Den svenska rättsordningen ger, jämfört med många andra länders, konsumenterna ett bra skydd mot oskäliga avtalsvillkor. Härtill kommer t.ex. bestämmelser mot otillbörlig marknadsföring. Detta har stor betydelse i den allt mer internationaliserade handeln där svenska konsumenter dagligen erbjuds köpa produkter/tjänster från utländska företag. Nya försäljningsmetoder som t.ex. TV-shopping, där konsumenterna i den internationella kabel- och satellitkanalerna kan beställa varor från utländska företag, är bara ett exempel. En annan relativt ny väg för konsumentköp är handel via Internet. Vid olika tvister där internationell anknytning finns uppstår därför en rad olika frågeställningar som t.ex. vilket lands lag en domstol ska tillämpa. Normalt är dock konsumentbestämmelserna i olika länder till konsumenternas förmån. Men det torde inte kunna uteslutas att en enskild konsument, som t.ex. köper en produkt via Internet, kan komma i ett sämre läge eftersom möjligheten finns att pröva en tvist enligt en eller flera andra länders rättsordningar, vilka har tvingande bestämmelser.
Miljöpartiet de gröna föreslår i denna motion att Sverige skall reservera sig mot artikel 7.1 i Romkonventionen. Anledningen till vårt förslag är dock främst att svensk domstol har att tillämpa svensk lag. Varje möjlighet att tillämpa bestämmelser i andra rättsordningar skapar givetvis osäkerhet och problem, inte minst på grund av att vi inte vet innehållet i den främmande lagen. Vi anser även att bestämmelsen genom sin vaga utformning i betydande grad begränsar möjligheterna för avtalsparterna att på förhand bedöma effekterna av att ett visst lands lag blir tillämplig. Värt att notera är att även Storbritannien, Irland, Tyskland, Luxemburg och Portugal förbehållit sig rätten att inte tillämpa ifrågavarande bestämmelse. Mycket tyder också på att Österrike kommer att reservera sig. Hur Finland agerar vet vi ännu inte.
Enligt artikel 4.2 i den anslutningsakt som hör till det anslutningsfördrag som reglerar medlemskapet har Sverige förbundit sig att tillträda de konventioner som avses i artikel 220 i Romfördraget eller som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Romfördragets mål samt de protokoll om EG-domstolens tolkning av konventionerna som de tidigare medlemsstaterna har undertecknat.1
Den s.k. Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser grundar sig inte direkt på artikel 220 i Romfördraget men omfattas av artikel 4.2 i anslutningsakten. Sverige har därför förbundit sig att tillträda den konventionen och de två tilläggsprotokoll om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen.
I den svenska internationella privaträtten anses varje enskilt förmögenhetsrättsligt avtal vara underkastat i princip ett enda lands lag. Denna rättsordning betecknas som kontraktets avtalsstatut.
Enligt avtalsstatutet prövas först och främst frågor om ett avtals giltighet. Det gäller bl.a. regler om hur avtal kommer till stånd och huruvida avtalet är ogiltigt p.g.a. tvång, svek, misstag e.d.
Utgångspunkten för lagvalet enligt svensk rätt är partsautonomin, dvs. att parterna i ett avtal som har internationell karaktär själva får bestämma vilket lands lag som skall vara avtalsstatut för deras överenskommelse. Men det finns vissa begränsningar i parternas lagvalsfrihet: I den svagare partens intresse utesluts ofta avtalsparternas rätt att själva välja tillämplig lag. Det gäller främst anställnings- och konsumentavtal. Utan en sådan inskränkning i avtalsfriheten skulle tvingande bestämmelser i svensk rätt kunna manövreras bort på ett sätt som strider mot reglernas syfte.
Romkonventionen innehåller lagvalsregler för kontrakträttsliga förpliktelser. Den innehåller regler om hur avtalsstatut fastställs för de flesta typer av avtal och ensidiga förbindelser på det kontrakträttsliga området. Dessutom finns regler om vilken lag som skall tillämpas vid bedömningen av vissa rättsfrågor som hör samman med ett avtal.
Konventionen skall – utom i vissa preciserade undantagsfall – tillämpas på avtalsförpliktelser i alla situationer där det uppkommer ett val mellan rättsordningarna i olika länder. Konventionen förutsätter inte ömsesidighet. Lagen i det land som utpekas genom konventionens bestämmelser skall tillämpas även om det är lagen i ett land som inte har tillträtt konventionen.
Enligt artikel 22 kan medlemsstaterna vid tidpunkten för tillträde till konventionen förbehålla sig rätten att inte tillämpa vissa av konventionens bestämmelser. Reservationsmöjligheterna gäller bl.a. artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser i en utländsk lag som är avtalsstatut.
Den lag som parterna har valt som avtalsstatut och den lag som i avsaknad av parternas val skall tillämpas enligt konventionens bestämmelser kan i vissa undantagsfall åsidosättas. Enligt artikel 7.1 får domstolen nämligen, oavsett vilken lag som enligt konventionens bestämmelser skall vara avtalsstatut, beakta tvingande bestämmelser i ett annat land som förhållandet har nära anknytning till. Det gäller om dessa bestämmelser enligt det andra landets lag skall användas utan hänsyn till vilket lands lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet. Det innebär således att en domstol i vissa fall får ge företräde för internationellt tvingande bestämmelser i annan rättsordning än den egna. Regeln kan illustreras med hjälp av följande fiktiva exempel:
En svensk konsument, som bor i Malmö, beställer genom ett franskt postorderföretag en produkt som sedan levereras till konsumentens adress. Det franska företaget för nu talan mot konsumenten vid en domstol i Finland, dit denne under tiden har flyttat, och kräver betalning i enlighet med avtalet. Den finska domstolen skall förmodligen tillämpa svensk rätt som är avtalets avtalsstatut. Men enligt artikel 7.1 i Romkonventionen kan domstolen dock tillämpa franska tvingande regler som enligt fransk rättsuppfattning skall tillämpas oavsett avtalsstatutet.
Storbritannien, Irland, Tyskland, Luxemburg och Portugal har förbehållit sig rätten att inte tillämpa artikel 7.1. Hur Finland och Österrike kommer att göra är än så länge osäkert.
Miljöpartiet anser att Sverige, i likhet med ovan nämnda länder, bör reservera sig mot artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser. Vi menar att regeln försvårar för parterna att förutse vilka regler som skall tillämpas på deras avtal. Bestämmelsen leder även till att olika länders regler kan bli tillämpliga på samma rättsförhållande. Dessutom kan även offentligrättsliga regler i annan rättsordning slå igenom vid tillämpningen.
Vi föreslår därför att Sverige enligt artikel 22 skall förbehålla sig rätten att inte tillämpa artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser i en utländsk lag som inte är avtalsstatut.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att Sverige enligt artikel 22 i Romkonventionen skall förbehålla sig rätten att inte tillämpa artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser i en utländsk lag som inte är avtalsstatut.
|
Stockholm den 5 november 1997 |
|
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Gotab, Stockholm 1997
| [1] | Se prop. 1994/95:19, del 3, bilaga 10 s. 3. |