Sverige har under lång tid haft ett levande idrottsliv. Många ungdomar har fostrats i svensk idrottsrörelse, och i praktiken har alla framgångsrika
idrottsmän börjat sin bana i föreningslivet.
Med sina nära tre miljoner medlemmar i över 20 000 föreningar och
17 000 korpklubbar är idrottsrörelsen Sveriges största folkrörelse. Folkrörelseidrotten utövas både som prestationsinriktad tävlingsidrott och som hälsoinriktad bredd- och motionsidrott.
Genom att erbjuda alla möjligheter till idrottslig aktivitet, som utförs för att förbättra prestationer och hälsa samt för att ha roligt, bidrar idrottsrörelsen till bättre folkhälsa med positiva effekter för såväl samhällsekonomin som för enskilda individer.
Föreningslivet har förutom den idrottsliga utvecklingen tagit ett stort ansvar för social fostran, för barns och ungdomars demokratiska utveckling. Denna tradition bygger på föreningstanken. En medlem en röst. Alla medlemmar är lika mycket värda, och alla kan bidra till föreningens utveckling.
Idrotten är till sin natur internationell och gränsöverskridande. Det internationella idrottsutbytet sker på alla nivåer och utgör ett viktigt inslag för många ungdomar. I anslutning till tävlingar skapas möten som är en viktig grund för ökad förståelse för levnadsvillkor och förhållanden i olika länder. Den svenska idrottsrörelsen har sett som sin uppgift att verka för de demokratiska principerna, om människors lika värde och deras rättigheter, även i dessa sammanhang.
Idrotten och ett aktivt frilufts- och fritidsliv har varit ett mål i sig. Idrottsliga framgångar har varit frukten av hårt arbete och en omfattande breddsatsning. Social utveckling och samhällsengagemang har varit viktigare än kortsiktiga vinster.
Denna filosofi är fortfarande den allmänt rådande i svenskt föreningsliv. Tusentals människor lägger varje dag ner tusen och åter tusen timmar av frivilligt arbete som ledare och tränare. Uppslutningen kring folkrörelsetanken är slående.
Statens ansvar för att understödja denna verksamhet är en självklarhet. Genom att garantera goda villkor för föreningslivet garanterar staten också god hälsa, social fostran och en utvecklande fritid för barn och ungdomar.
Tyvärr sker också en parallell utveckling. Elitidrotten kommersialiseras. Föreningar bolagiseras. Stora sponsorintäkter, ett bra varumärke och souvenirförsäljning blir viktigare än breddidrott och ungdomssatsningar. I stället för att odla egna talanger, köps de in på en öppen marknad.
Föreningsstyrelserna befolkas av näringslivsdirektörer snarare än idrottsledare. Erfarenhet av näringsverksamhet präglar mer och mer dessa styrelser än erfarenhet av föreningsverksamhet.
Elit- och marknadstänkandet stannar inte i styrelserummet. Det sprider sig längre och längre ner i åldrarna, och till fler och fler föreningar. Ända ner i 10–12-årsåldern slås barn ut för att de inte ”platsar” i laget.
Den så kallade ”Bosmandomen” inom Europeiska unionen förbjuder föreningar att ta ut övergångssummor för sina spelare. En spelare som är kontraktslös är fri på en öppen marknad med den nya domen. Tidigare kunde föreningarna via övergångssummor kompensera sig för de kostnader de hade haft för att utveckla och fostra spelaren, vilket alltså inte längre är möjligt. Detta kan leda till att viljan att utveckla och fostra unga spelare, ur ett ekonomiskt perspektiv, minskar hos många föreningar. Med detta skulle de breddsatsningar som fört Sverige, trots att vi är ett litet land med en liten population, till stora idrottsliga framgångar vara ett minne blott. Sannolikt skulle de idrottsliga framgångarna minska i takt med att breddsatsningarna minskar.
Under senare år har det uppmärksammats att flera idrottsmän och -kvinnor, samt flera elitlag inom ishockeyn skatteplanerat. Man har använt sig av olika varianter. Den vanligaste är att man från ett utländskt bolag hyrt spelare, eller som ensamutövare tagit ut lön, detta för att komma undan sociala avgifter samt skatter. Trots att det inte längre finns övergångssummor inom europeisk ishockey har dessa summor utbetalats under föreställningen att det skall vara en ”rättighetsavgift” för spelaren från den svenska hockeyföreningen till det utländska företaget. Egentligen har summan gått oavkortat till den enskilde spelaren. Skattelagstiftningen måste bli tydligare för att vi skall kunna undvika denna typ av verksamhet.
Kommersialiseringen inom idrotten har t o m gått så långt att en förening inom elitishockeyn har bolagiserats. Föreningen kommer dock att behålla en föreningsdel och samtidigt ha en aktiebolags del. Detta för att kunna åtnjuta föreningslivets fördelar samtidigt som man kan tillgodogöra sig bolagets fördelar. Detta kan inte accepteras, man kan inte stå med en fot i varje värld. Man måste välja! När elitidrott kommersialiseras på detta sätt övergår den från att vara folkrörelseverksamhet till att vara ”showbiz”. När ”showbiz-stadiet” inträffar skall verksamheten inte längre vara berättigad till offentligt stöd. I detta läge skall inte längre staten stå för polisbevakning av evenemang, det offentliga skall inte stå för arenorna osv.
Idrottsrörelsen är naturligtvis självständig och fattar demokratiskt sina egna beslut, och bestämmer därigenom sin egen utveckling.
Samhället kan dock i en dialog med idrottsrörelsen framhäva betydelsen av breddidrott, social och demokratisk fostran. I en sådan dialog måste alla aspekter av kommersialiseringen och elitismen tas upp.
Samhällets stöd till idrotten är naturligtvis beroende av hur verksamheten bedrivs. Är verksamhetens mål avkastning och vinstmaximering finns det heller ingen anledning till samhällsstöd.
Samhällets resurser kan bara gå till föreningsverksamhet som omfattas av samhällets övergripande målsättningar och stödet måste inriktas på att hjälpa idrottsrörelsen till ett framgångsrikt folkrörelsearbete.
”Kommittén om stöd till idrotten” har fått regeringens uppdrag att utvärdera det statliga stödet till idrotten, de skall föreslå nya tydliga mål samt analysera om det krävs nya rutiner för att säkerställa insyn i och kontroll av bidragsfördelningen till idrotten. Syftet med den idrottspolitiska utredningen är mycket gott, dock har det under senare tid framkommit fakta inom idrotten som kräver att utredningen granskar fler saker. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att ge ”Kommittén om stöd till idrotten” tilläggsdirektiv vad det gäller tydliga skatteregler samt bolagiseringsfrågan inom idrottsrörelsen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om idrotten som folkrörelse samt om behovet av tilläggsdirektiv till den idrottspolitiska utredningen.
|
Anders Ygeman (s) |
Lena Sandlin (s) |