Fastighetsmäklarlagen är en lag som reglerar hjälp och förmedling av fastighetsaffärer mellan skilda parter. Ytterst är det en konsumentpolitisk lagstiftning som skall skydda konsumenten. En fastighetsaffär är kanske ett av de största och viktigaste åtaganden som en enskild konsument gör någonsin. Det är viktigt att den konsumentlagstiftning som har att värna konsumenternas intressen på denna marknad fungerar väl och att tryggheten för konsumenterna kan garanteras.
Den nuvarande fastighetsmäklarlagen tillkom 1995 med ikraftträdande den 1 oktober 1995. Den nya mäklarlagen som tillkom efter påskyndan från Centerpartiet innehåller en rad nya regler som skärper kraven på en ändamålsenlig, effektiv och ur konsumentens synpunkt tryggare förmedling av fastigheter. Registrering och auktorisation stramas upp. Lämplighetskraven skärps. Mäklare får inte rätt att träda i köpares ställe. Handel med egna fastigheter förbjuds. Oberoendevillkoren skärps. Tillsynsfunktionen skärps och samlas på ett ställe i den nya Fastighetsmäklarnämnden.
De nya civilrättsliga reglerna tar sikte på hur mäklarna skall utföra sina förmedlingsuppdrag. Huvudregeln är att en mäklare skall uppträda som en i princip opartisk mellanhand som både köpare och säljare skall kunna ha förtroende för. Mäklarna är ålagda en i lagen särskild inskriven skyldighet att – i enlighet med vad som följer av god fastighetsmäklarsed – iaktta både säljares och köpares intresse när de fullgör sina uppdrag.
Erfarenheterna hittills av den nya lagen visar att den inte till alla delar fyller sin tänkta funktion. Fortfarande finns problemet med förekomsten av en del oseriösa mäklare på marknaden. Tillsynsfunktionen är utomordentligt viktig. Den har inte hittills fungerat tillfredsställande. Mot den bakgrunden är det angeläget att ta upp under övervägande om den nuvarande tillsynsorganisationen har utformats på ett tillfredsställande sätt så att den motsvarar lagstiftarens intentioner.
Enligt den tidigare ordningen låg tillsynen hos respektive länsstyrelser. Det finns anledning att ha med en decentraliserad tillsynsmodell förankrad i lokalkännedom som ett alternativ att överväga. En annan frågeställning som bör övervägas är om Fastighetsmäklarnämndens verksamhet är anordnad på ett organisatoriskt lämpligt sätt i sin nuvarande organisatoriska knytning till Kammarkollegiet.
Även nämndens sammansättning som rollfördelningen mellan Fastighetsmäklarnämnden och Konsumentverket bör övervägas. De hittills visade bristerna vad gäller tillsynsfunktionen är av sådan art att lagstiftningen inte kan anses fungera tillfredsställande enligt förutsättningarna. Regeringen bör därför överväga tillsynsfunktionen på nytt i linje med vad som ovan anförts och återkomma till riksdagen med förslag till en förbättrad tillsynsorganisation. Detta bör ges regeringen tillkänna.
I fastighetsmäklarens uppgifter ingår att värdera och förmedla affärer på bas av en tillförlitlig värdering. Fastighetsförmedling och värdering av fastigheter är grannlaga och svåra uppgifter som kräver kunskap och kompetens. Felaktigheter i dessa sammanhang skadar fastighetsmarknaden och förtroendet för den seriösa mäklarverksamheten. Därför är utbildningsfrågorna och kompetensen hos mäklarna särskilt viktiga. Centerpartiet har sedan länge drivit kravet om att högskolekompetens skall krävas för att få bli mäklare.
Med anledning av Centerpartiets motion framhöll även lagutskottet i sitt betänkande vid riksdagsbehandlingen att utbildningskraven för nyregistrering som fastighetsmäklare måste höjas successivt och att en sådan utveckling initieras snarast möjligt.
För 1998 föreslår Fastighetsmäklarnämnden till regeringen nu en ordning att en yrkesexamen som fastighetsmäklare med kunskapsfordringar om sammanlagt minst 60 poäng skall krävas. Regeringen har att överväga frågan. Centerpartiet anser att full högskolekompetens skall gälla som krav för nyregistrering av fastighetsmäklare på samma sätt som det krävs i jämförbara sammanhang. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Erfarenheterna av den nya lagstiftningen visar också att det finns vissa problem i gränsdragningen mellan fastighetsmäklarnas uppgifter och annan mäklarverksamhet som t.ex. företagsmäkling. Oklarhet råder liksom tvistighet om huruvida en person som arbetar med företagsmäkling också har rätt att mäkla en företagsaffär där en fastighet ingår. Med en företagsaffär följer inte sällan den fastighet som företaget bedriver verksamhet i.
Det får anses mycket långsökt att det i ett sådant fall skall vara nödvändigt att koppla in två kategorier mäklare för att klara av en sådan affärstransaktion. Företagsmäklarna bör i sin kompetens ha möjlighet att också i samband med företagsmäklingen i ett sammanhang kunna mäkla en affär där också fastigheten som är förenad med företagsamheten ingår. Lagstiftningens gränsdragning och tillämpningsföreskrifter bör utformas på ett sådant sätt att dessa oklarheter undanröjs. Det bör ges regeringen tillkänna.
Samma skäl som talar för ett konsumentskydd genom en fastighetsmäklarlag för den som skall förvärva en fastighet talar också för att det borde finnas samma konsumentskydd för den enskilde företagare som ska förvärva ett företag. Mäkling och förmedling av företag förekommer i dag i stor skala. Någon lagstiftning som ger parterna i dessa sammanhang något skydd eller någon säkerhet finns inte.
Flera fall på marknaden visar att många företagare, särskilt små enskilda företagare är utsatta för oseriösa mäklare och drabbas svårt ekonomiskt när oegentligheter uppstår.
Det finns t.ex. personer som uppträder som företagsmäklare och som satt i system att lura kunder på handpenning. En fastighetsmäklare måste enligt fastighetsmäklarlagen försäkra kundens pengar. En affärsmäklare kan strunta i försäkringen och beröva kunden handpenningen.
En fastighetsmäklare som arbetar utan försäkring riskerar böter eller fängelse på upp till sex månader enligt fastighetsmäklarlagen. Försäkringen skall täcka förluster på upp till 1,5 miljoner kronor för såväl säljare som köpare vid en och samma affär. En affärsmäklare har inga skyldigheter på motsvarande sätt i någon lagstiftning. Företagsmäklarna omfattas inte av fastighetsmäklarlagen. Någon laglig möjlighet att komma åt oseriösa företagsmäklare finns inte. Att använda sig av brottslagstiftningen är långt ifrån en garanti för att en klient får tillbaka pengarna.
Det är otillfredsställande att det saknas ett konsumentskydd för enskilda personer eller företagare som vill förvärva eller avyttra ett företag eller en enskild firma. De seriösa företagsmäklarna upplever det likaså otillfredsställande att det inte finns en lagstiftning som ger skydd och säkerhet också i den typ av verksamhet som de ägnar sig åt. Mäkling av fastigheter och mäkling av företag är i grunden samma typ av verksamhet. Därför bör de också omfattas av en likformig lagstiftning. Med utgångspunkt i fastighetsmäklarlagen bör en lag om företagsmäkling införas. Regeringen bör efter beredning presentera ett förslag om en företagsmäklarlag för riksdagen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förbättrad tillsynsorganisation i fastighetsmäklarlagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningskrav för fastighetsmäklare vid nyregistrering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en klarare gränsdragning för fastighetsmäklares uppgifter,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till företagsmäklarlag i linje med vad som anförs i motionen.
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Ingbritt Irhammar (c) |
Görel Thurdin (c) |
|
Birgitta Hambraeus (c) |
Lennart Brunander (c) |
|
Sven Bergström (c) |
Sivert Carlsson (c) |
|
Birgitta Carlsson (c) |
Rigmor Ahlstedt (c) |
|
Ingrid Skeppstedt (c) |