Regeringens handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design innehåller en rad mål som föreslås gälla för statens engagemang i arkitektur, formgivning och design. Ett antal ”skönhetsparagrafer” i lagstiftningen och ett nationellt uppdrag under tre år till Föreningen Svensk Form föreslås. Dessutom ges uppdrag till ett antal myndigheter i syfte att förverkliga målen.
Normer om ”god arkitektur” bestäms i alltför stor utsträckning inom utbildningsinstitutionerna och av branschorganisationer. Inriktningen är mer att anpassa sig till internationella trender, medan alltför få exempel på kritiska förhållningssätt eller lokalt relaterad arkitektur går att finna. Den svenska arkitekturens position skulle stärkas genom medverkan i det offentliga samtalet. Det är få arkitekter som deltar i en debatt utanför skrået och alltför få tidningar och tidskrifter intresserar sig för arkitektur- och planfrågor.
I dag behövs en planering som tillgodoser ökade behov av integration mellan olika verksamheter, kortare kommunikationer, och tydligare rumslig gestalt. Denna inriktning har inte dagens planering. Kritiken mot den beror inte på planeringens former utan på dess resultat – den löser inte dagens problem. Den är inte längre funktionell.
När staten formulerade en aktiv bostadspolitik efter kriget kombinerades sociala mål med både en ekonomisk strategi för byggbranschen och klara gestaltningsmässiga mål vad gäller det byggda resultatet. En statlig politik för 90-talets arkitektur kan inte grundas på ett ställningstagande till 50-, 60- eller 70-talets politik, utan måste grundas på ett ställningstagande till dagens problem. Vad vill vi ändra, varför vill vi ändra det, vem skall förändringen gynna?
Det är i dag lätt att ironisera över de stora satsningarna på byggforskning, de stora ekonomiska satsningar på stadsförnyelse som skett under tidigare decennier och det klena resultatet. Trots detta är det bara genom en förnyad satsning som förändringar kan göras.
Arkitektur omfattar mer än byggnader. Dagens stora infrastruktursatsningar på exempelvis kringfartsleder och broar är en viktig del av vår offentliga miljö. De anläggs i allt större skala och med alltmer djupverkande konsekvenser för städer och landskap.
Vänsterpartiet stöder regeringens förslag om mål för statens arbete med arkitektur, formgivning och design, men vill göra några tillägg.
Målen med handlingsprogrammet är både att nybyggande skall utföras med hög arkitektonisk kvalitet och att det befintliga byggnadsbeståndet skall förvaltas, brukas och utvecklas med respekt för sina värden. Bevarandearbete och nyskapande bör inte beskrivas som två aspekter av arkitektur, utan ses som delar av en helhet.
Vi anser att arkitekturen i handlingsprogrammet i alltför hög grad begränsats till en konstart bland andra konstarter, med uppgift att gestalta enstaka objekt, varvid dess tekniska aspekt samt dess roll i samhällsbyggandet inte belysts tillräckligt.
Vi anser att det i målen bör införas ett miljömål. Månganvändbarhet och beständighet är klassiska begrepp som kännetecknar god arkitektur. De är också grundläggande begrepp i ett samhälle som eftersträvar god hushållning. En byggd miljö som är mångsidigt användbar över tiden och där materialen behåller sina egenskaper genom åren är resurssnål i ordets mest positiva bemärkelse.
Byggandet påverkar i hög grad miljön. Val av material och tekniska lösningar påverkar miljön direkt vid konstruktion och vid rivning och indirekt genom energi- och vattenförbrukning samt materialanvändning i driftsskedet. Det är av särskild vikt att det angelägna arbetet för en hållbar utveckling framhålls i målen för statens verksamhet på det här området. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi föreslår att vikten av att offentliga byggnader och anläggningar görs tillgängliga för handikappade framhålls på ett tydligare sätt genom att ett av de statliga målen fokuserar på de aspekterna.
Kulturrådet har exempelvis konstaterat att många kulturaktiviteter sker i gamla byggnader som inte är tillgängliga och användbara för funktionshindrade. Dessa bör ha samma möjligheter som icke-funktionshindrade att uppleva bebyggelsen och formgivning i vår miljö. Ett mål för alla som arbetar med arkitektur och formgivning bör vara att även tillgodose funktionshindrades berättigade krav på tillgänglighet och användbarhet. Staten har ett särskilt ansvar för detta.
Vänsterpartiet välkomnar förslagen om att estetiska värden skall få ett större värde och beaktas vid utformningen av vår byggda miljö.
Ändringen av plan- och bygglagens 2 kap 2 §, genom att tillföra en skrivning om att planläggning skall främja en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar, är bra, liksom förändringen i 3 kap 10 § om att byta ut ordet särdrag mot karaktärsgrad för att få en vidare tolkning av estetikbegreppet. Problemet är bara hur begreppen sedan skall tillämpas i praktisk handling.
Uttrycket estetik bör utvecklas på olika sätt för att närmare kunna tillämpas av berörda myndigheter. Regeringen bör ge Boverket i uppdrag att i samråd med andra berörda myndigheter utveckla begreppet estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse. Detta bör ges regeringen till känna.
De estetiska kvaliteterna får inte utgöra något hinder när det gäller tillgänglighetsfrågorna i den byggda miljön. Tillgängligheten måste öka vid ny- och ombyggnation utan att man för den sakens skull ger avkall på de estetiska värdena.
Kommunernas roll blir mycket viktig i sammanhanget.
Regeringen skriver att det är lämpligt att kommunerna tar upp estetiken i den byggda miljön i samband med arbetet med översiktsplaner och i utformningen av den byggda miljön. Byggnadsnämnden skall verka för att utformningen av stads- och landskapsmiljön blir estetiskt tilltalande, vilket också skrivs in i plan- och bygglagens 11 kap 1 §.
Regeringen påtalar kommunens viktiga roll i det här sammanhanget utan att dock komma till ett uttalat krav i sammanhanget. De estetiska värdena i den byggda miljön skall naturligtvis inte bara vara en fråga för kommunens byggnadsnämnd eller dess experter på området. Debatten om arkitektur och formgivning skall inte beröra enbart fackmän eller en begränsad skara politiker i en byggnadsnämnd. Dessa frågor hör samman med en helhetssyn på den byggda miljön, där brukarens och allmänhetens åsikter måste få genomslag.
Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen fört fram kraven på att kommunerna skall vara skyldiga att upprätta särskilda boendeplaneringsprogram, som skall antas i samband med den obligatoriska översynen av kommunens översiktsplan, vilken skall ske minst en gång per mandatperiod. Dessa boendeplaneringsprogram skall förmedla en beskrivning av tillståndet i den byggda miljön och hur man vill förändra frågor som berör den fysiska miljön, trafikfrågor, segregationsproblem, utvecklingen mot det ekologiskt hållbara boendet, liksom naturligtvis de estetiska värdenas betydelse. Programmen kräver ett tvärsektoriellt samarbete mellan fysiska planerare, tekniker, miljöansvariga, socialtjänsten och inte minst stadsarkitektfunktionen. Programmen skall sedan antas av kommunfullmäktige och föregås av en bred debatt med demokratisk förankring. Detta bör ges regeringen till känna.
När det gäller själva byggprocessen, har Vänsterpartiet krävt förändringar för att ge allmänna intressen större insyn och påverkansmöjligheter när det gäller förändringar av den byggda miljön. Förändringarna i plan- och bygglagen gör detta än mer nödvändigt.
Inga formella krav ställs för samråd med byggnadsnämnden innan en bygglovsansökan lämnas in. När det gäller igångsättning av ett bygge, räcker det med en bygganmälan senast tre veckor före byggstart. Vänsterpartiet anser att formerna för detta bör ses över inte minst med tanke på de förändringar som nu föreslås i plan- och bygglagen.
Formerna runt bygglovsansökan liksom bygganmälan inför byggstart bör utvecklas för att ge större tyngd åt allmänintressen, för att uppnå effektivitet i själva byggprocessen och därmed lägre kostnader samt för att på bästa sätt ta till vara estetiska värden. Det är också viktigt med tanke på tillgängligheten för handikappade, kvalitetsfrågor rörande miljövärden och bästa möjliga val av material. Boverket bör ges i uppdrag att komma med förslag till förändringar.
Den lagstiftning som styr planeringen och byggandet i Sverige består förutom lagar också av EG-rätten. Lagen om offentlig upphandling, byggproduktlagen och byggnadsverkslagen är exempel på sådana lagar som berör områden där EU har lagstiftningsmakt. Det är av betydelse att regeringen aktivt deltar vid utformningen av sådana direktiv på europeisk nivå för att resultatet av dessa inte skall motverka intentionerna i detta handlingsprogram.
Uppdraget till Statens fastighetsverk att initiera ett ökat samarbete mellan fastighetsförvaltande myndigheter är angeläget, men bör inte begränsas till statliga myndigheter utan även omfatta statliga bolag som äger och förvaltar byggnader.
Arkitekturmuseets nya lokaler kommer att bli ett lyft för utställningsverksamhet och åtföljande debatter kring arkitektur- och formgivningsfrågor. Vi vill dock framhålla länsmuseernas betydelse för att motsvarande kunskap och incitament till debatter sprids över landet. Genom länsmuseerna kan fler medborgare få rimligt nära till ett debattforum kring arkitektur, planering och design. En nära anknytning finns ofta mellan länsmuseerna och organisationer som bedriver folkbildning. Fackföreningar och folkbildningsorganisationer är viktiga att engagera.
Det är en brist att antikvariers och hantverkares kunnande inte berörs. Dessa är två nyckelgrupper vars kompetens är av stor betydelse för att hög kvalitet skall uppnås inom förvaltning och vård av det befintliga byggnadsbeståndet.
I arbetet för ett hållbart samhälle måste även kunskaperna hos till exempel byggnadsarbetare, fastighetsskötare, elektriker och målare tas till vara genom att dessa blir delaktiga i överläggningar och beslut på olika nivåer. Former för hur detta skall åstadkommas bör utarbetas.
Vi anser att det är viktigt att tonvikten i arkitektutbildningen skall ligga i att utveckla förmågan att sammanväga olika värden som de sociala, ekonomiska, tekniska och konstnärliga och ur denna sammanvägning finna en fysisk form. Det är denna förmåga som är arkitektens unika yrkeskompetens. Det är viktigt att utbildningen ger kunskap och insikt om de sociala värdena för att arkitekter skall kunna bidra till att skapa livs- och arbetsmiljöer, där människor trivs och kan utvecklas. Vi anser att staten skall stödja initiativ som tas inom högskolan eller av andra institutioner för att öka det tvärdisciplinära i utbildningar inom byggsektorn.
I Sverige ligger arkitektutbildningen inom ramen för teknisk fakultet. I Danmark däremot hör den till den konstnärliga fakulteten. För att förbättra situationen inom det praktiska fältet vad gäller rena gestaltningsfrågor föreslår Vänsterpartiet att ett utökat ansvar för fortbildning lägges på Konstakademin.
Arkitekturmuseet skriver i sitt remissvar till regeringens arbetsgrupps rapport Ds 1997:86: ”Arkitekturmuseet vill gärna ta på sig uppgiften att som en försöksverksamhet intensifiera samverkan mellan skola och museum.”
Vänsterpartiet anser att detta är ett utmärkt initiativ som bör följas upp.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömål,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillgänglighetsmål,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utveckla begreppet estetiskt tilltalande utformning av bebyggelsen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas skyldighet att upprätta särskilda boendeplaneringsprogram,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande bygglovsansökningar och bygganmälan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EG-rätten och byggande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om museernas roll,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om osynliggjord kompetens med betydelse för byggande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gestaltning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan skola och museum.
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |
Marie Engström (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Stig Sandström (v) |
Alice Åström (v) |