Enligt 29 § lönegarantilagen (LgL) får en arbetstagare, som är missnöjd med förvaltarens beslut, väcka talan mot staten inom tre veckor från delgivning av beslutet. Av lagmotiven (prop 1991/92:139 s 51) framgår att rätten till talan mot förvaltarens beslut går förlorad om inte talan väcks inom den föreskrivna tiden. Lagrådet uttalade med anledning av propositionen att något uttryckligt stadgande inte är nödvändigt eftersom det ändå får anses vara ”tydligt”.
I ett beslut från den 24 oktober 1995 har Justitieombudsmannen (JO) kritiserat en konkursförvaltare som inte – efter begäran av arbetstagaren – omprövade ett avslagsbeslut angående lönegaranti. Enligt JO bör en förvaltare vara skyldig att ompröva en arbetstagares begäran om lönegaranti även sedan konkursen har avslutats. Varje sådan begäran bör enligt JO besvaras genom ett nytt beslut oavsett om det tidigare beslutet bör ändras eller inte.
Tillsynsmyndigheten (TSM) i Malmö har i ett mål fått tidsgränsen i 29 § LgL prövad i domstol. Sakomständigheterna i fallet var följande: En arbetstagares begäran om lönegaranti avslogs av förvaltaren. Arbetstagaren väcker då inte talan mot staten inom treveckorsfristen. Efter cirka ett halvår återkom arbetstagaren med en begäran om omprövning. Förvaltaren meddelade i ett nytt beslut att han inte ämnade ändra det tidigare beslutet. Arbetstagaren väcker då talan mot staten.
I tingsrätten yrkade TSM, med stöd av ovan refererade motivuttalande i förarbetena, att stämningsansökan skulle avvisas. Tingsrätten biföll yrkandet. Hovrätten upphävde sedermera beslutet. JO:s uttalande från 1995 föranledde inte Riksskatteverket att gå vidare med saken till Högsta domstolen.
Hovrättens beslut innebär att en arbetstagare enkelt kan kringgå talefristen i 29 § LgL genom att begära omprövning av beslutet hos förvaltaren. Eftersom rätten att begära omprövning inte är begränsad kan detta leda till betydande olägenheter för konkursförvaltare och TSM. I ett fall från Malmö har en arbetstagare – fyra år efter det första avslagsbeslutet – begärt att förvaltaren skall ompröva sitt ursprungliga beslut. Arbetstagaren har därvid åberopat uppgifter från 13 personer till styrkande av att arbetstagare inte haft väsentligt inflytande över verksamheten i konkursbolaget.
I ett överklagat lönegarantimål har staten bevisbördan för att en arbetstagare omfattas av undantagsregeln i 12 § 6 st förmånsrättslagen. Det säger sig självt att denna bevisbörda blir allt svårare att fullgöra efterhand som tiden går. Vittnen kan ha avlidit eller flyttat utomlands eller helt enkelt glömt bort vissa händelser. En rätt för arbetstagaren att obegränsat kunna väcka talan ökar därför risken för materiellt felaktiga domar. Arbetsmarknadsdepartementet lär under hand ha meddelat att departementets mening aldrig har varit att omprövningsinstitutet skulle vara tillämpligt på lönegarantiprövningen i den nuvarande handläggningsformen. Den i 29 § LgL angivna tidsfristen skulle således definitivt sätta punkt för arbetstagarens möjlighet till omprövning.
Mot bakgrund härav är det enligt vår uppfattning angeläget med ett klarläggande av den verkliga innebörden av talefristregeln. Ett förtydligande kan ske genom ett tillägg till 29 § LgL. Eventuellt kan 34 § 3 stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden tjäna som förebild.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av 29 § lönegarantilagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Rolf Dahlberg (m) |
|
|
Stig Rindborg (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Tomas Högström (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Eva Björne (m) |
Lennart Fridén (m) |