Debatten om homosexuellt föräldraskap handlar ofta om huruvida homosexuella kvinnor och män skulle vara lämpliga som föräldrar. Debatten borde istället föras om på vilket sätt man kan stödja de homosexuella föräldrar och de barn till homosexuella som redan finns. Man har vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet uppskattat att ca 40 000 svenska barn har minst en homosexuell förälder. Det är barn från tidigare heterosexuella relationer eller barn som homosexuella skaffat via insemination eller samlag i avsikt att fostra och värna om, som ensamstående eller tillsammans med en partner av samma kön. Barn till homosexuella existerar alltså redan. Lagstiftningen erkänner dock inte dessa barn på samma sätt som barn till heterosexuella.
De enda som kan adoptera ett barn gemensamt är ett gift heterosexuellt par. Det är inte heller möjligt för en man eller kvinna att adoptera sin homosexuella partners biologiska barn så att de i juridisk mening tillsammans blir föräldrar. Svenska myndigheter vägrar dessutom personer som lever i homosexuella förhållanden tillstånd att ta emot ett utländskt barn i hemmet för adoption (Regeringsrättens årsbok 1993 ref 102).
I och med partnerskapslagens ikraftträdande har situationen fått absurda drag. Partnerskapslagen har blivit den första lag som uttryckligen förbjuder homosexuella att adoptera barn. Den som lever ett öppet liv som homosexuell och som väljer att legalisera sitt parförhållande genom ett partnerskap förvägras möjligheten till adoption, medan den person som gör allt för att dölja sin sexuella läggning och som lyckas med detta också kan lyckas med att godkännas som ensamstående adoptivförälder.
Sedan 1996 tillåter Island att ett homosexuellt par som lever i partnerskap delar vårdnaden om barn. Detta gör det ytterst angeläget att se över den svenska lagstiftningen på området. Förr eller senare kommer ett isländskt homosexuellt föräldrapar att flytta till Sverige med sitt barn. Kommer Sverige då verkligen att splittra denna familj i juridisk mening? Om så sker, är det verkligen till barnets bästa? Om så inte sker, varför kan då inte svenska homosexuella föräldrar få möjlighet till styvbarnsadoption?
Ofta används fördomar mot homosexuella som argument för att inte ge homosexuella möjlighet till adoption. Det är dock inte acceptabelt att fördomar mot en samhällsgrupp används som skäl för att behandla denna grupp sämre än andra samhällsgrupper. Detta är inte att se till barnens bästa. Regeringen bör få i uppdrag att skyndsamt återkomma till riksdagen med lagförslag som innebär att den enskilda familjebildningens förutsättningar att vara en bra miljö för barn blir avgörande för adoption. Ingen skall uteslutas från prövning enbart på grund av juridisk samlevandsform eller sexuell läggning.
Sverige är ett av de få länder som uttryckligen förbjuder lesbiska kvinnor tillgång till konstgjord befruktning. I lagen om insemination och lagen om befruktning utanför kroppen slås fast att insemination och provrörsbefruktning endast kan utföras om kvinnan är gift eller sammanboende med en man. Det finns således ingen möjlighet för lesbiska att erhålla konstgjord befruktning.
Detta har lett till att många lesbiska kvinnor i stället låter inseminera sig i hemmet eller åker till en klinik utomlands. Detta får till följd att befruktningen ofta sker med sperma som inte är hivtestad, vilket är en fara för såväl kvinnan som fostret. Dessutom kan barnet komma att leva under osäkra juridiska förhållanden.
Eftersom registrerade partner inte tillåts erhålla konstgjord befruktning bidrar även partnerskapslagen till att förstärka och tydliggöra samhällets negativa syn på homosexuella som föräldrar. Etiska och medicinska skäl talar för att samhället skall ge lesbiska deras självklara rätt till samma möjligheter och villkor som heterosexuella kvinnor att få tillgång till konstgjord befruktning och insemination.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med lagförslag angående adoption i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om inseminering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om befruktning utanför kroppen.
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Annika Nordgren (mp) |
Gotab, Stockholm 1997