En självklar utgångspunkt för lagstiftningen bör vara att alla människor har rätt till samma behandling, oavsett om deras sexuella läggning är homo- eller heterosexuell. I detta avseende har den nu gällande lagen (1987:813) om homosexuella sambor flera brister. Lagen består av en förteckning över de lagrum där likabehandling skall råda mellan homosexuella och heterosexuella sambor. I den övriga lagstiftningen förekommer särbehandling.
Även efter årsskiftet, då likabehandling uppnås inom lagen (1993:737) om bostadsbidrag, diskrimineras homosexuella sambor på flera sätt. Ett exempel är tjänstledighetsförordningen (1984:111), där vissa förmåner bara ges till gifta par och heterosexuella sambor. Ett annat exempel är Generaltullstyrelsens föreskrifter till lagen om tullfrihet och förordningen om tullfrihet, där homosexuella sambor särbehandlas.
Den parlamentariska partnerskapskommittén (bet. SOU 1993:98), som även hade i uppdrag att utvärdera lagstiftningen om homosexuella sambor, föreslog att lagen om homosexuella sambor skulle ersättas av en ny lag om sambor av samma kön. Den nya lagen skulle ha som huvudregel att homosexuella och heterosexuella sambor skulle behandlas lika, bortsett från de undantag som uttryckligen anges i lagen. Denna ordning innebär praktiska fördelar och är också viktig ur principiell synpunkt. Regeringen bör därför lägga fram en lagstiftning utifrån Partnerskapskommitténs förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lag om sambor av samma kön.
|
Karin Pilsäter (fp) |
Barbro Westerholm (fp) |