Friköpsfrågan för den berörda befolkningsgruppen är en medborgarrättslig angelägenhet och en samhällsfråga mer än en arrendefråga. I århundraden har befolkningen under historiska arrenden varit bestulen rätten att äga sin jord. De har tvingats till flera hundra årliga hoveridagsverken, körslor och avgifter till adliga slottsherrar. De som inte orkade med blev vräkta från hem och jord, som de i generationer brukat. De fortfarande i flera avseenden livegna torparna till de kvarvarande godsen har i vissa fall genom sina dagsverken och arrendeavgifter i själva verket betalat arrendestället ett oändligt antal gånger.
Att avskaffa den sista resten av ett feodalt system är ett led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa och ett fullgörande av samhällets främsta plikt att se till att medborgarna i alla delar av landet ges en rätt till självständighet och en frigörelse från ett tidsfrämmande förmynderi. En lag om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under de historiskt betingade ägarsystemen kränker ingen enskild äganderätt till någon jord som någon ägare aktivt brukat, bebott eller är beroende av för sin utkomst. Det historiska arrendejordägarsystemet, särskilt under fideikommissen har också på ett förödande sätt hämmat landsbygdens utveckling. Under senare tid förekommer i ökande utsträckning också indragning av åkermark till storgodsen från arrendeställen även med välutrustade ekonomibyggnader i det uppenbara syftet att komma i åtnjutande av bidrag från EU.
Att en friköpsrätt har en stark förankring hos såväl folkmajoriteten som dess företrädare i Sveriges riksdag torde också stå utom alla tvivel. Under hela detta sekel har frågan om friköp varit aktualiserad ett otal gånger. Bara sedan 1976 har ett drygt 20-tal motioner från fem olika partier väckts i Sveriges riksdag med yrkanden om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under historiskt betingade arrendesystem. Den 30 november 1989 fattade riksdagen med stor majoritet det historiska beslutet att en sådan friköpsrätt borde införas. I sin motivering för beslutet skriver lagutskottet (bet. 1989/90:LU6) bl.a.:
Enligt utskottets mening måste de krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som framförts under årens lopp ses mot bakgrund av att det i dag saknas generella regler som ger en jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar som gjorts på arrendestället.-- -- -- Det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna har således till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Det är därför inte svårförståeligt att arrendatorerna önskar att genom en friköpsrätt få trygghet för att de gjorda investeringarna i framtiden kommer dem och deras familjer till gagn. – – – För alla jordbruksarrendatorer gäller generellt sett att de – i den mån annat inte avtalats med jordägaren – själva får svara för investeringarna och för hela riskkapitalet och därmed bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling och djurhållning.
Utskottet vill vidare hänvisa till vad utskottet anförde vid frågans behandling år 1983 (LU 1982/83:27), nämligen att en friköpsrätt kan bidra till fortsatt allsidig befolkningssammansättning på landsbygden. Utskottet vill även peka på att en friköpsrätt ligger i linje med den jordbrukspolitiska målsättningen att ägande och brukande av jordbruksmark bör vara förenat. Det finns således enligt utskottets mening starka skäl som talar för att en friköpsrätt till historiska arrenden bör införas.
Dåvarande justitieministern (s) tillkallade efter riksdagsbeslutet 1990 års arrendekommitté med uppgift att "i vissa avseenden se över arrendelagstiftningen". Friköpsfrågan behandlades på det ansvariga statsrådets initiativ med förtur.
I sitt delbetänkande "Historiska arrenden", Förslag till friköpslag (SOU 1991:85) framlade kommittén enhälligt en lag om rätt att friköpa historiska arrenden. I sin motivering skriver kommittén bl.a.:
Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet beskrivas så, att i ett fall där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt har arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället, medan motsvarande bindningar typiskt sett är betydligt svagare för jordägarsidan, varför förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.
Härefter har riksdagen vid fyra tillfällen avstyrkt motioner om friköpsrätten från (s) och (c), vid två av dessa tillfällen med knappa majoriteter. Sedan riksdagen i maj 1995 avslagit motioner om friköpsrätt till historiska arrenden har utvecklingen för den berörda jordbruksbefolkningen under godsen tagit en ny och oroväckande vändning. Samtidigt som godsägarna framhärdar i att slå vakt om det otidsenliga feodala systemet, öppnar kyrkan och Domänverket i allt större utsträckning möjligheter till friköp. Troligen övertygade om att friköpsfrågan en gång för alla avförts från den politiska dagordningen och möjligheten att påverka genom demokratiska beslut i Sveriges riksdag har jordägarna på flera håll chockhöjt arrendeavgifterna. I flera fall, t.ex. på Trolle-Ljungby i Skåne och Blekinge, rör det sig om höjningar på mer än 50 %. I ett uppmärksammat fall vill fideikommissinnehavaren till Trolle-Ljungby höja arrendet från 51 000 kronor till 103 000 kronor. Flera arrendatorer har utnyttjat möjligheten till bidrag för att bevara kulturmiljön och den biologiska mångfalden. Sådant bidrag utgår med 800 kronor per ha. Trots att dessa värden är skapade av jordbruksbefolkningen och inte av godsherrarna vill fideikommissinnehavaren till Trolle-Ljungby höja arrendeavgiften med 500 kronor per ha för att komma i åtnjutande av en del av miljöstödet. Detta tillsammans med en ökande tendens till indragningar hotar landsbygdsbefolkningens intressen och rätt att värna om sitt eget kulturarv.
Sedan riksdagen senast behandlade motioner om friköp av historiska arrenden (LU1996/97:LU10) har överenskommelser i vissa fall (bl.a. Trolle-Ljungby) träffats mellan godsägare och arrendatorer om friköp av arrenden. Samtidigt fortsätter Domänverket och kyrkan att visa en positiv inställning till friköp. Detta innebär att diskrimineringen mot den grupp kvarstående arrendatorer, som i generationer kämpat för att få friköpa sina gårdar och fortfarande ser friköp som en livsuppgift, framstår som allt klarare. Det är helt enkelt ett godtycke som avgör om friköp på frivillig väg skall godtas eller inte. På godset Koberg i Västergötland finns idag bara ett fåtal arrendatorer som berörs av friköp men deras sakliga och moraliska skäl att få till stånd ett friköp är desto starkare. Flera arrendatorer har förklarat sig villiga att acceptera en ”minimilösning” innebärande att friköpet endast skall omfatta byggnader (för vilka man i regel svarat för praktiskt hela investeringskostnaden själv) och omkringliggande tomt. En lösning på problemet skulle kunna vara att regeringen fick riksdagens uppdrag att snabbutreda hur många arrendatorer som har ett reellt intresse av att få friköpa sina gårdar och särskilt beakta de fall där motiven för ett friköp framstår som särskilt starka (de facto-äganderätt kan anses föreligga i de fall där arrendatorn i generationer i praktiken förfogat över sin egendom som om äganderätt funnits men ändå tvingats betala arrende på grund av omedgörliga godsägare). Utredningen skulle sedan kunna ligga till grund för en särlösning, innebärande en ytterligare begränsning av den krets av arrendatorer som bör ges laglig rätt att få friköpa historiska arrenden i förhållande till tidigare lagförslag.
Såväl sociala som medborgarrättsliga och politiska skäl talar fortfarande starkt för införande av laglig rätt till friköp av historiska arrenden i vissa fall. Det handlar ytterst om fullvärdig medborgarrätt för jordbruksbefolkningen under publika ägoslag och adelns fideikommiss från 1700-talet. Det handlar om generationers kamp för friköp av sina fädernegårdar. Det handlar om brukarna i de bygder som ställdes utanför de skatteköpsreformer, som är grunden för nästan all enskilt ägd jordbruksmark sedan århundraden tillbaka. I sammanhanget finns det också anledning att påpeka att den feodalt grundade fideikommissen i Danmark och övriga nordiska länder kunnat avlösas genom lagar som inneburit självständighet för jordbruksbefolkningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköp av historiska arrenden.
|
Bengt Silfverstrand (s) |
|
|
Ingvar Johnsson (s) |
Johnny Ahlqvist (s) |
|
Christer Skoog (s) |
Berit Löfstedt (s) |
|
Eva Johansson (s) |