2. Forskning och statistik
3. Barnets rätt att komma till tals
4. Samarbetssamtal
5. Barnets bästa
6. Gemensam vårdnad mot en förälders vilja
7. Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar
8. Resekostnader
9. Upplysningar om barnet
10. Avtal om vårdnad m.m.
11. Vad bör gälla om sekretess vid samarbetssamtal?
12. Barnets bästa i mål om verkställighet
13. Hemställan
Miljöpartiet de gröna tycker att regeringen har tagit ett stort kliv framåt i föreliggande proposition. FN:s barnkonvention har inneburit att barnets perspektiv alltmer diskuteras och tydliggörs i politik på skilda områden. Vad gäller propositionen ”Vårdnad, boende och umgänge” ges riksdagen möjlighet att höja barnperspektivet till norm i de svåra situationer som en separation mellan föräldrarna kan utgöra för ett barn.
Barnet är den som berörs utan att kunna göra sin röst hörd. Därför måste alla inblandade parter försöka frigöra sig från sin egen grupptillhörighet, från sitt eget vuxenperspektiv, myndighetsperspektiv, mans- eller kvinnoperspektiv och göra gemensam sak för att se det barn som alla inblandade i grund och botten vill försöka stötta. Det blir att på riksdagsnivå göra precis det som föräldrar som går i samarbetssamtal gör; nämligen att sätta upp ett fotografi av barnen emellan sig för att hela tiden fokusera på dem i diskussionen. Om vi över partigränserna lyckas med detta kommer alla politiska partier att kunna göra gemensam sak, för barnens bästa.
Miljöpartiet anser sålunda att regeringens proposition i stort sett är ett bra första steg i riktning mot Miljöpartiets målsättning att fokusera barnets bästa i alla frågor som rör barn.
I propositionen saknar vi dock en analys av hur samhällets strukturer påverkar barn och föräldraskap. Det är oroande att de senaste årens nedskärningar så hårt har drabbat just barnfamiljer, en utveckling som vi anser oacceptabel då ekonomisk stress är en faktor somx skapar konflikt i familjer och mellan föräldrar. Dessutom vill vi betona samhällets ansvar att underlätta för föräldraskap genom t.ex. föräldrautbildning samt att hjälpa till i utsatta situationer när t.ex. människor mår psykisk dåligt.
Vi anser att dagens lagstiftning där en förälder kan fråntas vårdnaden mot sin vilja, även om bägge parter är lämpliga som föräldrar, slår hårt mot barnen. Dagens lagstiftning kan bli ett slagträ som förvärrar konflikten mellan mamman och pappan.
Gemensam vårdnad är för oss en utgångspunkt för att tillgodose barnets bästa. Samhället bör förbättra förutsättningarna så att gemensam vårdnad blir norm. Vi måste också satsa mer på förebyggande arbete för att minska antalet vårdnadstvister i domstol. Vi är positiva till regeringens förslag men vill stärka möjligheten för domstolarna att döma till enskild vårdnad (se vidare kapitel 5) i de fall detta är nödvändigt för barnets bästa. För att stärka jämställdheten mellan män och kvinnor samt öka möjligheten och skyldigheten för män att ta sitt föräldraansvar vill vi att regeringen ser över möjligheten att införa gemensam vårdnad som norm från barnets födsel.
Den existerande skilsmässostatistiken säger inte hela sanningen om separationer i partsförhållanden. Det är inte möjligt att i dag få en heltäckande bild av familjesplittringen, inte heller av familjebildningen. Det informella samboendet registreras inte i statistiken, bara giftermål och skilsmässor. Det finns heller ingen statistik som med exakthet visar hur många barn som föräldrarna har, respektive inte har, gemensam vårdnad om.
Miljöpartiet anser därför att det vore värdefullt om regeringen kan ge i uppdrag till berörda myndigheter att undersöka möjligheterna att sammanställa sådan statistik.
Det finns ingen kartläggning eller samlad kunskap om var och under vilka förhållanden barn lever vars ena eller båda föräldrar är intagna i fängelse. Miljöpartiet anser därför att regeringen bör ge i uppdrag till berörda myndigheter att undersöka möjligheten att sammanställa sådan statistik. Denna statistik bör sedan kontinuerligt uppdateras.
Vi vet väldigt lite om de föräldrar som inte kommer överens runt vårdnad, boende och umgänge vid en separation. Regeringen har en mycket angelägen uppgift i att initiera forskning runt de faktorer som omöjliggör en frivillig överenskommelse. Handlar det, som kvinnorättsorganisationer gjort gällande, om hot om våld och våld mot kvinnor i övervägande delen av dessa tvistemål, eller finns det andra faktorer också värda att analysera?
Miljöpartiet ser gärna att regeringen återkommer med initiativ om sådan forskning.
Eftersom barnet i regel saknar talerätt i mål och ärenden om vårdnad och umgänge finns det inte några regler om processbehörighet i föräldrabalken.
Många av de bestämmelser som reglerar barnets rätt att komma till tals, har under senare år varit föremål för en grundlig översyn med utgångspunkt i artikel 12 i barnkonventionen. Därvid har vissa av bestämmelserna i föräldrabalken och i socialtjänstlagen ändrats. Syftet med ändringarna har varit att skapa garantier för att barn får komma till tals i mål och ärenden i domstolar och andra myndigheter.
Enligt Miljöpartiets uppfattning finns det fortfarande behov att stärka barnets rätt för att barn skall komma till tals i familjerättsmål.
Det är av stor betydelse att jurister, nämndemän, åklagare, poliser, tjänstemän inom socialtjänsten m.fl. har kompetens och gedigen kunskap om barn för att kunna rätt förstå och värdera barnets vilja.
I samarbetssamtalen vill vi också betona vikten av att barnets åsikter kommer fram.
I propositionen avvisas förslaget att göra samarbetssamtalen obligatoriska. Miljöpartiet de gröna anser att regeringen bör överväga denna fråga ytterligare.
Utgångspunkten vid en vårdnadstvist mellan föräldrarna är att denna tvist skall lösas till barnets bästa. Möjligheten för föräldrar att i samförstånd lösa frågor om vårdnad, umgänge och boende är avgörande för hur barnet kan bearbeta skilsmässan.
Det absolut bästa för barnet är att föräldrarna löser konflikten utanför domstolen. Att inleda en domstolsprocess innebär alltid en allvarlig upptrappning av den konflikt som råder mellan föräldrarna.
Av den utvärdering av samarbetssamtal som konfliktlösningsmetod som redovisats i Vårdnadstvistutredningen framgår att dessa utgör ett bra instrument för att lösa vårdnadskonflikter. Vinsterna med samarbetssamtal är stora, både med avseende på icke-mätbara förhållanden som barns och föräldrars hälsa m.m. som på samhällsekonomiska aspekter.
I princip anser vi att samarbetssamtal skall ha förekommit för att en talan om enskild vårdnad skall få väckas. Modellen har prövats i Norge med gott resultat. En möjlighet att undvika samarbetssamtal måste givetvis finnas i de fall sådana samtal inte rent praktiskt kan komma till stånd på grund av att den ena föräldern befinner sig utomlands eller att någon av föräldrarna är uppenbart olämplig som vårdnadshavare på grund av missbruk, övergrepp mot barnet eller liknande. Vi föreslår därför att regeringen återkommer med förslag till riksdagen om obligatoriska samarbetssamtal.
Vi anser också att det är av största vikt att de som deltar i samarbetssamtal där kan få identifiera sig med någon av sitt eget kön. Det optimala är naturligtvis att en kvinna och en man arbetar tillsammans i par för att hjälpa dem som separerar att hitta nya öppningar. Vi vill därför att regeringen återkommer med förslag om hur fler män skall kunna utbildas och anställas för att arbeta med samarbetssamtal och familjerådgivning.
Barbro Lennér-Axelsson har i sin bok ”Männens röster” beskrivit en ökad risk för våld mot kvinnor i separationer. Om manliga modeller finns tillgängliga i alla landets kommuner är det möjligt att risken för våld i samband med separationen minskar. Vi är av åsikten att våldsförebyggande åtgärder alltid bör prövas och utvärderas.
Utvecklingen inom familjerätten vad avser frågor om vårdnad och umgänge har gått från en lagstiftning som gav uttryck för en stark föräldrarätt till en lagstiftning i dag som sätter barnets bästa i fokus på ett helt annat sätt än tidigare. Till skillnad från utgångspunkten i barnkonventionens artikel 3 om att barnets bästa skall vägas mot andra intressen, anger bestämmelserna i 6 kap. föräldrabalken att barnets bästa står över alla andra intressen. Regeringens förslag innebär enligt Miljöpartiets mening att barnets ställning i frågor om vårdnad och umgänge ytterligare stärks. Vi vill emellertid föreslå en ytterligare förstärkning av 6 kap. 2 a § andra stycket enligt följande lydelse:
Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.
Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligt förs bort eller hålls kvar eller annars far illa skall särskilt beaktas.
Vi vill förstärka lagtexten för att maximera rättens möjligheter att kunna göra en individuell bedömning från fall till fall. Om rätten skall ha möjlighet att döma till gemensam vårdnad mot ena partens vilja, måste även rätten mer noggrant än idag utreda varför ena parten motsätter sig gemensam vårdnad, och ha full handlingsfrihet att inskränka umgänge om barnets säkerhet kräver det.
Det centrala förslaget i propositionen är att gemensam vårdnad skall vara ”huvudregel” när en domstol slutgiltigt avgör en vårdnadsfråga och att domstolen i domen även skall kunna förordna om barnets boende. Formellt skall domstolen vara förhindrad att besluta om gemensam vårdnad endast om båda föräldrarna motsätter sig sådan vårdnad. Förslaget har motiverats av att en ökad möjlighet att döma till gemensam vårdnad kan bidra till att föräldrarna i större utsträckning än nu själva kommer att lösa tvistefrågorna.
Innebörden av artikel 9 i barnkonventionen är att staten har ett ansvar för att göra allt man kan för att undanröja de hinder som finns för att barnen skall få rätt till båda föräldrarna. Lagstiftningen och de ekonomiska styrmedel som finns får inte motverka barnets rätt till både mor och far.
Reglerna om vårdnad och umgänge har utformats med barnets bästa för ögonen. Härav följer att det är barnets bästa – och inte föräldrarnas intressen – som rätten skall beakta vid sin bedömning av vårdnads- och umgängesfrågorna.
Det kan inte uteslutas att även barn i familjer där modern misshandlas kan ha en sådan relation till sin far att barnets bästa kräver att barn och far upprätthåller en kontakt med varandra efter föräldrarnas separation, men; våld och övergrepp inom en familj – oavsett om våldet riktas direkt mot barnet eller om barnet tvingas bevittna övergrepp mot mamman eller något syskon – medför en högst påtaglig fara för barnets psykiska utveckling. Om umgänget mellan fadern och barnet inverkar menligt på moderns säkerhet medför detta en ökad risk för att även barnet skall fara illa.
Miljöpartiet ställer sig trots det ovan angivna bakom regeringens förslag. Att det nu öppnas möjlighet för domstolarna att besluta om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja får självfallet inte leda till att den förälderns motstånd mot gemensam vårdnad negligeras. Domstolens ställningstagande måste grundas på vad som är bäst för barnet. Enligt regeringens förslag skall detta prövas mot bakgrund av förhållanden i det enskilda fallet. I 2 a § andra stycket och 2 b § framhålls vissa omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av vad som är till barnets bästa.
Att den ena föräldern utsatt barnet eller den andra föräldern för övergrepp kan göra gemensam vårdnad olämplig. Barnets möjligheter till en trygg uppväxtmiljö påverkas av förhållandet mellan föräldrarna.
Miljöpartiet vill mot bakgrund av det ovan anförda föreslå att regeringen inom en två-årsperiod återkommer till riksdagen med en redogörelse av hur domstolarna tillämpat den föreslagna bestämmelsen.
Regeringen anser att frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar bör övervägas ytterligare.
Miljöpartiet anser, i likhet med vad som anförts i Pappagruppens slutrapport, att den gemensamma vårdnaden är en viktig grundprincip både för barnet och föräldrarnas delaktighet. Vi menar att gemensam vårdnad skall vara huvudregel för sambor på motsvarande sätt som för gifta föräldrar. Kunskapen om människors samlevnadsformer har uppenbarligen kommit bort i propositionen, och vi ställer oss helt frågande till varför till exempel inte barnombudsmannens remissvar tillgodosetts.
Miljöpartiet anser att gemensam vårdnad självklart skall vara automatisk i de fall föräldrar bor tillsammans när barnet föds. Samlevnadsformer förändras och utvecklas, och idag kan människor som får barn vara sambor, särbor, delsbor, gifta eller t.o.m. redan skilda. Ingen av dessa samlevnadsformer säger mer än den andra något om hur föräldrarna kommer att fördela det dagliga ansvaret för sitt barn. Däremot finns det fall där faderskapet varit komplicerat att utreda och fastställa. En möjlighet vore att i framtiden överväga automatisk gemensam vårdnad när faderskapet fastställs oberoende av samlevnadsform. Det förekommer fall där det inte självklart finns en från början delaktig far, och vi vill därför att regeringen skall utreda frågan vidare i denna del.
När den förälder som barnet skall umgås med är bosatt på annan ort än barnet kan umgänget vara förenat med stora kostnader. Det kan vara fråga om resekostnader för barnet och kanske även för någon av föräldrarna. Föräldrabalken innehåller inte någon särskild bestämmelse som reglerar föräldrarnas inbördes ansvar för sådana kostnader. I rättspraxis har resekostnader beaktats i samband med fastställande av underhållsbidrag (se t.ex. NJA 1992 s. 93). Föreskrifter som en domstol meddelar rörande umgänget kan också i undantagsfall innefatta angivande av hur resekostnaderna skall fördelas mellan föräldrarna (NJA 1990 s. 219). Att detta endast bör ske i undantagsfall har motiverats med att alltför detaljerade föreskrifter om utövande av umgänge är ägnade att minska samarbetsviljan hos föräldrarna och med att föreskrifter av det diskuterade slaget lätt kan bli inaktuella på grund av ändrade faktiska förhållanden.
Ekonomiskt kan man underlätta umgänget mellan barnet och en förälder som bor på annan ort än barnet på två sätt. Det ena är att se till att föräldrarnas gemensamma ekonomiska resurser utnyttjas mera effektivt. Ett medel att åstadkomma detta kan vara att i föräldrabalken införa regler om fördelning av kostnaderna för umgängesresor. Det andra är att införa någon form av stöd från det allmänna för umgängesresor.
Regeringen har i propositionen föreslagit att det i föräldrabalken införs en bestämmelse om att föräldrarna skall dela på resekostnaderna i förhållande till sin ekonomiska förmåga.
Miljöpartiet anser att, även om vi i stort tycker att föräldraansvaret skall poängteras och stärkas, det inte kan uteslutas att regeringens förslag dels är samhällsekonomiskt olönsamt i det att det skapar nya rättsprocesser, dels inte sätter barnets bästa i första rummet. En stor del av boendeföräldrarna har genom förändringar i transfereringssystemen under de senaste åren erhållit en sämre ekonomi. Att ytterligare belasta dessa föräldrar innebär att barn som redan lever på marginalen får minskat utrymme för fritidsaktiviteter m.m. om hushållets pengar skall tas i anspråk för resor.
Regeringen anser i propositionen att föräldrar med marginellt ekonomiskt utrymme skall kunna ansöka om ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten för dessa resekostnader. Tyvärr kommer sådant bistånd i enlighet med den nya socialtjänstlagen ingå i bistånd på vilket avslag inte kommer att kunna överklagas. Sålunda tror vi att detta inte är någon framkomlig väg att främja umgänge för föräldrar som redan lever på marginalen.
Vi i Miljöpartiet har i vårt förslag till alternativ statsbudget avsatt 100 miljoner för resekostnader vid umgänge. Vi anser att frågan skall lösas inom ramen för lagen om underhållsstöd, och att den som har höga resekostnader för att kunna träffa och umgås med sina barn bör kunna få en viss lättnad i underhållsskyldigheten. Vi vill därför att regeringen återkommer med sådant förslag inom en kostnadsram av högst 100 miljoner kronor årligen.
Regeringen föreslår inte någon ny bestämmelse i föräldrabalken om rätten för en förälder som inte bor tillsammans med sitt barn att få upplysningar om barnet.
Miljöpartiet anser, i likhet med vad som gäller i Norge och Danmark, att en ny bestämmelse bör införas som innebär en rätt för den förälder som inte har barnet boende hos sig att få upplysningar om barnet från daghem, förskola, skola, hälso- och sjukvård, sociala myndigheter och polis om inte sekretess gäller i förhållande till föräldrarna. Utlämnande av upplysningar om barnet skall dock inte få ske om det skulle kunna vara till skada för barnet. Dessutom skall upplysningar inte få lämnas om vårdnadshavarens förhållanden. För att undvika missbruk av rätten att få upplysningar om barnet och för att kunna skydda det, måste denna bestämmelse dessutom – precis som i Danmark – innehålla en möjlighet för domstolen att, på talan av vårdnadshavaren eller socialnämnden, inskränka möjligheten för den förälder som inte har vårdnaden att få upplysningar från myndigheter och institutioner.
Miljöpartiet ställer sig bakom regeringens förslag. Vi tycker det är bra om frågor om vårdnad, boende och umgänge i första hand hanteras genom socialtjänstens försorg. I de flesta fall borde barnets välbefinnande tillgodoses bäst då vårdnadsfrågor avgörs utanför domstolarna. Rättegångsalternativet bör, med hänsyn till barnet, bara tillämpas som en sista utväg. Avtal om vårdnad kan också vara ett resultat av samarbetssamtal och det är därför naturligt att socialnämnden ansvarar för att pröva dess lämplighet.
Ett skriftligt avtal som godkänts av socialnämnden skall kunna verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Miljöpartiet vill därför understryka att det är mycket viktigt att socialnämnden vid sin prövning ser till att avtalet är så klart och preciserat att det kan läggas till grund för en talan om verkställighet.
Dessutom bör regeringen återkomma med förslag om hur landets kommuner skall kunna klara av dessa ökade åtaganden i dagens ansträngda ekonomiska läge. Vi tror att det kommer att vara förenat med relativt stora informationsinsatser för att föräldrar i kris ska vara fullt insatta i vad det avtal de skriver under egentligen innebär. Dessutom kommer ökad skyldighet att tillhandahålla samarbetssamtal vid samtliga separationer också att påverka kommunernas ekonomi.
Miljöpartiet tar bestämt avstånd från regeringens skrivning i propositionen (s. 96) som förutsätter att ”Ett samtal som börjar som ett samarbetssamtal kan också övergå till att bli familjerådgivning ...” Detta är inte praktiskt genomförbart. Samarbetssamtal utanför en familjerådgivningsbyrå kan aldrig vara familjerådgivning även om en befattningshavare i socialtjänsten under vissa serier av samarbetssamtal kan åberopa strängare sekretess.
En förutsättning för att familjerådgivningen skall fylla sin funktion är att människor skall känna sig fullständigt trygga med att de ofta känsliga, personliga uppgifter som lämnas inte sprids vidare. Vi hävdar att en otydlig lagstiftning kan minska allmänhetens tilltro till familjerådgivningen och att familjerådgivningen som en självständig specialitet tunnas ut eller försvinner. En otydlig lagstiftning kring sekretessen skulle även kunna medverka till att kommuner inte organiserar självständig familjerådgivning enligt lagstiftarens intentioner.
I de bestämmelser i föräldrabalken (21 kap.) som handlar om verkställighet av domar och beslut om vårdnad om umgänge återfinns begreppet barnets bästa. Utgångspunkten är att en dom eller ett beslut om vårdnad eller umgänge skall följas och att parterna skall rätta sig efter det. En vårdnadshavare eller den som av domstol har fått umgängesrätt kan emellertid behöva myndighets medverkan för att få barnet överlämnat. Den ledande tanken i 21 kap. är att barnet så långt som möjligt skall skonas från åtgärder som är skadliga för dess psykiska och fysiska hälsa.
Bestämmelserna om verkställighet är svåra frågor, men synnerligen viktiga för de enskilda barn som berörs. Å ena sidan utgår lagstiftningen från att det är till barnets bästa att ha tillgång till och umgås med sina föräldrar och att den allmänna domstolen i sina avgöranden har utgått från vad som är till barnets bästa. Å andra sidan har ofta lång tid förflutit sedan avgörandet i allmän domstol, och barnet har kommit att bli ett slagträ i konflikten mellan föräldrarna. Barnet utsätts för lojalitetskonflikter mellan föräldrarna genom att tvingas till något som han eller hon vet att den förälder det bor hos ogillar och motsätter sig. Man kan i sådana fall ställa sig frågan vad som verkligen är det bästa för barnet.
Miljöpartiets uppfattning är att även verkställighetsreglerna måste anpassas till barnkonventionen. Artikel 3 anger att barnets bästa skall komma i främsta rummet i alla åtgärder som rör barn, och artikel 12 talar om att barnet särskilt skall beredas möjlighet att höras i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. Dessa två bestämmelser är absoluta och hör till de grundläggande principerna i barnkonventionen.
Regeringen bedömer att det inte behövs någon lagändring för att tillförsäkra barn en rätt att komma till tals i verkställighetsmålen. Miljöpartiet delar inte regeringens bedömning och föreslår därför att en bestämmelse förs in i 21 kap. föräldrabalken som talar om att barnet särskilt skall beredas möjlighet att höras i verkställighetsmål som rör barnet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samhället bör förbättra förutsättningarna så att gemensam vårdnad blir norm,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samhället måste satsa mer på förebyggande arbete för att minska antalet vårdnadstvister i domstol,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör se över gemensam vårdnad som norm från barnets födsel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statistik avseende skilsmässor och separationer m.m.,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn som har förälder i fängelse,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning avseende vårdnad, boende och umgänge vid separation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnets rätt att komma till tals,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbetssamtals värde som konfliktlösningsmetod,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av både manliga och kvinnliga förebilder i samarbetssamtal,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur samarbetssamtal skall kunna erbjudas vid alla separationer där barn är inblandade,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur fler män skall kunna utbildas och anställas för samarbetssamtal som brottsförebyggande åtgärd,
att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 2 a § andra stycket föräldrabalken som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om risken för barnets psykiska utveckling i fall där misshandel av mamma eller syskon äger rum,
att riksdagen begär att regeringen om två år återkommer med en utvärdering av hur domstolarna använt sig av möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot ena förälderns vilja,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att gemensam vårdnad skall vara en självklarhet i alla fall där föräldrarna bor tillsammans när barnet föds,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att regeringen vidare utreder frågan om gemensam vårdnad inom andra samlevnadsformer än samboskap och äktenskap,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om minskad underhållsskyldighet på grund av stora resekostnader enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sekretess i samband med samarbetssamtal kontra familjerådgivning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lämplig kompetens/yrkeserfarenhet för samarbetssamtalare kontra familjerådgivare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verkställighetsreglerna måste anpassas till barnkonventionen.
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
Roy Ottosson (mp) |
|
Bodil Francke Ohlsson (mp) |
Gunnar Goude (mp) |
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Annika Nordgren (mp) |
|
Elisa Abascal Reyes (mp) |
Gotab, Stockholm 1997