I denna motion föreslås en översyn av konkurslagstiftningen med målsättning att åstadkomma en rationellare konkursförvaltning där borgenärernas intressen sätts i förgrunden och där tillsynsmyndigheterna avskaffas för att ersättas med tillsynsorgan liknande dem som gäller för aktiebolag.
Förslaget skall kopplas samman med det tidigare förslag om en “konkursförsäkring” i stället för lönegaranti som undertecknad medverkat till. Vidare bör förslaget kopplas till det arbete som för närvarande sker inom ramen för arbetet med en översyn av bland annat förmånsrättslagstiftningen.
Konkurser är en naturlig del i marknadsekonomier. Konkurser inträffar av orsaker som kan vara hänförliga till felbedömningar av marknadsförutsättningar, teknisk utveckling eller otillräcklig likviditet (i nystartade företag). Bland konkursorsaker är även makroekonomiska förändringar naturligtvis betydelsefulla. Konkurserna ökade i Sverige på några få år under slutet av 1980-talet från cirka 6 000 per år till cirka 20 000 år 1993 uteslutande till följd av makroekonomiska förändringar. Konkurser och konkursregler berör därför direkt eller indirekt ett stort antal människor och företag i vårt land varje år.
Konkurser och de andra möjligheter som finns till företagsrekonstruktioner skall göra det möjligt att kostnads- och tidseffektivt avveckla eller ombilda verksamheter. För att detta skall fungera krävs ett regelsystem som skänker arbetstagare och andra fordringsägare och gäldenärer visshet att rättssystemet möjliggör smidiga företagsomvandlingar och avvecklingar.
Även om obeståndsrätten betraktas som en särskild del av juridiken så är effekterna av dessa regler nära förknippade med de civilrättsliga regler som reglerar företags verksamhet under normala förhållanden, när dessa är solventa. Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet garanteras i sista hand av att fordringsägare genom tvång – exekution – kan få betalt för sina fordringar. Den åtgärd som i första hand kommer i fråga är utmätning. När ett företag inte längre är solvent tillhandahåller bland annat konkursreglerna regler som gör det möjligt för samtliga borgenärer att delta i försöken att få betalt för sina fordringar i den ordning som följer av de säkerheter fordringsägarna har för sina fordringar.
Vid en konkurs tas en gäldenärs samtliga tillgångar i anspråk för att realiseras – försäljas – och delas ut till fordringsägarna. Tvångsmomentet i konkurser vänder sig inte enbart mot gäldenärerna. Även fordringsägares möjligheter att söka få betalt för sina fordringar eller att på annat sätt förbättra sin ställning regleras av obeståndsreglerna. Efter konkurs kan ingen borgenär försöka skaffa sig fördelar på andra fordringsägares bekostnad. Konkursinstitutet kan alltså bl.a. genom återvinning förhindra en kapplöpning mellan borgenärer som i värsta fall skulle kunna försämra gäldenärens situation och i sig leda till obestånd. Genom reglerna om återvinning uppnås dessutom den effekten att kapplöpning mellan borgenärer för att få betalt eller säkerheter för sina fordringar blir ointressant eftersom effekterna av en konkurs ges retroaktiv effekt.
Konkursreglerna och andra obeståndsregler, exempelvis lagen om företagsrekonstruktion, är följaktligen avsedda att skapa trygghet för fordringsägare och att dessutom underlätta för gäldenärer att erhålla kredit. Konkursregler och andra obeståndsregler är därför en naturlig del av varje marknadsekonomi.
Mot bakgrund av konkursreglernas och andra obeståndsreglers betydelse i en marknadsekonomi är reglernas utformning och tillämpning av betydelse för ekonomins funktionssätt.
Konkurslagen från 1987 är den viktigaste lagstiftningen vad gäller konkurs. Domstolsutredningen har i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet, SOU 1991:106 gjort en kort sammanfattning över gällande regler om handläggning av konkurser. Ur nämnda betänkande: Frågan om någon skall försättas i konkurs tas upp som ett konkursärende hos tingsrätten. Gäldenären kan själv begära att få bli försatt i konkurs och då kan rätten i de flesta fall omedelbart bifalla ansökningen. Om en borgenär ansökt om att någon skall försättas i konkurs, skall rätten sätta ut en förhandling för prövning av frågan. Om tingsrätten beslutar att gäldenären skall försättas i konkurs, fortsätter handläggningen av konkursärendet vid tingsrätten. Rätten skall bland annat utse en förvaltare, vars uppgift är att förvalta boet. Förvaltningen står under tillsyn av en kronofogdemyndighet, som i denna egenskap kallas tillsynsmyndighet (TSM). Förvaltaren skall bland annat upprätta en bouppteckning över gäldenärens tillgångar och skulder. Gäldenären skall vid ett sammanträde inför rätten avlägga ed på att bouppteckningen är riktig. Gäldenärens rörelsefrihet inskränks genom konkurs och under vissa förutsättningar kan gäldenären hämtas eller häktas. Om det finns tillgångar i konkursen skall dessa i princip förvandlas till pengar som delas ut till borgenärerna. Om fordringar utan förmånsrätt kan beräknas få utdelning i konkursen, skall ett bevakningsförfarande ofta föregå utdelningen. Om bevakningsförfarande äger rum, skall de fordringsägare som vill ha utdelning i konkursen skriftligen anmäla det hos rätten. Om en fordringsägare eller förvaltaren har något att invända mot en bevakad fordran, skall han framställa anmärkning mot bevakningen. Tvistefrågor som har uppkommit genom framställda anmärkningar skall handläggas vid ett förlikningssammanträde inför rätten. Om förlikning då inte träffas, skall rätten avgöra saken genom ett beslut som endast avgör vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen. När utdelning skall äga rum, skall förvaltaren upprätta ett förslag till utdelning. Rätten skall kungöra att förslaget har upprättats och därefter ta ställning till om den skall fastställas. När tingsrätten har fastställt utdelning, anses konkursen avslutad. Förvaltaren skall avge slutredovisning för sin förvaltning till tillsynsmyndigheten. Förvaltaren har rätt till arvode. Det bestäms av rätten efter framställning av förvaltaren. Tillsynsmyndigheten skall yttra sig över framställningen.
Konkurser är som framgår av utdraget ur domstolsutredningens betänkande ett förfarande med många berörda parter – privata och offentliga – som samverkar i de många olika faser som en konkurs består av. De resurser som behövs för att handlägga konkurser varierar naturligtvis från fall till fall och beror på flera olika omständigheter. Särskilt när konkursgäldenären driver rörelse uppkommer besvärliga frågor gällande anställda, pågående verksamhet, rättegångar m.m.
De senaste årens dramatiska ökning av antalet konkurer, där stora företag med verksamheter i flera olika branscher i och utanför Sverige gått i konkurs, har lett till att gällande konkursbestämmelser och regelverkets effektivitet kommit att testas hårdare än tidigare. De senaste årens stora konkurser har haft miljardbelopp i tillgångar och skulder och avvecklingen av konkursbona har följaktligen i många fall tagit år med stora insatser från konkursförvaltares och andra, inhyrda, specialisters sida.
Eftersom konkursreglerna dels är en betydelsefull och förhållandevis komplicerad del av juridiken och kostnaderna som är förknippade med konkursavvecklingar ökat, blir konkursreglernas effektivitet av ökad betydelse. Obeståndsreglerna har också på senare år kommit att alltmer utredas från det offentligas sida. Exempelvis beslöt regeringen i maj 1997 att tillsätta en utredning om Konkurstillsynen i framtiden m.m. där uppdraget skall redovisas senast den 30 december 1998. Regeringens utredare skall bland annat utreda vilken inriktning och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall ha, vad som bör gälla för utseende och arvodering av konkursförvaltare och om konkurskostnaderna totalt sett kan minskas och i så fall hur det skall ske. Regeringen har dessutom redan inledningsvis i kommittédirektivet fastställt: “Utgångspunkten skall därvid vara att tillsynsfunktionen även fortsättningsvis skall vara offentlig och knuten till kronofogdemyndigheterna, att Riksskatteverkets centrala funktion skall behållas samt att konkursförvaltningen skall vara privat.”
Regeringen har genom sitt sätt att utforma sitt initiativ till översyn av vissa av konkursreglerna ändå lyckats manifestera sin oförmåga, eller ovilja, att bryta med flera av de drag som präglat konkursreglerna i Sverige och som det enligt motionsförfattarens uppfattning är dags att bryta med. Regeringen har nämligen genom sitt beslut dels sett till att en ny utredning fått till uppgift att utreda ett område som snarast lider av överutredning – utan att gjorda utredningar för den skull lett till förändringar – och dels begränsat utredarens uppdrag så att konkurstillsynen och andra konkursbestämmelser inte kan omprövas på ett förutsättningslöst sätt.
Motionären anser, tvärtemot vad regeringen givit uttryck för genom det uppdrag som regeringen givit i och med sitt beslut, att konkursreglerna – inklusive frågor om konkurstillsyn, tillsättning samt arvodering av förvaltare – bör omprövas förutsättningslöst och att statens inflytande över konkurshanteringen bör begränsas och i princip endast skall förekomma där övriga, privata, lösningar inte är tillräckliga.
Regeringen har i sitt kommittédirektiv korrekt konstaterat att “det (finns) ett antal övergripande problem med konkurstillsynen” och att dessa kan sammanfattas på så sätt att
Oklarhet råder om konkurstillsynens mål och närmare inriktning...Tillsynsfunktionen har en delvis oklar roll i förhållande till domstolarna och konkursförvaltarna...Tillsynens inriktning på granskning av enskilda konkursärenden begränsar möjligheterna att beakta centrala och generella problem i konkursförvaltningen. Tillsynsmyndigheten styrs i alltför hög grad av de kvantitativa kraven och av formaliakontrollen som hindrar att tillräcklig uppmärksamhet ägnas åt de kvalitativa och långsiktiga aspekterna i konkursförvaltningen...Tillsynsverksamheten har begränsad förmåga att hantera och anpassa verksamhetens resurser till förändringar i ärendevolymerna och andra yttre omständigheter...Tillsynsverksamhetens organisation och administrativa stöd är inte ändamålsenliga för en enhetlig och effektiv tillsyn.
Regeringen har däremot inte förmått dra den riktiga slutsatsen av den betydande kritik som genom kommittédirektivet riktas mot gällande ordning för bland annat tillsynen i konkurser. Den riktiga slutsatsen är att det sätt som tillsynen i stället bör leda till är att konkurstillsynen och konkursreglerna i stort förutsättningslöst omprövas på basis av gjorda erfarenheter och att en utgångspunkt vid en sådan omprövning bör vara att privata lösningar inte bör diskrimineras i förhållande till offentliga, i synnerhet som enighet råder om att de senare lider av klara brister.
Föreliggande motion föreslår ändringar av gällande regler som avses leda till att de i första hand berörda av konkurser – fordringsägarna – sätts i centrum för konkurshanteringen och ges ett ökat inflytande på bekostnad av bland annat det offentliga samt att gällande regler i övrigt ses över så att konkursförvaltningen i Sverige totalt sett fungerar bättre.
Regeringens kommittédirektiv innehåller för övrigt skrivningar som talar om att “Målet för konkurstillsynen kan allmänt sägas vara att sörja för en god kvalitet på konkursförvaltningen” samt att konkursförvaltningen bör bedrivas “ändamålsenligt”. Den tillsatte utredaren har emellertid inte fått en lätt uppgift eftersom kommittédirektivet i stort sett lämnar fältet fritt för tolkningar om vad “konkursförvaltning av god kvalitet” är. Utredaren har som nämnts i övrigt i stort sett endast fått som utgångspunkt att dagens system fungerar illa men att det inte får förändras för mycket. Enligt min uppfattning borde kommittédirektivet i stället haft som utgångspunkt att diskutera, utreda och fastställa de olika faktorer som tillsammans kan sägas utgöra det som lagstiftaren avser med “konkursförvaltning av god kvalitet” och att på grundval av en sådan utredning därefter söka finna de bästa lösningarna.
Avsikten med föreliggande motion är dels att tillhandahålla en summarisk sammanfattning av de olika faktorer som jag bedömer tillsammans leder till en “konkursförvaltning av god kvalitet” samt dels förslag till ändringar i gällande regler för att därigenom uppnå satta mål.
Konkursförvaltningen har alltid stått under någon form av tillsyn. Tidigare utövades den närmare tillsynen av ett särskilt organ, rättens ombudsman. Rättens ombudsman kompletterade den kontroll som rätten utövade över konkursförvaltningen genom särskilda bestämmelser i konkurslagen. Rättens ombudsman fanns till för att dels kontrollera konkursförvaltningen och dels fungera som rådgivare åt konkursförvaltningen i de olika juridiska och affärsmässiga frågor och bedömningar som blev aktuella i konkursarbetet. Rättens ombudsmans ställning blev efterhand starkare i och med att samtycke krävdes för åtskilliga viktigare förvaltningsåtgärder. Rättens ombudsman hade således en funktion som konkursdomstolen varken hade kompetens eller resurser att inneha. I praktiken var de personer som utsågs till rättens ombudsmän ofta advokater med lång och omfattande affärsjuridisk erfarenhet.
I den äldre konkurslagstiftningen hade dessutom fordringsägarna – borgenärerna – en starkare ställning än vad de har idag i och med att den gamla konkurslagen innehöll flera bestämmelser som fordrade att konkursförvaltaren skulle höra borgenärerna i viktiga frågor.
I slutet av 1970-talet föreslogs att systemet med rättens ombudsmän skulle ändras och ersättas med en ny tillsynsfunktion. Motivet till förändringen var bland annat att det var olämpligt att advokater skulle utöva tillsyn över andra advokater. I proposition 1978/79:105 anfördes att ett nytt tillsynsorgan borde tillsättas. Den kommitté – Konkurslagskommittén – som föregått propositionen ansåg att “det allmänna med hänsyn till samhällets alltmer ökade intresse av insyn i konkursförfarandet fortfarande bör svara för konrollen” samt att “ett statligt organ...också (har) möjligheter att skaffa sig de resurser som behövs för en effektiv tillsyn.” Citaten är onekligen uttryck för den tidsanda som rådde på 1970-talet, dels vad gäller statens “intresse” av ökad “insyn” och dels vad gäller synen på statens möjligheter att skaffa sig nödvändiga resurser. Som ett tecken på samma tidsanda anförde kommittén att “det ligger i sakens natur att i tillsynsorganets uppgifter ingår att bevaka att arbetsmarknads-och regionalpolitiska intressen beaktas i konkursen. I linje härmed bör tillsynsorganet ha uppsikt över att ett allmänt ombud förordnas när anledning till det förekommer”.
Man ville sålunda gå från ett relativt väl fungerande system där ett nätverk bestående av konkursförvaltare, rättens ombudsman, konkursdomstolen och fordringsägarna, genom de möjligheter som konkursreglerna erbjöd, hade möjlighet att balansera sina respektive intressen mot varandra. I stället ville man införa nya målsättningar som inte hade något med konkursförvaltning i sig att göra.
Självfallet bör det vara så att andra organ – offentliga eller privata – än konkursförvaltare och deras tillsynsorgan har till uppgift att sköta arbetsmarknadspolitiken. Nämnda förhållande är emellertid inte bara en fråga för rättshistorikerna eftersom nuvarande regering infört regler i konkurslagen som i bästa fall är ett politiskt slag i luften och som i värsta fall leder till sämre konkurshantering av konkursförvaltarna på grund av dubbla budskap. I konkurslagen 7:8 stadgas nämligen att konkursförvaltare visserligen skall ta till vara borgenärernas intressen men att detta inte hindrar “att förvaltaren vid avvecklingen av boet beaktar vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.” Nämnda citat är ett exempel på den ambivalenta ställning som konkursförvaltare och konkurstillsynen lider av som en följd av otydliga och icke ändamålsenliga regler.
Rättens ombudsman avskaffades 1979 och ersattes med det system som i stort sett är det som gäller idag. I och med förändringarna 1979 stärktes konkursförvaltarnas ställning i konkursförvaltningen avsevärt. Den kontrollfunktion och det medbeslutandeförfarande som tidigare funnits i och med rättens ombudsman och borgenärernas privilegierade ställning togs bort. Rättens ombudsman avskaffades och ersattes av en särskild tillsynsmyndighet som organisatoriskt knöts till vissa kronofogdemyndigheter. Skälen till att tillsynsfunktionen lades på kronofogdemyndigheterna var, enkelt uttryckt, att något bättre alternativ inte ansågs finnas. Den “jävssituation” som tidigare rådde då advokater utövade tillsyn över andra advokaters konkursförvaltning ersattes av en ny “jävssituation” i och med att kronofogdemyndigheten i praktiken har dubbla roller, dels som representant för borgenären staten – som har skattefordringar i de flesta konkurser – och dels som kontrollorgan.
De flesta torde vara eniga om att 1979 års tillskapande av Tillsynsmyndigheterna var ett misstag och att tillsynen i konkurser inte fungerat väl. Riksrevisionsverket lade 1994 fram en rapport avseende granskningen av den statliga tillsynen vid konkurs (RRV dnr 23-93-0462). RRV:s slutsatser och rekommendationer innebär ett underkännande av dagens tillsyn av konkurser. Ur rapporten kan följande citeras:
Ett viktigt skäl till att en statlig tillsynsfunktion inrättades inom konkursområdet var att man därigenom skulle få goda förutsättningar för en likformig tillsyn över landet. En statlig tillsynsmyndighet skulle också garantera staten en god insyn i konkursförvaltningen och därigenom kunna beakta de speciella samhällsintressena i konkursförfarandet.
Oklara riktlinjer och svårförenliga mål
Konkurslagens bestämmelser om tillsynen är allmänt formulerade och saknar på flera punkter en preciserad vägledning för tillsynsverksamhetens inriktning. I synnerhet är tillsynens ansvar att övervaka ädamålsenligheten i konkursförvaltningen till sin innebörd inte närmare preciserad. Lagen ger utrymme för olika tolkningar av tillsynsrollen och tillämpningar av regelsystemet. Det författningsmässiga stödet för tillsynens innehåll och former uppfattas inte som entydigt – – –.
I tillsynen måste TSM också beakta konflikten mellan borgenärs- och samhällsintressena i konkursförvaltningen. Enligt konkurslagen ska förvaltningen drivas med utgångspunkt i borgenärernas intresse, men förvaltaren ges samtidigt vissa befogenheter att ta hänsyn till samhällsintressen såsom regional- och sysselsättningspolitiska aspekter.
Bristande enhetlighet i tillsynen – Oklarheterna i det författningsmässiga stödet är en huvudorsak till att tillsynsorganisationen inte etablerat något gemensamt synsätt eller enhetliga riktlinjer för verksamheten. I stället har de olika TSM utvecklat egna synsätt och praxis utifrån den enskilda myndighetens resurser, arbetssituation, kompetens och andra förutsättningar.
Tveksamma verksamhetssamband och resursprioriteringar mellan TSM och övriga KFM – Bland de bakomliggande motiven för konkurstillsynens organisatoriska hemvist inom kronofogdeorganisationen fanns bland annat ambitionen att via den gemensamma organisationen kraftsamla mot den ekonomiska brottsligheten. – – –
Granskningen (RRV:s) har inte kunnat påvisa några policygemensamma frågor på KFM-nivå som omfattar såväl TSM som övriga verksamhetsgrenar inom KFM. – – –
Samtidigt har det varit väsentligt att på olika sätt markera och garantera TSM:s självständighet inom KFM för att undvika ett jävsförhållande mellan konkurstillsynen och den statliga borgenärsfunktionen. Kritiken gäller ofta oklarheter om i vilken egenskap befattningshavare från KFM uppträder vid möten med andra aktörer och intressenter i konkurssammanhang.
Tillsynsverksamhetens organisation och administrativa stöd är inte ändamålsenliga för en enhetlig och effektiv tillsyn. Den splittrade tillsynsorganisationen har bl a försvårat ledning och en samordnad utveckling av tillsynsverksamheten. Tillsynsverksamheten saknar bl a en utvecklad resultatstyrning, effektiva informationssystem, effektivt ADB-stöd för uppföljning och utvärdering av resultat och effekter samt insatser för fortlöpande kompetensutveckling.
Sammanfattningsvis kan det således konstateras att gällande tillsynsfunktion är en anomali där min uppfattning bekräftas av RRV:s utvärdering på ett sätt som inte kan göras tydligare.
Som framgått tillhandahåller gällande lagstiftning och praxis liten eller ingen vägledning om vad som är bra eller “ändamålsenligt”. Ändå är det TSM:s uppgift att se till att konkursförvaltningen sköts ändamålsenligt och att avvecklingen av konkurser inte fördröjs i onödan (Konkurslagen 7:27).
Enligt min uppfattning är det enda rimliga sättet att bedöma kvaliteten på konkursförvaltning att se till hur de som berörs av konkurser – arbetstagare, leverantörer och långivare – påverkas. Det intresse som naturligen först bör nämnas är fordringsägarnas intresse att så snabbt som möjligt få betalt för så stor del av sina fordringar som möjligt. Följaktligen bör konkursreglerna enligt min mening i större utsträckning ta hänsyn till dem i vars intresse konkursreglerna överhuvudtaget finns: Borgenärerna.
Eftersom kostnaderna för konkursförvaltningen som regel betalas ur konkursbonas tillgångsmassa och således minskar det utdelningsbara utrymmet så har borgenärerna ett primärt intresse av att få insyn i konkurshanteringen för att på så sätt kunna överblicka och kontrollera konkurskostnaderna. Konkursförvaltaren är enligt min mening i första hand borgenärernas uppdragstagare. Borgenärer i konkurser är emellertid en heterogen grupp som ofta har motstridiga intressen. Konkursförvaltare behöver därför ett visst mått av autonomi för att ha möjlighet att organisera och genomföra konkursavvecklingar som ger det bästa ekonomiska utfallet. Borgenärernas interna styrkerelationer bör vara beroende främst av fordringarnas storlek och de säkerheter som fordringarna har. Den relativa självständighet som således är nödvändig för konkursförvaltarna kan och bör emellertid balanseras av borgenärernas möjligheter att långsiktigt kunna vara med och påverka konkurshandläggningen.
Genom att stärka borgenärernas inflytande över konkursförvaltningen får dessa en roll som mer påminner om aktieägarnas roll i aktiebolag. Lika litet som samhällsintresset har att göra med hur enskilda intressen väljer att driva aktiebolag har samhällsintresset någon naturlig plats i utformningen av de prioriteringar och val som görs i och med affärsmässiga och juridiska bedömningar vid en konkursavveckling. De uppgifter som enligt gällande lagstiftning åvilar konkursförvaltare och tillsynsmyndigheter och som rör “samhällsintresset” är således omotiverade. Däremot finns det anledning att se till hur aktiebolagslagen är utformad för att se till hur exempelvis aktieägare, fordringsägare, tredje man samt staten skall tillförsäkras att aktiebolags verksamhet bedrivs enligt de ramar som lagstiftningen uppsatt. Jag tänker främst på revisorers och på Patent- och Registreringsverkets uppgifter vilka tillsammans med aktiebolags egna organ bildar ett system för ömsesidig kontroll där de olika berördas intressen balanseras mot varandra. Jag anser att den lösning som används för aktiebolag bör fungera som förebild även för konkurser.
Eftersom konkursförvaltning i första hand är en ekonomisk verksamhet där resultatet – utdelningen till fordringsägarna – enkelt kan bedömas ligger det i samtligas intresse att konkurrensen mellan konkursförvaltare är så stor som möjligt. Det är vår uppfattning att ju fler situationer i konkurshanteringen som kan konkurrensutsättas, desto mer har de inblandade att vinna. Följaktligen bör exempelvis tillsättningen av konkursförvaltare få större inslag av konkurrens. Det är dessutom angeläget att utnyttja privata alternativ och att låta efterfrågan bli styrande, exempelvis för tillsynsverksamheten, för att på så sätt exempelvis ha möjlighet att upprätthålla flexibla tillsynsorganisationer. Det är inte säkert att privata alternativ i alla lägen skulle innebära lägre kostnader. Efterfrågan kan ju öka. Jag bedömer emellertid att privata alternativ har bättre möjligheter att exempelvis snabbt kunna utöka sin kapacitet för att med bibehållen kvalitet kunna granska ett ökande antal konkurser. Tillsynsfunktionen skulle således kunna bli kvalitativt bättre än med de relativt stela tillsynsmyndigheter som finns för närvarande och som saknar möjlighet att göra större anpassningar vid ändrad efterfrågan.
Konkursförvaltare är enligt gällande regler skyldiga att omedelbart till åklagare anmäla misstankar om vissa brott. Dessutom åligger det konkursförvaltare att så snart som möjligt efter konkursutbrott upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till konkursen, en bedömning om återvinningsbara transaktioner, en bedömning om olovlig vinstutdelning förekommit samt en bedömning om det finns anledning att misstänka att gäldenären eller dess ställföreträdare gjort sig skyldiga till vissa ekonomiska brott, främst brott mot borgenärer men även exempelvis bokföringsbrott. Nämnda bestämmelser innebär att arbetsuppgifter enligt lag åligger konkursförvaltaren som det i vissa fall främst ligger i borgenärskollektivets intresse (återvinning) och i andra fall i det allmännas (brottsutredning). Det finns enligt min uppfattning ingen anledning att ändra gällande bestämmelser vad gäller konkursförvaltarens åtaganden. Däremot uppstår frågan om vilka mottagarna av exempelvis gjorda brottsanalyser skall vara eftersom det enligt min uppfattning idag inte finns resurser hos staten för att utreda de anmälningar som görs och har gjorts av förvaltarna.
Hittills har domstolarnas – rättens – roll inte berörts i motionen. Rätten har idag – enkelt uttryckt – en roll som katalysator i många olika slag av rätts- och handläggningsfrågor som uppstår under konkurshanteringen. Även om min motion har som utgångspunkt att det så långt som möjligt bör överlåtas till de berörda, privata, att påverka konkurshanteringen är det enligt min uppfattning en god princip att även fortsättningsvis i konkurslagen på tillämpliga ställen låta rätten ha kvar de uppgifter som finns med gällande regler. Det är – enkelt uttryckt – enligt min uppfattning en fördel att i konkurslagen på tillämpliga ställen ha klara regler för de frågor som kan bli föremål för rättens handläggning och prövning när andra (privata) lösningar inte är tillämpbara eller inte ger resultat.
Sammanfattningsvis kan enligt min uppfattning “ändamålsenlig konkursförvaltning” sägas vara att genom ett genomarbetat regelverk, med så stort privat inslag som möjligt, åstadkomma möjigheter för dem som berörs av konkurser – främst fordringsägare – att ta tillvara sina intressen och att vid intressekonflikter tillhandahålla lösningsmodeller som är så flexibla som möjligt och som tillgodoser samtliga inblandades krav på rättssäkerhet. Min uppfattning är således raka motsatsen till den ambivalenta situation som råder idag där staten – genom TSM – i princip har tolkningsföreträde att tolka “samhällsintresset” och att bedöma vad som är “ändamålsenlig konkursförvaltning”.
Som framgått av redogörelsen ovan innebär min syn på hur konkursreglerna bör vara utformade att gällande regler ändras väsentligt, främst för att avlägsna de regler som leder till rådande oklarhet om “samhällsintresset”, att stärka borgenärernas ställning, att förbättra tillsynen genom att avskaffa TSM samt att öka de privata inslagen och konkurrensen i konkursförvaltningen.
Mitt förslag kan sammanfattas i följande punkter:
Vid konkursinträdet skall interimsförvaltare tillsättas, på samma sätt som gällde tidigare.
Konkurser delas in i två kategorier liknande den indelning som gällde före konkursreformen 1979, beroende på konkursernas omfattning.
Konkurser placeras in i respektive kategori beroende på tillgångarnas och skuldernas storlek. Konkursförvaltaren skall ha till uppgift att inför första borgenärssammanträde göra en bedömning av i vilken kategori en konkurs skall placeras. Konkurser som i beaktande av de små tillgångar som finns i konkursen normalt sett skulle behandlas som små konkurser men som mot bakgrund av konkursförvaltarens bedömning om att skälig anledning till misstanke om brott föreligger, kan handläggas som stor konkurs – tillgångskonkurs.
Om konkursförvaltaren anser att en konkurs skall handläggas som liten konkurs men en borgenär anser att den bör handläggas som stor konkurs, skall borgenären ha möjlighet att mot ställd säkerhet avseende konkurskostnaderna kunna få en konkurs behandlad som en stor konkurs.
Små konkurser skall normalt sett kunna avslutas inom tre månader efter konkursutbrottet. Konkursförvaltaren skall då ha genomfört tillämplig utredning om misstänkta brott.
I små konkurser skall staten stå för konkurskostnaderna. Det finns anledning att överväga att på något sätt timsrelatera handläggningen av små konkurser för att på så sätt hålla statens kostnader nere.
I de stora konkurserna skall en av punkterna vid första borgenärssammanträdet vara tillsättande av slutlig konkursförvaltare. Borgenärerna får rösta efter huvud och fordringsbelopp. Föreslagen förvaltare får inte uppträda som ombud för de borgenärer som önskar tillsätta honom. Om stipulerad majoritet för val av förvaltare inte uppnås skall rätten besluta i frågan.
I tillgångskonkurser skall bevakningsförfarande genomföras för att på så sätt även få fram “röstlängd” till efterföljande borgenärssammanträden.
Borgenärerna får ökad insyn i konkurshanteringen genom återkommande borgenärsmöten som föregås av rapportering från konkursförvaltaren och revisorn (se nedan). Borgenärer skall ha möjlighet att i förväg kunna ställa frågor till konkursförvaltaren som skall vara skyldig att lämna muntliga svar vid borgenärssammanträdena.
Vid borgenärssammanträdena skall konkursförvaltaren upplysa borgenärerna om när konkursen beräknas avslutas samt hur högt förvaltararvodet beräknas bli.
Borgenärsmajoriteter skall kunna avsätta konkursförvaltare varvid rätten skall utse ny interimistisk konkursförvaltare, såvida en tillräckligt stor majoritet inte kan uppnås bland borgenärerna för att utse ny förvaltare. Genom att borgenärerna får ökat inflytande styrs konkurshandläggningen automatiskt mot att bättre tillvarata dessas intressen.
Granskningsman skall ha samma kvalifikationer som konkursförvaltare eller konkursrevisor.
TSM avskaffas och de uppgifter som TSM handlägger fördelas ut på auktoriserade revisorer och på Patent- och Registreringsverket (PRV). Auktoriserad revisor skall tillsättas i stora konkurser senast vid första borgenärssammanträdet med uppgift att på samma sätt som vid revision av aktiebolag avge yttrande genom revisionsberättelse över konkursförvaltningen. PRV har idag en central – landsomspännande – roll för sammanställning och samordning av uppgifter rörande aktiebolag. PRV är numera dessutom central myndighet för handhavande av likvidationer och för olika företagsformers redovisning. PRV:s kapacitet att effektivt kunna hantera stora volymer med uppgifter bör tas tillvara i konkurstillsynen. PRV:s uppgifter i konkurssammanhang skall avgiftsfinansieras som verkets övriga verksamhet. Kostnaderna för revision skall belasta konkursboet, det vill säga ytterst borgenärerna.
Ett konkursbos revisor och PRV skall vara skyldiga att hemställa hos rätten om att entlediga konkurförvaltaren om denne allvarligt missköter sitt uppdrag.
Konkursförvaltare och konkursrevisor skall vara verksamma i yrken som är underkastade auktorisationskontroll efter mönster för advokater och auktoriserade revisorer.
Konkurslagen 7:8 bör ändras så att nuvarande regler om arbetsmarknadspolitiska hänsyn tas bort.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk kommitté utses med uppgift att utreda och lägga fram förslag om reformering av konkurslagen och att nämnda kommitté skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 december 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Stig Rindborg (m) |