Medvetna konsumenter är en allt viktigare förutsättning för att miljövänliga produkter och kretsloppsanpassade produktionsmetoder skall utvecklas. Cirka 10–20 % av konsumenterna försöker idag agera miljövänligt av eget engagemang och övertygelse. Ytterligare 30–50 % av allmänheten kan acceptera och ta till sig information och sakargument som leder till ett miljövänligare beteende. Utmaningen är att nå och övertyga minst 95 % av konsumenterna.
Ska man tolka regeringens skrivelser om konsumenterna och miljön samtidigt som man analyserar regeringens övriga propositioner och aktiviteter – ibland brist på aktiviteter – kan man få det intrycket att det räcker med information, ett aktivt Konsumentverk och ständigt nyskrivna miljömål.
Vänsterpartiets analys av marknaden och människors ekonomiska situation visar att det går att nå många konsumenter med information etc. – men för att nå flertalet behövs även andra insatser.
För ensamstående föräldrar, många äldre, familjer med små inkomster där kanske både pengar och tid saknas måste informationen kompletteras både med genomtänkta enkla system och ekonomisk stimulans. Så länge ekologiska varor kostar mer än standardprodukter kommer miljöomställningen att gå i stå.
Den absolut vanligaste kommentaren från konsumenter som inte handlar ekologiska produkter är att om bara priset vore likvärdigt så skulle man föredra miljövänliga produkter. Detta förhållande gäller naturligtvis alla slag av varor och tjänster.
En variant av detta fenomen ser vi inom återvinning och källsortering av uttjänta varor. Så länge ansvaret, arbetet och därmed tiden (pengar) belastar konsumenterna och vinsterna hamnar hos producenterna kommer återvinning och källsortering endast att fungera upp till en viss nivå.
En statlig grön konsumentpolitik borde följaktligen handla om hur flertalet människor, och inte bara de redan frälsta, kan nås. En konsekvens av detta är att all politik som berör konsumenterna – och vilken politik gör inte det – borde utgå från dessa grundfakta. För att ge ett exempel: Det är önskvärt att vi köper allt bränsleeffektivare bilar eller fordon som drivs med alternativa bränslen. Detta kan statliga och kommunala myndigheter informera om, men så länge priset inte höjs på vanliga fossila bränslen och miljövänliga drivmedlen är dyrare än dessa, kommer det inte att ske någon nämnvärd förändring av fordonsparken.
Vänsterpartiet efterlyser en mer genomtänkt, sammanhållen och genomgripande konsumentpolitik för att främja utvecklingen av det uthålliga samhället. Vänsterpartiet försöker uttrycka det inom alla berörda politiska områden. I samband med denna skrivelse, som har en god men något snäv ansats, vill vi utveckla ovan nämnda resonemang på vissa punkter.
De senaste åren har en utveckling inletts med försök att höja graden av kretslopp, man strävar efter alltmer slutna system, där förlusterna av jungfrulig råvara minskar och energiåtgången minimeras.
Systemen och metoderna för detta har dock visat sig ha brister, eftersom inga genomgripande analyser har gjorts av systemens totala effekter. Det visar sig t.ex. att bilåkandet ökar när det källsorterade materialet skall lämnas tillbaka.
Hushåll utan bil klarar inte källsortering och hushåll i flerfamiljshus i tätbebyggda områden har svårt att få det att fungera praktiskt. Det blir också högre förbrukning av vatten och energi vid rengöring av förpackningar m.m. Det finns heller ingen tendens till att förpackningar och varor blir lättare att återvinna eller att återanvända, eftersom producenterna inte har haft något incitament för en sådan utveckling av produkterna.
Vänsterpartiet har länge krävt att producenterna måste åläggas ett direkt ansvar för utvecklingen av mer kretsloppsanpassade produkter. För att detta skall fungera behövs i många fall ekonomiska styrmedel, t.ex. miljöavgifter på icke-miljövänliga produkter. Det kan också kombineras med fler pantsystem på återvinningsbara material och miljöbonus för varor med låg miljöpåverkan. I dessa system skall varans eller produktens hela miljöpåverkan beaktas (livscykelanalyser). Inte enbart om den t.ex. är komposterbar, utan energiåtgång, transportkostnad, vilket transportslag som använts, om energin som förbrukats vid tillverkning är miljögodkänd, etc.
Det är först när vi har kunskap om en produkts totala effekt på miljön som vi kan göra korrekta miljöval. Då kommer vi inte längre att köpa äpplen från Nya Zeeland under den svenska äppelskörden eller rutten massaved från Sydamerika.
Regeringen skissar lite kortfattat på ett antal byråkratiska åtgärder för att främja mer ekologiska transporter. Det är i och för sig bra. Men samtidigt går regeringen i andra propositioner (t.ex. Transportpolitik för en hållbar utveckling 1997/98:56) emot sina egna utredningsförslag. Kommunikationskommittén föreslog att kostnaderna för trafikslagen, bl.a. vägtrafiken, skall utformas så att varje trafikslag och användare betalar för de samhällskostnader som transporten genererar. Det betyder t.ex. att vi behöver avancerade vägtullsystem i våra storstadsregioner, eftersom kostnaderna för vägtrafiken i storstadsregionerna är långt större än vad bilisterna i dag betalar i form av olika skatter och miljöavgifter. Det har ingen större betydelse om regeringen föreslår ett antal byråkratiska åtgärder som nya miljömål om man inte använder ekonomiska styrmedel. Det är först när alla förslag går i samma riktning som en verklig förändring kommer tillstånd. Denna enhetliga miljöinriktning på förslag som rör transporter bör ges regeringen till känna.
Det är utmärkt att Boverket fått i uppdrag att utveckla system för kvalitetsdeklarationer för bostäder, innefattande bl.a. miljöaspekter. Vi hade dock väntat oss mer än bara redovisning av gamla utredningsuppdrag som regeringen redan beslutat om. Det som i dag sker inom energiområdet är t.ex. att alltfler hushåll erbjuds att köpa grön el. Statsmakterna borde snabbt analysera vilka möjligheter detta kan resultera i. Det enklaste sättet att avveckla resterande kärnkraftverk är kanske att ge statlig och/eller kommunal miljöbonus till konsumtion av grön el. Marknaden för biobränslen, vindkraft, solenergi och värmepumpar skulle då utvecklas mer positivt än tidigare beräkningar visat. Det bör nogsamt analyseras om inte direktverkande miljöbonus till konsumenterna är effektivare än miljarder till olika sorts produktionsstöd och skadestånd till kärnkraftsverksägare. Finns det en lönsam marknad brukar alternativen utvecklas snabbt.
Det är önskvärt att kostnader för såväl avfallshantering som för fastighetsskötsel och vatten- och energiförbrukning debiteras konsumenten utifrån den faktiska kostnaden. Det är också önskvärt att alla fasta kostnader minimeras så att huvuddelen av kostnaderna ligger i en rörlig del, som kan påverkas av ett mer miljövänligt beteende från konsumentens sida. I övrigt hänvisar vi till Vänsterpartiets riksdagsmotion om ekologiskt boende 1997/98:313.
Vänsterpartiet är positivt till att Konsumentverkets engagemang i miljöarbetet skall stärkas. Det måste dock klargöras varifrån resurser till detta skall tas. Regeringen föreslår att handlingsplanen för hållbar utveckling skall genomföras inom ramen för befintliga resurser. Det betyder att annan verksamhet skall skäras bort och det är inte acceptabelt. Om regeringen har reella ambitioner inom detta område bör regeringen visa det genom ökade anslag till verket. Regeringen bör återkomma till detta i vårpropositionen. Vänsterpartiet anser också att möjligheterna att finansiera delar av verksamheten på annat sätt än med hjälp av statliga anslag bör utredas, t.ex. genom generella miljöavgifter på varje bransch, baserade på omsättning eller miljöpåverkan.
Vi förutsätter också att Konsumenverkets stärkta roll i miljöarbetet skall resultera i ett mer aktivt och pådrivande verk som på ett tydligt och klart sätt – ur miljösynpunkt – redogör för både positiva och negativa produkter. Det är positivt att hela livscykelanalyser skall göras, men resultaten måste också spridas till en vidare krets, i framtiden förmodligen även via Internet. Verket måste då på ett kraftfullt sätt visa på produkter och märken som inte uppfyller målen.
Miljöargument i marknadsföringen är tyvärr ofta vilseledande, diffusa och/eller helt ovetenskapliga. Bland de grövsta övertrampen under de senaste åren var Volvos argument att det är miljövänligt att köpa en ny bil. Avarterna är många. Det vanligaste är att marknadsföraren ser till att ordet ”miljö” används i budskapet. Det ger försäljningsargumenten en positiv klang.
Regeringen anser att Konsumentverkets bevakning av miljöargument i marknadsföringen skall betonas. Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Oseriöst användande av miljöargument i budskapen tenderar att öka och det försvårar möjligheten att nå miljömålen. Konsumentverket bör ha sådana resurser att när grovt vilseledande eller direkt felaktig reklam dyker upp skall verket omedelbart kunna stoppa den eller påtala bristen på vetenskaplighet och ärlighet. Regeringen bör återkomma med förslag om hur bevakningen och åtgärder mot oseriös användning av ”miljöargument” i marknadsföring skall skärpas.
Det är positivt att regeringen föreslår en utveckling av prisundersökningar av ekologiska livsmedel. Det är också önskvärt att samma utveckling kommer till stånd när det gäller andra produktgrupper, t.ex. hushållsapparater, leksaker, kylskåp m.m.
Det finns förslag från EU-institutioner om att nationella och regionala miljömärkningssystem skall ersättas av internationella system. Tanken är i sig god, men i praktiken borde inte fungerande nationella eller regionala system avskaffas förrän de internationella systemen har minst lika gott genomslag som redan existerande system.
I Norden och Sverige betyder det för närvarande att våra system med t.ex. Svan- och KRAV-märkning skall finnas kvar och utvecklas till dess att det finns effektivare och mer välkända internationella system. Riksdagen bör uttala sitt stöd för denna målsättning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en konsumentpolitik för att främja utvecklingen av kretsloppssamhället måste genomsyra alla berörda politikområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hushållens varu- och sophantering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en enhetlig miljöinriktad transport- och konsumentpolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekologiskt boende,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka Konsumentverkets miljöprofil,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att behålla fungerande miljömärkningssystem.
|
Tanja Linderborg (v) |
|
|
Lennart Beijer (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Maggi Mikaelsson (v) |
Hanna Zetterberg (v) |