Under de senaste tio åren har man sett en förändring i det politiska engagemanget bland ungdomar. Man ställer sig allt mer tveksam till att gå med i ungdomsförbund och partier. Det är en trend att folkrörelserna tappar medlemmar, ungdomsförbunden minskar medlemsmässigt och de politiska partierna har problem med nyrekrytering. Avståndet mellan väljare och folkvalda upplevs som allt större. Detta i sig är alarmerande för vårt demokratiska system.
Vad händer när ett fåtal vill vara politiker och få vill eller orkar bära ett politiskt ansvar? Frågorna omkring detta är många och komplexa. En aspekt är om det offentliga systemet är uppbyggt på ett sådant sätt så att vi kan genomföra de förändringar som behövs för att kunna möta nästa generation av ungdomar?
Inom ungdomsförbunden arbetar man med att försöka förändra strukturer för att därmed göra organisationerna mer lättillgängliga och öppna för ungdomar. Men oavsett hur man ser på sin organisation måste man hela tiden leva upp till statliga och kommunala bidragsregler för att klara ekonomin som i sig många gånger är en förutsättning för verksamheten. De nuvarande bidragsreglerna som används av Ungdomsstyrelsen (US) och de flesta kommuner och landsting är baserade på antalet medlemmar och antalet aktiviteter. Man reglerar även vem som är medlem och vad som är en aktivitet vilket gör att man inte har den frihet som behövs för att kunna arbeta fram nya verksamhetsformer.
Vad gäller reglerna om vad som är en aktivitet krävs det oftast att det skall vara fem personer under 20 eller 25 år från samma kommun. Detta gör att arrangemang där man träffas över kommun- eller länsgränser sällan premieras lokalt. Möjligheter att arbeta i olika nätverk begränsas också, då det offentliga kräver rapportering medan nätverkstanken bygger på mer sporadiska träffar under enklare förhållanden och där alla inte är medlemmar i organisationen.
När de politiska ungdomsförbunden framfört att bidragssystemen måste förändras till den verklighet som gäller för ungdomsarbete idag har man mötts av oförståelse och kommentarer som: "på vår tid, när jag var ung, då var minsann alla politiskt intresserade, reglerna skall vara lika för alla". Frågan är bara varför ungdomsförbundens regler skall vara desamma som idrottsorganisationernas då det inte bedrivs samma typ av verksamhet. Ett stort problem vid förnyelsen av ungdomspolitiken är, utöver ett stelbent offentligt regelverk, de äldre politikernas nostalgiska dröm om den gamla folkrörelsen. Folkrörelser i all ära, men vad är det som säger att en sådan måste se ut som den gjorde för 10, 20 eller 30 år sedan?
Hur vill vi då se regelverket förändras? Det är närmast självklart att de politiska ungdomsförbunden har en särskild roll att spela, när det gäller demokratisk fostran. Man vill engagera ungdomar i det politiska livet för att värna och stärka demokratin. Därför måste ungdomsförbundens regelverk vara enkla och ge ungdomsorganisationerna så stor frihet som möjligt. En modell är ett 40–40–20-system, där 40 procent av bidraget ges i grundstöd till de ungdomsorganisationer vars parti har fått mer än 3 procent av riksgenomsnittet vid föregående val. 3 procent är den spärr som finns till landstinget och då är det lämpligt att även den spärren gäller för bidragsreglerna. 40 procent skall fördelas som mandatstöd som då gynnar de organisationer som gör bra ifrån sig i allmänna val. 20 procent kan finnas i en pott för projektansökningar. Om dessa bidragsregler gällde skulle de politiska ungdomsförbunden ha en stabil ekonomisk situation. Då skulle man få tid att arbeta med att göra sina organisationer så attraktiva att andra ungdomar upptäcker att politik inte bara handlar om tråkigt organisationsarbete utan att man får möjlighet att påverka andra med idéer och tankar. Med detta bidragssystem ges stor möjlighet till förnyelse av det ungdomspolitiska arbetet. Det skulle möjliggöra en utveckling av verksamhetsformer som kan attrahera dagens ungdom och möta de behov och krav som framtidens ungdomar ställer på det demokratiska systemet.
Det kan finnas fler lösningar för ett fungerande bidragssystem än den ovan skisserade. Det väsentliga är nu att man anpassar reglerna till tidens krav. Regeringen bör därför snarast ta initiativ till en förändring som innebär att politisk ungdomsverksamhet uppmuntras och nya verksamhetsformer som möter tidens krav får möjligheter att utvecklas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändrade bidragssystem för de politiska ungdomsförbunden.
|
Åke Carnerö (kd) |