Det finns goda skäl för ett utvidgat skadeståndsansvar för det allmänna gentemot den enskilde som utsätts för myndighetsutövning. Den enskilde befinner sig ofta i en beroendeställning gentemot det allmänna, särskilt i situationer som innefattar utövande av offentlig makt mot enskilda. Man bör ställa särskilda krav på det allmännas verksamhet när den innefattar maktutövning mot enskilda.
Propositionen bygger på betänkandet av Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar som avlämnade sitt betänkande i maj 1993. Här får man väl säga att ordspråket ”bättre sent än aldrig” är på sin plats beträffande regeringens förslag. Kommittén lämnade flera välmotiverade förslag till förstärkningar av den enskildes skadeståndsrättsliga position gentemot det allmänna. I propositionen tar man tyvärr flera steg tillbaka jämfört med kommitténs förslag.
24-timmarsregeln innebär att rätt till ersättning finns endast i de fall en frihetsinskränkning varat 24 timmar eller längre. Regeln gäller för anhållande, reseförbud, intagning för rättspsykiatrisk undersökning och vissa straffprocessuella förvarstaganden.
Kommittén föreslog att regeln skall upphävas och anförde bl.a.:
Även om ett anhållande är kortvarigt torde redan själva ingripandet inte sällan vara omtumlande och smärtsamt för den enskilde. En effektiv brottsbekämpning förutsätter att man kan tillgripa denna typ av tvångsåtgärder. Det förefaller emellertid knappast acceptabelt att den enskilde som blivit utsatt för en sådan frihetsinskränkning, men därefter inte blir åtalad eller blir frikänd, måste bevisa att det förekommit fel eller försummelse från myndigheterna för att han skall var berättigad till ersättning för uppkomna skador. Att låta anhålla någon är ett allvarligt ingrepp i den enskildes frihet och det finns därför anledning att se allvarligt på dessa fall och att vara generös när någon därigenom åsamkas skada. Den nuvarande 24-timmarsregeln har också uppfattats som formalistisk och det är uppenbart att även ett kortvarigare frihetsberövande kan vålla beaktansvärd skada.
Förslaget har tillstyrkts av samtliga remissinstanser utom de som i högre eller lägre utsträckning får anses som ”part i målet” d.v.s. Justitiekanslern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen. Det synsätt som dessa remissinstanser ger uttryck för och som regeringen ansluter sig till ger uttryck för en lättvindig inställning till skyddet för den enskildes integritet gentemot statsmakten. Vänsterpartiet delar kommitténs inställning i denna fråga och anser att orden ”under minst 24 timmar i sträck” bör utgå ur den föreslagna 2 § andra och tredje styckena lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
Kommittén föreslog att ersättningsansvaret vid oriktiga beslut skulle utvidgas till att omfatta flera slags frihetsinskränkningar och åtgärder som kan innefatta tvång mot enskilda, t.ex. medtagande och hämtning till förhör, administrativa frihetsinskränkningar samt vissa processuella tvångsmedel, nämligen husrannsakan, kroppsvisitation, hemlig teleavlyssning och teleövervakning samt undersökning av brev.
Regeringen säger i propositionen att förslaget är principiellt välgrundat men skulle kunna verka hämmande på polisarbetet. Vänsterpartiet anser att vi här rör oss på området för grundläggande mänskliga rättigheter och att denna av kommittén föreslagna förstärkning av den enskildes rätt vid felaktiga tvångsåtgärder från polisen bör genomföras.
I gällande rätt är den enskilde berättigad till ersättning vid administrativa frihetsberövanden ”om det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan grund”. Kommittén föreslog en utvidgning av skadeståndsansvaret genom att ersättning skulle utgå ”om åtgärden var oriktig”. Regeringen tror liksom Rikspolisstyrelsen att en så utformad regel skulle hämma polisarbetet och föreslår en mer restriktivt utformad bestämmelse. Vänsterpartiet delar inte regeringens farhågor utan menar att regeln bör utformas i enlighet med kommitténs förslag. Det skydd för den enskildes integritet det här är fråga om gäller den grundläggande mänskliga rättigheten till frihet, vilken garanteras i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 3, FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter artikel 9 och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter artikel 5.
Vänsterpartiet ställer sig bakom utformningen av en ny bestämmelse i skadeståndslagen om ansvar för fel eller försummelse när en myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd. På en punkt bör dock synsättet nyanseras något. När man i propositionen diskuterar avgränsningen av situationer då särskilda skäl för skadeståndsansvar skall anses föreligga, görs en distinktion mellan det fall då informationen lämnats av en ansvarig handläggare och då den lämnats av t.ex. en sekreterare utan ansvar för något särskilt sakområde vid myndigheten. Det kan ofta vara utomordentligt svårt för den enskilde att i detalj känna till myndighetens interna organisation och vem som är behörig att lämna information. Därför bör denna omständighet inte tillmätas större vikt vid bedömningen av om särskilda skäl för skadeståndsansvar föreligger.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att ”under minst 24 timmar i sträck” bör utgå ur lagtexten ur den föreslagna 2 § andra och tredje stycket lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om rätt till skadestånd vid oriktiga beslut om frihetskränkningar och andra tvångsåtgärder mot enskilda,
att riksdagen beslutar att 5 § i lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder skall ha följande lydelse: Den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2–4 §§ har rätt till ersättning om åtgärden var oriktig,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av vem som lämnat felaktig information hos en myndighet.
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |