Motion till riksdagen
1997/98:L413
av Göthe Knutson (m)

Umgängessabotage och polishämtning


Ett par fall av s.k. umgängessabotage som riktats mot en förälder bosatt i Sverige har uppmärksammats i tidningar även i Norge där den tredskande andra föräldern bor. Någon lösning har inte kommit till stånd och jag efterlyser i denna motion effektiva åtgärder som är i samklang med allmän rättsuppfattning.

Jag tar upp frågan om polishämtning. Bör det trots allt vara tillåtet? Hur skiljer sig svensk och norsk lagstiftning på området?

I 21 kap. föräldrabalken (FB) avhandlas verkställigheten av avgöranden om vårdnad och umgänge. I kapitlet fastslås bl.a. följande:

Verkställighet av vad allmän domstol bestämt i dom eller beslut om vårdnad, umgänge eller överlämnande av barn skall sökas hos länsrätten. Innan länsrätten förordnar om verkställighet får den uppdra åt bl.a. ledamot i socialnämnden, att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne.

När länsrätten förordnar om verkställighet får den förelägga vite eller besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg. Hämtning får dock – i fråga om umgänge – beslutas endast om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.

När barnet fyllt tolv år – eller när det dessförinnan uppnått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas – får inte verkställighet ske mot barnets vilja. Denna regel äger dock inte tillämpning om länsrätten finner att verkställighet är nödvändig med hänsyn till barnets bästa.

Länsrätten kan vägra verkställighet om det är uppenbart att förhållandena har ändrats sedan allmän domstols beslut om umgänge meddelades och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om umgänge prövas på nytt. Länsrätten kan även i annat fall vägra verkställighet om det finns en risk – som inte är ringa – för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.

I ett mål om hämtning av barn skall länsrätten hålla muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehövligt.

Norska regler om verkställighet: I det fall den förälder som barnet bor tillsammans med inte respekterar den andra förälderns umgängesrätt och mer eller mindre aktivt hindrar att denna genomförs, kan den umgänges­berättigade begära bistånd från myndigheternas sida. Enligt 48 § i ”lov om barn og foreldre (barnelova)” kan ”namnsretten” förelägga den tredskande för­äldern att – vid äventyr av ”bot” – medverka till att umgänge skall ske, s.k. ”tvangsfyllbyrdelse”. Hämtning genom polisens försorg får dock inte användas som tvångsmedel för att framtvinga verkställighet av umgänges­avgörande.

Vid ”tvangsfyllbyrdelse” fattar domstolen beslut om att ”bot” skall utgå för varje gång som umgänget inte kommer till stånd eller eventuellt för varje gång den tredskande föräldern äventyrar genomförandet av den andra för­älderns samvaro med barnet. Staten ansvarar för indrivningen av boten.

Om den tredskande föräldern trots beslut om ”tvangsfyllbyrdelse” inte medverkar till att umgänget kommer till stånd finns det inga ytterligare åtgärder som den umgängesberättigade kan tillgripa för att söka framtvinga det av domstol beslutade umgänget. I 44 § barnelova har dock en annan utväg anvisats den som hindras från att rättmätigt få träffa sitt barn. Enligt denna bestämmelse kan den som hindras från att utöva umgänge väcka talan om att den dagliga vårdnaden om barnet skall överföras till honom eller henne.

Genom lagstiftning 1983 begränsades bl.a. möjligheten att besluta om polishämtning av barn. Den utredning som förberett lagstiftningen menade att polishämtning över huvud taget inte borde förekomma när det gällde verkställighet av avgörande om umgänge. I övriga situationer skulle tvångsmedlet endast få tillgripas som en yttersta utväg i de fall då barnet riskerade att skadas av att vara kvar i den miljö där det vistades. En av utredningens sakkunniga ville helt utmönstra möjligheten till polishämtning i annat fall än då tvångsvård enligt LVU var aktuell.

De flesta remissinstanser som yttrade sig i lagstiftningsärendet ansåg att polishämtning endast borde få tillgripas i undantagsfall. Flera av dem till­styrkte vidare utredningens förslag att polishämtning inte borde få förekomma vid verkställigheten av avgöranden om umgänge.

Departementschefen konstaterade att polishämtning av barn förekom i ytterst få fall men att tvångsmedlet kunde utgöra en psykologisk påfrestning för barnet. I den allmänna motiveringen ifrågasattes därför om polishämtning överhuvudtaget borde få tillgripas i ärenden om verkställighet av familje­rättsliga avgöranden. Efter en analys av de situationer som kunde uppkomma fastslog dock departementschefen att polis-hämtning inte kunde avvaras som ett yttersta tvångsmedel vid verk-ställighet av vårdnadsavgöranden. När det gällde verkställighet av beslut om umgänge befanns dock situationen vara en annan, främst p.g.a. att umgänget endast var en samvaro under begränsad tid. Behovet av att få avgörandet verkställt ansågs därför inte göra sig lika starkt gällande. Vidare betonades att en polishämtning kunde hämma förutsätt­ningarna för en harmonisk samvaro och därmed förfela hela syftet med umgänget. Departementschefen var således ytterst tveksam till om man borde behålla polishämtning som tvångsmedel vid verkställigheten av umgänges­avgöranden. I frågan anförde hon vidare bl.a. följande:

I första hand gäller det i stället att söka förhindra att det uppstår en sådan situation där vårdnadshavaren vägrar att medverka till umgänget. Jag vill erinra om vad som har sagts i förarbetena till de nya reglerna om vårdnad och umgänge m.m. som träder i kraft den 1 juli 1983 om att domstolen i vårdnadstvister bör, om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, förordna den av föräldrarna till vårdnadshavare som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge mellan barnet och den andra föräldern (se prop. 1981/82:168 s. 66 och LU 1982/83:17 s. 25). Vidare kan, som riksdagen vid flera tillfällen har uttalat (se senast LU 1982/83:17 s. 21 och 25), ett konse­kvent beteende av vårdnadshavaren i syfte att försvåra ett umgänge tala för att dennes lämplighet att utöva vårdnaden om barnet behöver omprövas.

En vårdnadshavare som motsätter sig ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern kan emellertid inte enbart av det skälet alltid anses så olämplig som vårdnadshavare att han eller hon bör fråntas vårdnaden. Om det i ett sådant fall inte går att tala vårdnadshavaren till rätta och umgänget inte heller kan framtvingas genom ett vitesföreläggande, uppkommer frågan om man bör acceptera det uppkomna läget eller om man i sista hand bör kunna genomdriva umgänget genom polishämtning trots de betänkligheter som jag förut har redovisat.

En utgångspunkt för de nya reglerna om vårdnad och umgänge m.m. är att barn i allmänhet har behov av nära kontakter med båda föräldrarna. Reglerna innebär därför att barnet skall ha möjlighet till umgänge med den förälder som inte är vårdnadshavare. Med hänsyn till detta anser jag att man inte helt kan utmönstra möjligheten att hämta barnet genom polismyndighetens försorg för att barnet skall få umgås med denna förälder. I sammanhanget bör beaktas att redan vetskapen om att hämtning kan tillgripas många gånger kan vara tillräckligt för att förmå en tredskande vårdnadshavare att medverka till umgänget.

Lagutskottet hade vid sin behandling av propositionen inget att erinra mot lagförslaget.

Under riksmötet 1990/91 behandlade lagutskottet flera motioner om s.k. umgängessabotage vilka väckts dels under den allmänna motionstiden, dels i anslutning till regeringens proposition 1990/91:8 om förslag till ändringar i föräldrabalken och vissa andra lagar. I fråga om umgängessabotage uttalade utskottet bl.a. följande:

I vissa motioner har framförts krav på att vårdnaden mer eller mindre automatiskt överflyttas till den andra föräldern när vårdnadshavaren motsätter sig att barnet får träffa den andra föräldern. Utskottet anser dock inte att en sådan regel bör komma i fråga och då främst av den anledningen att den inte ger utrymme för erforderlig bedömning i det enskilda fallet. Enbart det förhållandet att en förälder är ovillig att låta barnet träffa den andra föräldern behöver inte innebära att det föreligger ett umgängessabotage. Förälderns handlande kan, som påpekas i propositionen, ha sin grund i en strävan att söka skydda barnet från att utsättas för övergrepp eller annars råka illa ut. Olika skäl kan vidare tala för att en förälder som gjort sig skyldig till umgängessabotage trots allt framstår som den mest lämpliga vårdnadshavaren med hänsyn till barnets bästa.

I två motioner yrkades att ett straffrättsligt ansvar skulle införas när en förälder inte medverkade till att beslutat umgänge kom till stånd. Utskottet anförde beträffande motionärernas hemställan följande:

Som redan nämnts har vårdnadshavaren enligt 6 kap. 15 § FB ett ansvar för att barnets umgänge med bl.a. den andra föräldern så långt möjligt tillgodoses. I syfte att motverka umgängessabotage har utskottet nyss förordnat att en bestämmelse tas in i FB om att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Att därutöver införa en straffrättslig sanktion för en vårdnadshavare på sätt som begärts i motionerna skulle enligt utskottets mening föra alltför långt.

Under riksmötet 1990/91 fick lagutskottet ytterligare en gång ta ställning till motionsyrkanden som syftade till att stävja umgängessabotage. Utskottet fann dock inte skäl att ändra ställningstagandet och ansåg inte att någon översyn av umgängesreglerna var nödvändig.

De regler som införts för att motverka umgängessabotage och möjliggöra för den umgängesberättigade att träffa sitt barn synes efter riksmötet 1990/91 inte ha rönt någon större uppmärksamhet. I stället har problemet med olovligt bortförda barn kommit upp på agendan.

I rättstillämpningen har endast några få fall refererats som rör hämtning av barn genom polismyndighetens försorg. I förevarande sammanhang skall ett rättsfall från 1983 tas upp. Rättsfallet utvisar bl.a. den restriktivitet som utmärker användningen av polishämtning vid verkställigheten av umgänges­avgöranden.

Omständigheterna i fallet var följande: 1980 erhöll modern (E) genom ett interimistiskt beslut vårdnaden om dottern (M) som var född 1973. Tingsrätten förordnade 1983 – i samma vårdnadsmål – att fadern (J-P) skulle ha rätt till umgänge med dottern under en längre sammanhållen period. Dottern och fadern var franska medborgare. J-P ansökte om verkställighet av tingsrättens beslut genom polishämtning. Både länsrätten och kammarrätten förordnade om polishämtning av M. Regeringsrätten gjorde dock en annan bedömning och anförde i huvudsak:

M har bott hos E sedan sommaren 1979. Under denna tid har J-P sammanträffat med M vid några tillfällen, dock ej under några längre sammanhållna perioder. Av handlingarna framgår att E hyser rädsla för att J-P skall föra M ur landet och att hon därför ej gått med på att lämna M ensam med J-P. E som har den interimistiska vårdnaden om M har ansökt hos tingsrätten att den rättsliga vårdnaden överflyttas till henne. Dom i vårdnadsmålet skall enligt inhämtade uppgifter meddelas inom kort.

Med hänsyn till det anförda finner regeringsrätten att förutsättningar för förordnande om polishämtning inte föreligger. Handlingarna visar att ett vitesföreläggande skulle vara verkningslöst. Förordnande om verkställighet av tingsrättens dom bör därför inte förenas med tvångsmedel.

Den svenska och norska lagstiftningen synes utgå från samma grundläggande värderingar vid regleringen av vilka åtgärder som kan tillgripas vid verkställighet av bl.a. umgängesdomar. Båda regelkomplexen uppbärs således av grundtanken att barnets bästa skall komma i första hand.

I Norge kan inte verkställighet framtvingas genom att polismyndigheten hämtar barnet. I Sverige är denna åtgärd undantagsvis tillåten. Det bör dock betonas att den svenska lagstiftningen präglas av en ytterst långtgående restriktivitet i fråga om när tvångshämtning kan tillgripas.

I båda länderna kan det inträffa att en förälder i praktiken berövas sin av domstol fastställda umgängesrätt när den andra föräldern vägrar medverka till att samvaron med barnet kommer till stånd. Det säger sig självt att detta är ett stort misslyckande för rättsväsendet. Lagstiftaren har dock här att gå en mycket svår balansgång. Eftersom barnets bästa är ledstjärna kan inte verkställigheten av domstolsavgörandena tvingas fram till vilket pris som helst. Den påfrestning och psykiska press som barnet riskerar att utsättas för i samband med att tvångsåtgärder tillgrips måste tillmätas stor betydelse. Mot barnets intresse av att inte utsättas för onödigt lidande står således samhällets intresse av att en domstols beslut eller dom kan gå i verkställighet samt barnets rätt till samvaro med båda föräldrarna. Vidare förtjänar också den umgängesberättigade förälderns intresse av att få träffa sitt barn att uppmärksammas, även om lagstiftningen inte uttryckligen tar hänsyn till detta. Någon universallösning torde med andra ord inte finnas för att komma tillrätta med de verkställighetsproblem som uppstår då vårdnadshavaren motsätter sig att den umgängesberättigade föräldern träffar sitt barn.

I detta läge bör man rimligen söka lösningar som kan tillämpas i olika fall, t.ex. när ena föräldern är bosatt i Norge och bedriver umgängessabotage mot den svenska föräldern och det gemensamma barnet.

Min bedömning är att straffrättsligt ansvar måste införas mot den saboterande föräldern. Det bör dels omfatta frihetsberövande straff, dels kännbara ekonomiska straffsatser.

Att lagutskottet under riksmötet 1990/91 avvisat sådana förslag innebär naturligtvis inte att frågan – eller frågorna – inte skall bli föremål för nya överväganden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i föräldrabalken (FB) att straffrättsligt ansvar införs i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 5 oktober 1997

Göthe Knutson (m)