I Sverige har sedan urminnes tider gällt att arbetstagares fordringar haft förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Redan i 1734 års lag 4 Handelsbalken 17 kap hade betjänters och tjänstehjons lön för sista året i princip bästa rätt i arbetsgivarens konkurs. År 1826 vidgades förmånsrätten för lönefordringar tidsmässigt.
Genom rättspraxis utvidgades förmånsrätten att inte bara avse intjänad lön utan även eventuell uppsägningslön. År 1970 kom den nu gällande förmånsrättslagen och fram till 1975 hade lönefordringar i princip behållit placeringen som bäst prioriterad fordring. År 1971 infördes en lönegarantilag. Lagen gav ett maximibelopp om 3 basbelopp. Detta ändrades 1975 då maximibeloppet höjdes till 12 basbelopp. I och med detta placerades lönefordringarna nederst bland de förmånsberättigade fordringarna, då de ansågs ha ett fullgott skydd genom lönegarantin.
Genom 1992 års lönegarantilag (1992:497) försämrades situationen dramatiskt för arbetstagarens lönefordringar genom att maximibeloppet sänktes till 100 000 kronor. Detta skedde utan att lönefordringarnas dåliga förmånsrätt förändrades. En ytterligare försämring skedde 1 juli 1994 genom ändring av reglerna för förmånsrätt och lönegaranti.
Sammanfattningsvis innebär försämringarna att maximalt 6 månadslöner inklusive uppsägningstiden (max 100 000) kan utgå, att fristen att söka en arbetsgivare i konkurs har drastiskt förkortats, att skyddet för innestående semesterförmåner försämrats samt att vissa fordringar helt undantagits från rätten till lönegaranti.
Här redovisade klara försämringar borde föranleda överväganden på fem områden:
1. Maximibeloppet
2. Sparad semester
3. Tidsfristen – förfallna fordringar äldre än 3 mån
4. Lönefordringarnas placering i förmånsrätten
Nuvarande begränsningar innebär att arbetstagare vid konkurs kan drabbas av synnerligen betydande inkomstförlust, en förlust som ökar om det dessutom finns en sparad semester med i bilden. De överväganden som här bör göras är dels en höjning av taket, att beloppet värdesäkras samt rätt till uppsägningslön motsvarande reglerna i LAS eller gällande kollektivavtal utöver innestående löner.
Enligt semesterlagen får arbetstagare spara upp till 5 dagars semester per år. Dessa sparade dagar omfattas inte av förmånsrätten om de är äldre än från föregående intjänandeåret. Konsekvenserna blir att arbetstagare inte kan nyttja sin lagliga rätt att spara semesterdagar utan att riskera att förlora dessa vid en konkurs. Det rimliga vore här att sparad semester enligt semesterlagen också omfattades av förmånsrätt.
För att kunna bevara förmånsrätten vid en konkurs får inte lönefordringen vara förfallen till betalning tidigare än 3 månader före konkursansökan. Det är inte ovanligt att mindre företag inte betalar ut lönen eller del därav när det börjar gå dåligt. Ej heller är det ovanligt att anställda vill vara lojala och nöjer sig med löftet om att vid nästkommande lönetillfälle få pengarna utbetalda. När sedan pengarna uteblir avvaktar man ytterligare mot löfte att pengarna ”snart skall komma”. Stora problem uppstår ofta i situationer av det här slaget när det gäller att säkra medlemmarnas pengar. Slutsatsen blir därför att fristen för förfallna fordringar bör utökas till åtminstone 6 månader.
Placeringen av löntagares lönefordran bland de förmånsberättigade fordringarna är en inte okomplicerad fråga. Om skyddet för löntagarna återställs till en betryggande nivå är angelägenhetsgraden i denna del mindre. I ett statsfinansiellt perspektiv bör frågan ändå kunna väcka ett visst intresse. Det är heller inte orimligt att anta att banker och mindre nogräknade fordringsägare med ”säkra” inteckningar skulle bli mindre benägna att begära företag med tillfälliga likviditetsproblem i konkurs. En förändring av nu gällande förmånsrätt bör ske.
Mot ovanstående bakgrund talar enligt vår mening starka skäl för en översyn av gällande regelverk i fråga om arbetstagares förmånsrätt vid konkurs samt lönegaranti.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av gällande regler för arbetstagares förmånsrätt vid konkurs samt lönegaranti.
|
Bengt Silfverstrand (s) |
Bo Nilsson (s) |