Folkpartiet liberalernas utgångspunkt är, här liksom annars, barnens bästa. Barn har rätt till goda och trygga uppväxtförhållanden. Barn har också rätt till att föräldrarna sätter barnets behov före sina egna intressen. Detta gäller inte minst för att pappor inte skall förlora kontakt med barnen vid en separation.
Familjesplittring i form av äktenskapsskillnad eller separation i samboendeförhållande skapar nästan alltid problem. Inte minst för tiotusentals barn. Föräldrabalkens regelsystem utgör naturligtvis ingen universalmedicin för lösning av familjens relationsproblem, men bra rättsregler kan vid separationer underlätta lösningen av vårdnads- och umgängesfrågor i samförstånd eller i sista hand genom rättegång.
Folkpartiet har genom åren lagt fram en lång rad konkreta förslag till förbättrad lagstiftning om vårdnad och umgänge. Enligt vår uppfattning har den socialdemokratiska regeringen inte tillräckligt prioriterat dessa frågor. Vi välkomnar att regeringen har lagt fram en proposition, men i vissa avseenden krävs förbättringar i förhållande till propositionen för att tydligare framhäva att lagstiftningens utgångspunkt är barnets bästa.
Folkpartiet står oreserverat bakom principen att barnets bästa skall sättas i främsta rummet. Vi hälsar därför den nya portalparagrafen om att barnets bästa skall vara styrande vid avgörande i alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Vi vill understryka att utgångspunkten för principen om barnets bästa inte innebär vad som allmänt sett är bra för barn utan vad som i det enskilda fallet är bäst för barnet.
Emellertid delar vi Lagrådets farhågor om de samordningsproblem som kan uppkomma eftersom portalparagrafen införs samtidigt som redan existerande föreskrifter om hänsyn till barnets bästa behålls i enskilda stadganden i kapitlet. Enligt barnkonventionen skall ”barnets bästa” styra lagstiftare och myndigheter. Kompletterande begrepp som ”uppenbart oförenligt med barnets bästa”, ”så långt möjligt tillgodoses”, ”bestående men”, ”lämpligare”, ”olämpligt”, ”lider allvarlig skada” m.fl. innebär en menlig nivåreglering av grundbegreppet.
Regeringen förutskickar i propositionen att en språklig översikt av 6 kap. skall göras av Justitiedepartementet. Enligt vår uppfattning är det angeläget att denna språkliga översyn genomförs skyndsamt. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Vilka ändringar som dock måste genomföras nu återkommer vi till nedan.
Folkpartiets uppfattning är sedan länge att den gemensamma vårdnaden inte bör upplösas i onödan. En förälder bör inte uteslutas från vårdnaden med mindre än så är förenligt med barnets bästa. Vi välkomnar därför ändringarna som nu föreslås i propositionen men vi menar att ytterligare förbättringar måste genomföras. Dessa redovisar vi i det följande.
Enligt vår uppfattning är barnets faktiska boende av mycket stor betydelse för alla parter och vi menar att denna fråga som huvudregel måste lösas såväl i föräldrarnas avtal, som skall godkännas av socialnämnden, som i tingsrättens eventuella beslut. Enligt vår uppfattning är det därför nödvändigt att lagtexten kompletteras med en sådan huvudregel. Det får ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Enligt vår uppfattning måste det införas en uttrycklig bestämmelse om att den vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med får besluta ensam i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet. Detta är visserligen gällande rätt utan någon direkt lagregel men vi menar dels att det är viktigt att klara ut gränserna för den ene förälderns ensambeslutanderätt vid gemensam vårdnad, dels att det är rimligt att en sådan viktig fråga går att läsa ut av lagtexten. En bestämmelse liknande vad vi här föreslår diskuterades av Vårdnadstvistutredningen men regeringen anser att en uttrycklig reglering härvidlag inte är nödvändig. Mot bakgrund av bl.a. Socialstyrelsens invändningar mot utredningens beskrivning av dagens praxis yrkar vi att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till reglering av den dagliga omsorgen.
Folkpartiet liberalerna anser att gemensam vårdnad är en självklar utgångspunkt också för ogifta föräldrar. De flesta föräldrar (54 procent) är idag ogifta vid barnets födelse. Mot bakgrund av detta, och att de fall då sådan vårdnad skulle vara olämplig för barnet är ytterst få, måste huvudregeln i lagen vara gemensam vårdnad också för ogifta föräldrar. Regeringen framhåller att det finns goda skäl att överväga frågan och anger att den kommer att beredas vidare i Justitiedepartementet. Denna fråga har emellertid diskuterats i många sammanhang och under lång tid. Även om det enligt vår uppfattning nu är dags att införa automatisk gemensam vårdnad motsätter vi oss inte att regeringen ytterligare belyser frågan under förutsättning att regeringen snarast återkommer till riksdagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det av Vårdnadstvistutredningens föreslagna tillståndstvånget är inte sanktionerat och hindrar därmed troligen inte vårdnadshavaren från att ta med sig barnet utomlands – även om vårdnaden naturligtvis kan omprövas om en vårdnadshavare genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för barnet att träffa den andre föräldern. Ett ytterligare skäl mot att införa en lagändring är att ännu en fråga då skulle bli föremål för en domstolsprövning.
Till nu sagda kan tilläggas det speciella i att en umgängesförälder i Malmö får tåla att vårdnadshavaren och barnet flyttar till Kiruna, men att en flyttning till Köpenhamn måste innebära en tillståndsprövning. Vidare finns flera internationella överenskommelser – bl.a. Haagkonventionen som ger föräldrar, som har en lagstadgad rätt till umgänge och faktiskt utövar umgänge, möjlighet att kräva att barnet återförs enligt konventionen.
Vi delar således regeringens bedömning att det inte skall införas något förbud för en ensam vårdnadshavare att ta med sig barnet utomlands utan den andre förälderns tillstånd.
Vår utgångspunkt är att barn har behov av umgänge med båda sina föräldrar, även sedan dessa separerat. Det förtjänar att framhållas att det nu sagda inte innebär att det alltid är förenligt med barnets bästa att ha umgänge med en förälder – t.ex. vid misshandel av den andre föräldern eller barnet eller när föräldern eljest är olämplig med hänsyn till barnets bästa.
Vi välkomnar att barnets rätt till umgänge med förälder som det inte bor tillsammans med lagfästs men anser att följande förbättringar måste göras.
Mot bakgrund av vad vi ovan anfört om nivåreglering av barnets bästa måste emellertid 6 kap. 15 § andra stycket (den av regeringen föreslagna lydelsen) ändras så att ”så långt möjligt” ersätts med ”efter vad som är bäst för barnet”.
För att upplysningsskyldigheten bättre skall stämma överens med barnkonventionen måste, enligt vår uppfattning, 6 kap. 15 § fjärde stycket första meningen (den av regeringen föreslagna lydelsen) ges lydelsen: ”Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och skall umgås med förälder som det inte bor tillsammans med, skall den andra föräldern lämna upplysningar om barnet för att främja umgänget.” vilket bl.a. innebär att bisatsen ”om inte särskilda skäl talar mot det” stryks.
Enligt Folkpartiets uppfattning finns mycket som talar för en lagfäst rätt för domstolen att kunna fatta beslut om annan kontakt än direkt umgänge, t.ex. kontakt genom brev eller telefonsamtal. Vårdnadsutredningen föreslår detta och sådan möjlighet finns i våra nordiska grannländer Danmark och Finland. Regeringen är inte i detta lagstiftningsärende beredd att föreslå en lagbestämmelse eftersom man anser att det inte finns något underlag i Vårdnadstvistutredningen om hur den finländska regleringen har slagit ut. Enligt vår uppfattning bör ett sådant underlag tas fram av regeringen i det arbete som regeringen aviserar skall påbörjas i Justitiedepartementet och därefter redovisas för riksdagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi avvisar regeringens förslag om att den förälder som barnet bor hos skall ta del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med att barnet umgås med den andre föräldern. Förslaget riskerar att ytterligare tvister uppstår av såväl praktisk som ekonomisk natur och försvårar lösningar av umgängesfrågan.
Detta är en komplex fråga som innefattar flera element som barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd, särskilda umgängesrättskostnader osv. Regeringens förslag, som klandras från många håll, är dåligt och löser inte problematiken. Det krävs i stället ett helhetsgrepp. I Folkpartiets motion 1995/96:
Sf27 med anledning av propositionen 1995/96:208 Underhållsstöd till barn till särlevande föräldrar, har vi föreslagit ett helt annat system för hur man skall fördela kostnaderna mellan särlevande föräldrar. Vi anser att hänsyn till resekostnader vid umgänge skall tas i samband med att föräldrarnas ekonomiska skyldigheter gentemot barnet fastställs och därigenom får ett helhetsgrepp på de verkliga kostnaderna. Regeringens förslag kommer inte heller att lösa problemet för de föräldrar där båda har en pressad ekonomisk situation och det torde vara barnet i just dessa fall som har svårt att umgås med den förälder det inte bor hos.
Barn har behov av umgänge inte bara med föräldrar utan även med andra personer som står dem nära – särskilt då far- och morföräldrar. Det är vårdnadshavarens skyldighet att se till att barnets behov i detta avseende tillgodoses. I den mån vårdnadshavaren inte tillgodoser detta behov är det regeringens uppfattning att det är socialnämndens ansvar att försöka få vårdnadshavaren att se till barnets behov. Vi delar den uppfattningen men vill för vår det tillägga att det – i de fall socialnämnden inte tar sitt ansvar eller inte lyckas – måste finnas rätt för nära anhöriga, som far- och morföräldrar, att hos tingsrätten föra talan om umgänge. I dag är det endast föräldrar och socialnämnden som har talerätt. Enligt vår mening bör talerätten utvidgas till att också omfatta närmaste släktingar. Förebild för en sådan talerätt finns att hämta i 11 kap. 15 § föräldrabalken som avser den taleberättigade kretsen vad gäller god man och förvaltare. Det får ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Umgängestrassel måste naturligtvis lösas eftersom ett fungerande umgänge nästan uteslutande är bäst för barnet. Sociala myndigheter har naturligtvis det primära ansvaret att bistå föräldrarna.
I andra hand får då vårdnadsfrågan eller boendefrågan komma under omprövning. Om en förälder utan godtagbara skäl för sitt handlande motarbetar ett umgänge mellan barnet och den andre föräldern, kan detta vara ett tecken på att vårdnaden eller boendet kan behöva ändras.
Vi menar emellertid att umgängessabotage också måste straffsanktioneras. I 7 kap. 4 § brottsbalken straffbeläggs egenmäktighet med barn. Härmed skyddas främst en vårdnadshavare från brottsliga handlingar av en umgängesberättigad förälder eller annan person som innebär att den rättmätiga vårdnaden inte kan utövas. Något motsvarande skydd för den umgängesberättigade föräldern finns däremot inte, ens vid totalt sabotage av vårdnadshavaren mot umgängesrätten. Det är uppenbarligen ologiskt att barnets behov av kontakt med föräldrarna har straffrättsligt stöd beträffande vårdnadsföräldern men inte beträffande umgängesföräldern. Man ”straffar” visserligen inte fram en god kontakt med barn, men klara fall av umgängessabotage utgör en form av egenmäktighet med barn, som bör kunna föranleda även en straffrättslig reaktion.
Enligt Folkpartiets uppfattning måste det införas en skyldighet för socialnämnden att utse en kontaktperson. Det är inte acceptabelt att umgänge enligt domstolsavgörande inte kommer till stånd för att socialnämnd underlåter att förordna en kontaktperson. Det ankommer inte på socialnämnden att göra en egen bedömning av om det av domstolen beslutade umgänget är lämpligt eller inte och låta en sådan bedömning inverka på frågan om utseende av kontaktperson. För de fall det handlar om svårighet att finna lämpliga personer som är beredda att åta sig uppdrag vill vi peka på möjligheten att i större utsträckning anlita frivilligorganisationer. Också i detta avseende tror vi att en lagreglering har betydelse.
Som vi tidigare framhållit måste barnets bästa sättas i förgrunden i alla lägen. Det är viktigt att understryka att det innebär att barnets bästa inte bara får gälla innehållet i myndigheters och domstolars beslut utan också handläggningen, vägen dit. Det nu sagda innebär bl.a. att vårdnads-, umgänges- och boendeärenden måste handläggas med skyndsamhet.
Det är viktigt, som framhålls i propositionen, att åtgärder vidtas för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet.
Föräldrarna bör vid samarbetssamtal erbjudas att få möta såväl en manlig som en kvinnlig tjänsteman eftersom det i en utsatt situation kan vara svårt att känna att en tjänsteman av motsatt kön förstår/lyssnar på ett fullständigt opartiskt sätt.
Vid samarbetssamtal med flyktingar och invandrare kan speciella problem uppstå vilket inte alls berörs i propositionen. Det gäller problem på grund av kulturella eller religiösa orsaker och det är därför viktigt att samtalsledarna får utbildning för att kunna hantera detta. För den utbildningen borde t ex de olika invandrarorganisationerna kunna engageras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt 6 kap. 17 a § i lagförslaget skall socialnämnden pröva om ett avtal om vårdnad, umgänge eller boende skall godkännas. Enligt vår uppfattning har dessa avtal en sådan rättsverkan att det inte bör vara möjligt för nämnden att delegera till exempelvis en ledamot eller anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar. Det bör därför i nämnda lagrum uppställas hinder mot en sådan ordning. Det får ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Interimistiska beslut i mål om vårdnad och umgänge, alltså förordnanden som skall gälla tills vidare och fram till dom i målet, medför i många fall problem på grund av sin styrande verkan för senare beslut. Enligt vår uppfattning krävs därför bättre beslutsunderlag för domstolarna. Rätten måste således åläggas att alltid inhämta upplysningar från socialnämnden (6 kap. 20 § andra stycket föräldrabalken).
Det är synnerligen angeläget att domare i s.k. barnmål besitter särskild kompetens. Självklart bör inte relativt oerfarna domare handlägga frågor om interimistiska förordnanden i dessa mål. De domare som ges behörighet att fatta beslut i vårdnads- och umgängesmål skall vara ordinarie domare eller vikariera på sådan tjänst. Regeringen bör snarast lägga fram ett förslag till försöksverksamhet med den angivna inriktningen.
För den händelse att föräldrarna inte följer ingånget avtal eller rättens dom om vårdnad eller umgänge kan det bli aktuellt med tvångsvis verkställighet i form av vitesföreläggande eller, ytterst, polishämtning. Sådana beslut, som meddelas av länsrätt, är mycket känsliga eftersom tvånget direkt eller indirekt riktas mot barn. Dessa verkställighetsprocesser är mycket beklagliga och utsätter barnen för extra risker.
I dessa verkställighetstvister måste man också söka en metod för att om möjligt undvika fortsatta tvister. En möjlighet skulle kunna vara att länsrätten vid vägrad verkställighet med bindande verkan skulle kunna föranstalta om omprövning av vårdnads- eller umgängesfrågan i allmän domstol. En sådan modell borde få positiva konsekvenser för att såväl minimera ett destruktivt dubbelprocessande i läns- och tingsrätter som att förebygga s.k. umgängessabotage från vårdnadshavare. Riksdagen bör hos regeringen begära ett förslag till ändrad lagstiftning i enlighet med vad som nu har anförts.
Redan nu bör dock harmonisering av lagtexten till barnkonventionen göras i enlighet med vad som tidigare har anförts på så sätt att 21 kap. 3 § andra stycket (den av regeringen föreslagna lydelsen) ändras till ”– – – av barnet, om det är förenligt med barnets bästa.” samt 21 kap. 3 § tredje stycket
” – – – av barnet, om det är förenligt med barnets bästa.”
Till slut måste man ägna uppmärksamhet åt de ensamstående fädernas situation. Dessa män drabbas egentligen av en dubbel separation. De berövas ofta sin föräldraroll samtidigt som de förlorar sin anknytning till familj, släkt och vänner. Männen klarar bevisligen denna relationskris mycket dåligt i många fall. Detta leder alltför ofta till att de råkar in i missbrukssituationer, vilket i sin tur leder till ohälsa och kriminalitet. Dessutom är det klarlagt att dessa män har en högre dödlighet än gifta män genom självmord eller andra dödsorsaker. Dessa problem drabbar ytterst barnen. Men vår kunskap om de ensamstående fädernas svåra och utsatta situation är för närvarande helt otillräcklig. Männens problem och dess orsaker måste klarläggas samt de samhällsekonomiska konsekvenserna kartläggas. Härefter bör lämpliga åtgärder vidtagas till förbättring av situationen. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam språklig översyn av 6 kap. föräldrabalken så att enskilda stadganden kommer att stå i överensstämmelse med barnkonventionen,
att riksdagen beslutar om en sådan ändring i regeringens förslag till lagtext att frågan om barnets boende som huvudregel skall lösas såväl i föräldrarnas avtal som i en eventuell dom,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till uttrycklig reglering av rätten för den vårdnadshavare som barnet bor hos att ensam besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen av barnet i enlighet med vad i motionen anförts,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar,
att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 6 kap. 15 § andra och fjärde styckena att lagrummen bättre anpassas till barnkonventionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagfäst rätt för domstolen att fatta beslut om annan kontakt än direkt umgänge, t.ex. kontakt genom brev eller telefonsamtal,
att riksdagen avslår propositionen i den delen den gäller skyldighet för den förälder som barnet bor hos att ta del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med att barnet umgås med föräldrarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om annat system för kostnadsfördelningen mellan särlevande föräldrar vid resor och umgänge,
att riksdagen beslutar om en sådan ändring i föräldrabalken att nära anhöriga, som mor- och farföräldrar, får föra talan om umgänge,
att riksdagen beslutar om en sådan ändring att 7 kap. 4 § brottsbalken tillförs ett nytt stycke som ges följande lydelse: ”För egenmäktighet med barn skall ock dömas barns vårdnadshavare som utan beaktansvärt skäl i väsentlig mån åsidosätter barnets behov av umgänge med den förälder som inte är vårdnadshavare.”,
att riksdagen beslutar om en sådan ändring att skyldighet för socialnämnden att utse kontaktperson föreskrivs i enlighet med vad i motionen anförts,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet särskilt med avseende på flyktingar och invandrare,
att riksdagen beslutar om en sådan ändring i förslaget till 6 kap. 17 a § föräldrabalken att socialnämnden inte kan delegera beslut på nämndens vägnar i frågor om godkännande av avtal om vårdnad, umgänge eller boende,
att riksdagen beslutar att 6 kap. 20 § andra stycket föräldrabalken ges följande lydelse: ”Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten skall ge socialnämnden tillfälle att yttra sig i frågan. Har rätten meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domarkompetens vid handläggning av vårdnads- och umgängesmål,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring så att förvaltningsdomstol i verkställighetsmål kan föranstalta om omprövning av vårdnadsfrågan i allmän domstol,
att riksdagen beslutar om sådan ändring i 21 kap. 2 § andra och tredje styckena att lagstiftningen bättre anpassas till barnkonventionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ensamstående fäders situation.
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Bengt Harding Olson (fp) |