas om lämplig lagstiftning för att komma till rätta med könsdiskriminerande reklam. Det finns visserligen lagstiftning som är inriktad på att beivra diskriminering i olika former, men denna lagstiftning är inte tillämplig på könsdiskriminering i samband med reklam. Det finns också lagstiftning som medger ingripande mot otillbörlig reklam. Den centrala lagen är marknadsföringslagen (1975:1418), MFL. Enligt den generalklausul som finns i 2 § i lagen kan en näringsidkare förbjudas att vidta en reklamåtgärd som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. I beslut den 31 mars 1976 slog dock Marknadsdomstolen fast att ingripande mot könsdiskriminerande reklam inte kan ske med stöd av MFL.
Problemet med könsdiskriminerande reklam är inte specifikt för Sverige. I Norge har lagstiftning införts, liksom på Island. Åtgärder diskuteras även i andra länder.
Könsdiskriminering i reklam är en form för oacceptabel kommersiell påverkan. Att utforma reklam så att kvinnor eller män kränks strider mot reklamens sociala ansvar. Den könsdiskriminerande reklamen motverkar också de strävanden till jämställdhet som statsmakterna beslutat om och som är allmänt accepterade i samhället.
Reklamen vädjar i stor utsträckning till känslorna, snarare än förnuftet. Bilden blir alltmer betydelsefull, och den rörliga bilden påverkar ännu effektivare än den tryckta. Reklamen har sedan länge framställt kvinnor som objekt. Mer och mer gäller detta även männen. Sexuella anspelningar används ofta i reklamen för att sälja, på ett sätt som i många fall uppfattas som kränkande. Reklamen påverkar inte bara till köp. Den förmedlar också värderingar, attityder, bland annat om könsrollerna.
Det har gjorts flera försök att definiera vad som skall avses med könsdiskriminerande reklam. Konsumentverket presenterade i sin rapport 1988/89:5 ett förslag med följande kännetecken på vad som skall anses utgöra könsdiskriminerande reklam:
1. Reklam där kvinnan utnyttjas som blickfång.
2. Reklam som utnyttjar sexuella anspelningar och ger löften som inte har med produkten att skaffa.
3. Reklam som ger en falsk bild av kvinnans eller mannens insats i arbetslivet.
4. Reklam som underbygger könsstereotypiseringen i samhället.
5. Reklam som ger en schabloniserad bild av kvinnors och mäns personlighetsdrag.
6. Reklam till barn som ger dem falska och föråldrade föreställningar om vad som är karaktäristiskt för män respektive kvinnor.
Inom ramen för en definition av det här slaget har man sedan länge urskiljt två huvudtyper av könsdiskriminerande reklam, kränkande och schabloniserande reklam. I den nämnda rapporten från Konsumentverket beskrivs dessa två former på följande sätt: ”Med kränkande reklam avses framställningar vilkas innehåll är i egentlig mening diskriminerande mot det ena könet, dvs. reklam som meddelar ett budskap som är ägnat att på ett eller annat sätt nedvärdera könet i fråga. Med schabloniserande reklam avses framställningar som återspeglar ett föråldrat könstänkande och därigenom motverkar strävandena mot jämställdhet mellan könen.”
Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam, ERK, har åtagit sig att sanera reklamen utan lagstiftarnas inblandning. Tyvärr är det långt ifrån alltid som reklammakare och reklamköpare rättar sig efter ERK:s rekommendationer. Branschens egenåtgärder kan ej anses tillräckliga. Dessutom saknas sanktionsmedel mot kränkande och diskriminerande reklam.
I FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, 1977, uttalas att diskriminering av kvinnor är oförenlig med kravet på mänsklig värdighet. Vidare sägs att alla lämpliga åtgärder skall vidtagas för att avskaffa existerande lagar, seder och bruk som diskriminerar kvinnor.
Jag anser att det är oförenligt med dagens syn på jämställdhet att kvinnor eller män i marknadsföring beskrivs på ett sätt som strider mot kravet på mänsklig värdighet och principen om de enskilda människornas skilda värde och rättigheter oavsett kön. Detta gäller både kränkande avbilder och nedvärderande framställning. Det är nu hög tid att regeringen presenterar ett lagförslag i syfte att få bort reklam som kränker ettdera könet. Principiella skäl talar för att samhället i lag fördömer diskriminering på grund av kön i reklamen. En lagstiftning mot kränkande reklam är också ägnad att ge eftertryck åt egenåtgärderna, på liknande sätt som t.ex. marknadsföringslagens regler stödjer och kompletterar näringslivets självsanerande åtgärder på andra områden. Således bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag om lagstiftning.
Konsumentkunskap har definierats som kunskap för konsumenten om konsumenten. Den samlade kunskapen om ekonomi och marknad sett ur konsumentperspektiv är alltför liten. Forskningen är så eftersatt att det har fört med sig att viktig kunskap när det gäller hushållens villkor saknas. För Konsumentverket innebär det att man inte bara har en mycket liten summa att satsa per capita på information, hjälp och utbildning utan att man också har en dålig kunskapsbas att utgå från.
För att skapa en fri handel mellan jämbördiga parter, eller ännu hellre med konsumenten som styrande part som i liberalismens teorier, krävs forskning för konsumenten. Man bör sträva efter att låta denna forskning i första hand få mer resurser, i andra hand få en egen organisation inom universitet och högskolor och därmed egna resurser att fördela.
Det är otillräckligt att regeringen valt att utvidga säkerhetslagen till att också gälla varor som tillhandahålls inom offentlig sektor. Denna bör naturligtvis gälla även tjänster som tillhandahålls inom offentlig verksamhet och som inte omfattas av myndighetsutövning.
Angelägenheten av att enskilda personer inte i något sammanhang skall behöva komma i kontakt med farliga produkter, vare sig det är fråga om en vara eller en tjänst, talar för att produktsäkerhetslagen får en generell tillämpning. Lagen skulle då gälla beträffande alla slags varor eller tjänster, oavsett om de tillhandahålls i närings-verksamhet eller på det offentliga området. Den begränsningen skulle emellertid finnas kvar att lagen sätts ur spel i den mån det på ett visst område finns speciella bestäm-melser som ger ett likvärdigt skydd.
Produktsäkerhetslagstiftning med sådan generell räckvidd finns i andra länder, bl.a. i Norge. Norge har också – liksom Sverige – en mängd speciallagar som på olika områden tar över den allmänna produktsäkerhetslagstiftningen. Den allmänna lagen fungerar sålunda som en garanti för att inga produkter faller utanför produktsäkerhetsskyddet.
För framför allt vissa av de offentligt producerade tjänsterna anser jag att konsekvenserna av den föreslagna avgränsningen blir oacceptabla. Det gäller sådana tjänster som kan produceras alternativt i privat eller offentlig regi. Tydligast före- kommer detta beträffande hälso- och sjukvården, äldreomsorgen, skolor, daghem och fritidshem. De tjänster som produceras inom dessa områden rymmer samma risker oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild eller offentlig. Konsekvenserna av lagen blir att denna får tillämpning på exempelvis en privat sjukgymnast men inte en landstingsanställd sådan, på ett privat daghem men inte ett kommunalt etc. Problemet förstärks genom att gränsdragningen mellan offentlig och privat verksamhet inte är oföränderlig. Inom offentlig verksamhet pågår en utveckling som innebär att tjänster allt oftare tillhandahålls i privatsrättsliga former. Dessa konsekvenser anser jag orimliga och de leder till ett dåligt skydd för de många människor som varje dag måste utnyttja framför allt offentligt producerade tjänster.
Jag föreslår därför att regeringen återkommer med förslag att produktsäkerhetslagen skall omfatta sådana offentligt producerade tjänster som tillhandahålls inom ramen för offentlig service och inte är en direkt följd av myndighetsutövning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömärkning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentpolitiken och EU,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reklam,
att riksdagen hos regeringen begär lagförslag enligt vad i motionen anförts för att komma åt diskriminerande reklam,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömål i konsumentpolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till information om varor.
|
Yvonne Ruwaida (mp) |