Public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television bör ha en tydlig kvalitetsinriktning och inte konkurrera om största möjliga publik. De ska vara ett alternativ i mediebruset.
Det viktigaste för tidningarna är att arbetslösheten och skattekilarna minskar. Då kommer också tidningsläsningen att öka. Presstödet missgynnar de mest livskraftiga tidningarna och är som alla branschstöd snedvridande. Presstödet bör avvecklas.
Ett digitalt marknät skulle ge samtliga hushåll i Sverige – oavsett om de har tillgång till kabel eller parabol – tillgång till ett bredare TV-utbud. Ska det byggas kräver det dock att TV-företagen önskar ett digitalt marknät. Ett sådant ska naturligtvis inte påtvingas TV-företagen. Inte heller ska det subventioneras fram.
Om den digitala TV-utbyggnaden försenas eller börjar i liten skala aktualiseras på nytt frågan om ytterligare en rikstäckande TV-kanal. En sådan kanal ska dels innebära ett sådant utbud av riksprogram att TV 4 ges en verklig konkurrens på annonsmarknaden, dels att ökat utrymme ges för lokala sändningar.
Sveriges Television bör bli mindre, inte mer, kommersiellt. Riksdagen bör avvisa förslaget om betal-TV inom Sveriges Television.
Sveriges Utbildningsradio bör inte få utvecklas till ett statligt läromedelsföretag.
Det är angeläget att nu ytterligare bredda lokalradion. Det bör ske genom att dels de frekvenser som fortfarande finns lediga och dels nya digitala radiofrekvenser auktioneras ut. Den s k stopplagen bör omedelbart avskaffas.
En reklamfinansierad riksradiokanal med självständig nyhetsredaktion bör snarast skapas och bjudas ut.
Telia bör inte få utvecklas till en statlig mediekoncern. Det vore en för yttrandefriheten allvarlig utveckling. Ska Telia kunna stärka sin ställning måste företaget snarast privatiseras.
Förutsättningarna för informationsutbyte, dialog, underhållning och kommersiella budskap – det som brukar kallas medier – förändras mycket snabbt. För trettio år sedan fanns en TV-kanal och två radiokanaler. Tidningarna dominerade fortfarande mediekonsumtionen.
Idag har de flesta hushåll tillgång till ett stort antal TV- och radiokanaler. Samtidigt har tidningsläsningen minskat. Sverige är tillsammans med Finland det land i EU där Internet används mest.
Vi står nu inför nästa stora förändring av medieutbudet: digitaliseringen och sammansmältningen av dator och TV. De flesta internationella bedömare är idag ense om att vi i stället för traditionell TV – broadcasting – får webcasting, där vi hämtar programmen från Internet eller dess efterföljare.
Detta innebär att alla sända program lagras hos TV-företagen och sedan kan ses igen. En antydan till denna utveckling finns redan. Tusentals människor lyssnar varje dag på Sveriges Radios Ekosändningar via Internet. SvT:s Rapport läggs ut på nätet. Flera kabelföretag påbörjar denna höst experiment där konsumenterna ska kunna gå upp på Internet via sin TV.
En sådan utveckling innebär en drastisk ökning av valfriheten. Konsumenterna kommer att kunna välja inte bara bland de program som sänds för tillfället, utan i stort sett på allt som produceras över hela världen. Därmed kommer sannolikt också de nuvarande TV-tablåerna att ersättas av olika typer av individuellt komponerade TV-erbjudanden.
Samtidigt som utbudet starkt ökar genom digitalisering och sammansmältningen mellan TV-distribution och Internet förändras också förutsättningarna för public service-verksamheten.
Public service-verksamheten har till syfte att garantera ett svenskt kvalitetsutbud i TV. Alla svenskar ska kunna nås av svenska program. Det finns också ett värde i att vissa program inte omges av reklam.
Med det ökade kommersiella utbudet av radio och TV blir uppgifterna för public service än tydligare. De företag som finansieras med licensmedel ska i första hand producera och sända vad som inte kan erbjudas från de kommersiella bolagen. När radions P 3 har ombildats från en ren musikkanal till en bredare kanal för ungdomskultur är det ett gott exempel; det finns ingen anledning att dubblera det utbud som finns från de kommersiella radiokanalerna.
Sveriges Television har satt upp interna publikmål som är styrande för verksamheten. Det finns anledning att påpeka att riksdagen våren 1996 uttalade att ”konkurrensen om lyssnar- och tittarsiffror riskerar att leda till att public service-företagens programutbud förytligas. Höga lyssnar- och tittarsiffror får därför inte vara styrande för public service-företagens programplanering.”
Just i det medielarm som finns är det väsentligt att SvT och SR står för en tydlig kvalitetslinje.
Sveriges Television har en dominerande ställning som producent, uppköpare och finansiär av kvalitets-TV. Det skapar en brist på mångfald som inger oro. Frågan om hur flera alternativa finansieringsformer – t ex genom ett särskilt TV-institut efter modell från flera andra länder – ska kunna åstadkommas utreds för närvarande. Det är angeläget att den utredningen leder till början på en ny utveckling där "public services" uppgift i högre grad blir att producera svensk kvalitets-TV och göra den tillgänglig också när de nuvarande tablåerna och TV-kanalerna kommer att spela en mindre roll.
Ett ökat utbud är inte utan komplikationer. När "Rapport" förlorar hundratusentals tittare till en såpopera i en konkurrerande kanal är det ingenting som statsmakten kan eller bör göra någonting åt. Ökade klassklyftor när det gäller information och kultur är dock ingenting önskvärt och utvecklingen bör nära följas.
1996 blev det sämsta dagstidningsåret på 10 år. Nästan alla dagstidningar förlorade i upplaga. Även om den svenska tidningsläsningen fortfarande i internationell jämförelse är mycket hög finns tydliga tendenser till minskad läsning. När endast en minoritet av de LO-anslutna i Stockholm har dagstidning och andelen tidningsprenumeranter snabbt tycks falla bland de med lägst inkomst finns det anledning att ha farhågor både vad gäller möjligheter till fördjupad information och till en vital demokratisk debatt. Det är områden där tidningarna är unika.
För att söka förklaringar till nedgången i tidningskonsumtionen bör man främst se till den allmänna ekonomiska situationen för hushållen. Skattekilarna slår hårt. Det kostar närmare 2.000 kr att prenumerera på en morgontidning. En småföretagare måste debitera sina kunder 5.000 kr för att kunna betala prenumerationen. För att kunna köpa en kvällstidning varje dag (3.000 kr/ år) måste småföretagaren debitera 7.500 kr. Ett sjukvårdsbiträde betalar varje år en fjärdedels månadslön netto för morgontidningen och en tredjedels månadslön för att köpa kvällstidningen. Det är i detta perspektiv frågan om moms på tidningar bör ses. Sannolikt är det för tidningskonsumtionen väsentligare att minska arbetslösheten och skattekilarna än att förändra momssatsen.
De tekniska förutsättningarna för tidningsproduktion har förändrats. Det innebär också att tröskelkostnaderna för att starta nya tidningar minskat. Samtidigt har fasta svenska tidningsvanor gjort att få nykomlingar klarat sig. Ett undantag är tunnelbanetidningen Metro i Stockholm.
Tidningsbranschen skiljer sig från andra delar av mediebranschen genom att det förekommer ett direkt statligt driftsstöd till vissa tidningsföretag. Regeringen menar att det hårdnande medieklimatet under 1996 ger anledning till att nu tillfälligt öka presstödet. Vi delar inte den uppfattningen.
Presstödet har otvivelaktigt bidragit till att bevara tidningskonkurrensen på några orter. Samtidigt har förutsättningarna vad gäller medieutbudet kraftigt förändrats sedan presstödet för mer än 25 år sedan infördes. Den förbättrade distributionen, den fria radion, det ökade TV-utbudet och möjligheten att skaffa sig information via Internet gör att vi inte längre på samma sätt som förut kan tala om "monopolrisker". Något monopol på information finns inte.
Som allt branschstöd verkar presstödet snedvridande. Tidningarna har en tendens att anpassa sig till presstödets regler. Andratidningar som skulle tvingats till nytänkande och förnyelse kan ibland överleva tack vare presstödet. Stödet missgynnar förstatidningar. Det är ju också dess syfte, men i en situation då hela tidningsbranschen står inför svåra utmaningar kan det inte vara statsmaktens uppgift att försvåra för de mest livskraftiga tidningarna.
Vi menar därför att det nu är dags att starta avvecklingen av stödet till pressen. Eftersom ett antal tidningar bygger sin verksamhet på presstöd bör en avvecklingsplan läggas upp. Enligt Folkpartiets uppfattning bör stödet, i jämförelse med regeringens förslag, minskas med 300 mkr för 1998.
Det förefaller svårt för Sverige att på sikt behålla den speciella reklamskatten, både med hänsyn till EU:s direktiv och inför risken att bl a direktreklam kommer att produceras och distribueras från annat EU-land. För vissa tidningar kan ett borttagande av reklamskatten kompensera minskningen av presstödet.
Diskussionen om maktkoncentration inom medierna har främst föranletts av Mariebergs och Bonnierföretagens ökande andel på tidningsmarknaden och Mariebergs köp av en andel i TV 4.
Även här bör dock påpekas att det ökande medieutbudet gör ägandekoncentrationen mindre besvärande än tidigare. Konsumenten kan hela tiden välja något annat medium. Icke desto mindre är det naturligtvis alltid en viktig diskussion, hur eventuella tendenser till monopolisering av det fria ordet kan motverkas. Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke att olika former av ägandebegränsningar dels är svåra att kontrollera och dels leder till olika kvalificerade försök till kringgående från aktörerna.
Konformism i medierna kan bero på ägarkoncentration: få ägare kan leda till en snävare arbetsmarknad och en större anpasslighet från journalister. Men ägandet är inte den enda faktorn och kanske inte ens den viktigaste. Mycket av likriktningen kan också bero på journalistutbildning och en alltmer kommersialiserad mediekultur.
Skulle maktkoncentrationstendenserna tillta väsentligt får statsmakterna naturligtvis överväga regler efter mönster från lagen om privat lokalradio, som begränsar möjligheterna att ha dominerande ägarintressen i flera medier på samma ort. Inom EU pågår för närvarande diskussioner om hur principerna från anti-trustlagstiftningen kan tillämpas på medieområdet. Även om dessa frågor måste behandlas med största noggrannhet och frivilliga åtaganden från branschen är att föredra vill vi inte utesluta den typen av lagstiftning också i Sverige. Sådana regler måste stå i överensstämmelse med grundlagen. Att Konkurrensverket, vid sidan av grundlagen, skulle tillämpa konkurrenslagstiftningen på medier är olämpligt.
Utvecklingen vad gäller digital TV har inte gått så fort som allmänt förutsattes för ett och två år sedan. De stora TV-företagen avvaktar med digital distribution och i de länder där sådan påbörjats har allmänhetens intresse för att skaffa digitalavkodare varit måttligt.
Digital utsändning av TV innebär att TV-signalen omformas till digitala signaler. Detta skapar möjligheter till bättre sändningskvalitet men främst till ett ökat utbud och i vissa fall till interaktivitet, t ex i form av beställ-TV och mer utvecklad betal-TV.
Flera olika aktörer förbereder sig för digital TV. Flera stora internationella TV-bolag avser att sända digital TV via satellit. I främst England och USA har utbyggnad av markbunden digital TV påbörjats.
Som redovisas i budgetpropositionen har riksdagen, i betydande enighet, beslutat att påbörja utbyggnaden av ett digitalt marknät. Som också påpekas ska de digitala markbundna TV-sändningarna "införas i flera steg med möjlighet för statsmakterna att successivt ta ställning till om och på vilket sätt verksamheten ska fortsätta". Detta uttalande antyder de komplikationer som finns.
Den svenska staten förfogar genom internationella avtal över ett antal frekvenser för utsändning av TV. Det är naturligt att dessa frekvenser utnyttjas till att ge möjlighet för ett ökat utbud och ställs till mediemarknadens förfogande. Förutsättningen för att detta ska leda till ett utbyggt marknät är dock att denna marknad – inkluderande Sveriges Television – visar intresse för att utnyttja möjligheterna. Detta kommer att prövas under hösten.
Ett digitalt marknät kan aldrig motiveras med behovet av någon sorts statlig kontroll av TV. Även om det digitala marknätet byggs ut kommer de flesta TV-kanaler att nå hushållen på annat sätt. Det är varken möjligt eller önskvärt att använda den digitala tekniken för styrning av TV.
Ett digitalt marknät skulle ge samtliga hushåll i Sverige – oavsett om de har tillgång till kabel eller parabol – tillgång till ett bredare TV-utbud. Det digitala marknätet ska naturligtvis inte påtvingas TV-företagen. Inte heller ska det subventioneras fram. Därför finns enligt Folkpartiets mening tre förutsättningar för att en utbyggnad av det digitala marknätet ska genomföras:
Någon subventionering med offentliga medel av digitalavkodare får inte förekomma. Det vore en orimlig användning av knappa offentliga resurser.
Inte heller på annat sätt bör det digitala marknätet finansieras genom extra anslag över statsbudgeten.
Ett digitalt marknät får inte försvåra för TV-företag att nå ut på annat sätt. Digitalavkodningen måste ske på ett sådant sätt att också satellitbaserad TV kan tas emot. Något annat har heller inte varit avsikten med det riksdagsbeslut som fattats.
Om ett digitalt marknät byggs ut bör frågan om den s k must-carry-principen i kabel-TV-näten ses över. Must-carry-principen innebär att kabelföretagen är ålagda att vidaresända SvT:s två kanaler, TV 4 och en lokal informationskanal. Om den digitala utbyggnaden skulle innebära att alla hushåll kan ta emot de digitala marksändningarna utan utomhusantenn finns det ingen anledning att behålla must-carry-principen. Kabelföretagen skulle därigenom kunna vidga sitt utbud.
Folkpartiet har länge arbetat för att en ny rikstäckande (analog) TV-kanal bjuds ut på marknaden. Sverige har i det s k M4-nätet en sådan möjlighet.
Planerna på utbyggnad av digital TV har gjort att frågan blivit mindre aktuell. Om Sverige inom kort tid skapar utrymme för ett antal nya kanaler skulle det innebära en kraftigt utvidgad valfrihet.
Det tycks emellertid som de ursprungliga tidplanerna för digital-TV inte kommer att hålla. Hittills har också intresseanmälningarna för ett eventuellt nytt digitalt marknät främst kommit från olika lokala intressenter. Ifall detta skulle leda till att den digitala TV:n startar i liten skala eller att digital-TV-starten ytterligare uppskjuts aktualiseras på nytt frågan om ytterligare en TV-kanal.
En sådan kanal ska dels innebära ett sådant utbud av riksprogram att TV 4 ges en verklig konkurrens på annonsmarknaden, dels att ökat utrymme ges för lokala sändningar. Folkpartiet medverkade i våras till att rädda de lokal-TV-stationer som är knutna till TV 4. En ny rikstäckande kanal med lokal bas skulle ytterligare förbättra det lokala utbudet.
En möjlighet är att – som i Storbritannien – som villkor i anbudsförfarandet sätts att en ny kanal efter ett visst antal år ska byta från analoga till digitala sändningar.
Det är centralt att medierna är tillgängliga för människor med funktionshinder. Eftersom TV spelar en så stor social roll ställs särskilda krav på TV-företagen. Också den som har en synskada har rätt att kunna ta del av TV-programmen tillsammans med sin familj. Att gemensamt se på TV ingår i de flesta människors familjeliv. Det är då nödvändigt med speciella åtgärder för att också människor med synskador ska kunna se TV.
Genom att stödja FN:s standardregler har Sverige utfäst sig att "uppmuntra media, speciellt television, radio och tidningar, att göra sina tjänster tillgängliga". Dessa krav måste ställas på all TV, oavsett ägandeform. Sveriges television bör dock gå före och introducera system som gör programmen tillgängliga för synskadade.
Sverige ligger på detta område efter flera europeiska länder. Främst två möjligheter finns:
Tolkning, som innebär att på en särskild ljudkanal det som sker i rutan beskrivs. Detta prövas för närvarande i Storbritannien och bör prövas också i Sverige.
Audetel, som är ett EU-projekt med en ljudkanal där textremsans innehåll läses upp digitalt. Detta är en teknik som nu tillämpas i flera länder och bör introduceras också i Sverige.
Sveriges Television har vid flera tillfällen begärt att få starta betal-TV-kanaler. Detta har också fått stöd i ett betänkande från digital-TV-utredaren Gunnel Ferm. Sveriges Television skulle i så fall överge sin gamla princip att ställa samma program till alla medborgares förfogande för samma kostnad (licensen). I stället ska man starta kanaler där SvT tar betalt per program eller genom abonnemangsavgifter.
Det bör påpekas att i public service-propositionen våren 1996 avvisades betal-TV inom Sveriges Television. Något som förändrar det ställningstagandet har inte inträffat.
Den ekonomiska kalkylen bakom Sveriges Televisions betal-TV-projekt är mycket oklar. De kommersiella betal-TV-kanalerna TV1000 och FilmNet har på den svenska marknaden hittills kostat sina ägare flera 100 miljoner kr i förluster. Risken är uppenbar att betal-TV blir ett mångmiljonfiasko som kommer att få betalas genom högre licenser eller sämre public service-television.
Än viktigare är de principiella invändningarna mot att den licensfinansierade TV:n ytterligare ska vidga sitt område och dessutom blir mer kommersiell. Även om betal-TV-verksamheten läggs i särskilt dotterbolag för man in ett mer kommersiellt synsätt i public service-bolaget. Det strider mot dess uppgift. Sveriges Television bör bli mindre, inte mer, kommersiellt.
Riksdagen bör redan nu avvisa förslaget om betal-TV inom Sveriges Television.
Folkpartistiska kulturministrar genomförde avmonopoliseringen av radion. Först genom närradion och sedan genom den fria lokalradion. En av de stora vinsterna under de senaste åren har varit de fria radiokanalernas allt starkare ställning. 2,2 miljoner människor lyssnar varje dag på någon av de fria lokalradiostationerna.
Det tycks nu som om regeringen lagt utredningsförslaget om att stoppa lokalradion i byrålådan. Det är glädjande, men knappast någon garanti för att inte nya idéer kommer upp om att strypa, kontrollera och dirigera den fria lokalradion.
Den socialdemokratiska regeringen har på radioområdet under tre år inte åstadkommit något annat än att dels skapa osäkerhet om den fria lokalradions framtid, dels förhindra att nya frekvenser kommer ut på marknaden.
Auktioner av sändningstillstånd har hittills visat sig vara det bästa sättet, både praktiskt och principiellt, för att fördela sändningstillstånd. Auktionerna förhindrar att staten lägger godtyckliga synpunkter på radiostationerna och försöker påverka innehållet.
Det är hittills för tidigt att ge några långsiktiga omdömen om lokalradions utveckling. Det kan dock konstateras att en bred publik tycker att den fyller ett behov. Den proteststorm som föranledde regeringen att dra tillbaka utredningsförslaget om stopp för den privata lokalradion talar också sitt tydliga språk.
Det är angeläget att nu ytterligare bredda lokalradion. Det bör ske genom att dels de frekvenser som fortfarande finns lediga och dels nya digitala radiofrekvenser auktioneras ut. Den s k stopplagen bör omedelbart avskaffas.
På radioområdet kommer utvecklingen mot digitalisering sannolikt att gå fortfare än på TV-området. Frågan om standard och sändningssätt är löst och okontroversiell vad gäller radion. Sveriges Radio startar redan i år en speciell finsk digital kanal, P 7. Biltillverkarna planerar att under 1998 förse nya bilar med digital bilradio.
Den digitala radion ger utrymme för många nya kanaler. Dessa bör i första hand ställas till marknadens förfogande.
Digitaliseringen gör också att de tidigare frekvensproblemen vad gäller att skapa en med Sveriges Radio konkurrerande rikskanal bortfaller. En reklamfinansierad rikskanal bör som enda koncessionsvillkor ha att en självständig nyhetsredaktion ska finnas. Koncessionen bör snarast bjudas ut.
Statliga TERACOM Svensk Rundradio AB har idag i praktiken monopol på utbyggnad av radio- och TV-nätet och på radio- och TV-sändningar. Det är angeläget att detta monopol bryts. Privata lokalradiostationer bör ha möjlighet att vända sig till andra operatörer för att sända ut sina program. Utvecklingen på mobiltelefonområdet gör att en rad företag har master och potentiell kapacitet också att sända radio och TV.
Det statliga telebolaget Telia verkar numera på en konkurrensmarknad. Samtidigt är Telia det dominerande företaget på teleområdet. Telia kontrollerar de flesta telefonledningar och Telia anser själv att telefonledningen i framtiden kommer att bli det viktigaste sättet att förmedla information. Telia äger också det största svenska kabel-TV-nätet.
Mot den bakgrunden har Telias agerande en stor betydelse för det framtida svenska medieklimatet och förutsättningarna för informationsutbyte.
Det bör påpekas att Telias ställning byggts upp genom en mycket lång period av monopol för Televerket. Detta monopol kritiserades under hela 80-talet av Folkpartiet. Det faktum att Telia nu kan agera med en stark finansiell grund, som bygger på tidigare riksdagsbeslut, gör det särskilt angeläget för riksdagen att få tillfälle att ta ställning till Telias inriktning.
Det tycks som om Telia, utan beslut från riksdag eller regering, gjort eller håller på att göra viktiga vägval. Inom affärsområdet Telia infomedia bygger man genom en rad dotterbolag upp en omfattande medieverksamhet. Dessa investeringar kan göras genom att Telia under så många år haft monopolställning. Enligt Telias egna uttalanden ska omsättningen inom Telia Infomedia snabbt öka. Inom några år ska företaget omsätta ca 9 miljarder kr. vid sekelskiftet. Även om man räknar bort inkomsterna från telefonkatalogen skulle detta göra Telia Infomedia till Sveriges största medieföretag.
Grundtanken i Telias mediesatsning tycks vara att man vill åstadkomma en vertikal integration, dvs. att ägandet av kablar ska kompletteras med en omfattande verksamhet som fyller kablarna med innehåll. Telias expansion på medieområdet innebär att vi håller på att få ett nytt och dominerande statligt mediebolag. Detta är från principiella utgångspunkter mycket oroande.
Samtidigt är detta en väg som en rad stora teleföretag går. Telia konkurrerar nu på en internationell marknad. Telefonavgifterna sjunker och möjligheten för teleföretag att leva på avgifter blir allt mindre. Då måste man använda sin kunskap för att bygga upp telefon- och mobiltelefonsystem i Sverige och andra länder och att utveckla sig i gränslandet mellan telefoni, TV och IT.
För att det ska vara möjligt krävs expansionskapital. Och det kan och bör inte staten ställa upp med. Dessutom behöver Telia, som andra teleföretag, kunna gå in i olika samarbetsprojekt och då släppa in partners som delägare i det egna företaget för att markera långsiktigheten. Den utvecklingen förhindras nu i och med att regeringen inte vill privatisera Telia.
Den borgerliga regeringen 1991–94 ansåg inte att Telia var en mogen privatiseringskandidat. Skälet var att vi fortfarande hade en telelag som var anpassad till den gamla monopolsituationen och att Telia fortfarande levde kvar i en monopolkultur. Monopol ska inte vara privata.
Regeringen fick dock igenom en ny telelag och Telia närmade sig privatiseringsmognad. Med den översyn av telelagen som riksdagen beslutade om i våras jämställdes Telia med övriga teleoperatörer. Hade den borgerliga regeringen suttit kvar hade förmodligen Telia, åtminstone delvis, varit privatiserat nu. Riksdagen bör uttala att Telia bör privatiseras.
Det är principiellt felaktigt att staten ska bedriva medieverksamhet. Public-service-radio och -TV är till för att skapa ett alternativ till det kommersiella utbudet och är därför ett undantag. Skulle staten gå in på den kommersiella mediemarknaden med den kraft som Telia nu planerar är det en allvarlig yttrandefrihetsfråga. Detta är ett starkt skäl för att statens band med Telia bör lösas. Telia ska som övriga teleföretag övervakas av Post- och telestyrelsen och Konkurrensverket. Telias dominerande ställning vad gäller telenätet gör en sådan övervakning särskilt viktig.
Till de liberala framgångarna på medieområdet hör den nya yttrandefrihetsgrundlag som gäller från den 1 januari 1992. Dess tillkomst säkrade att ett antal viktiga friheter inte kan tas ifrån oss genom ett enkelt riksdagsbeslut: rätten att sända och ta emot kabel-TV, rätten att sända och ta emot satellit-TV och rätten att inneha mottagningsutrustning, t.ex. parabolantenner. Men i åtminstone ett viktigt avseende var yttrandefrihetsgrundlagen en kompromiss. Folkpartiet nådde inte ända fram i frågan om att grundlagsfästa mångfalden i etern.
Principerna för hur tillgängligt eterutrymme ska fördelas är inte reglerade i grundlag annat än i en mycket allmän formulering: "Det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet." (Ordet "radiofrekvens" inkluderar även TV-kanaler.) Men eftersom Socialdemokraterna hela tiden hävdat att yttrande- och informationsfriheten bäst tillgodoses av public service-bolagen, finns ett latent hot mot de fristående radio- och TV-bolagen.
Eftersom frekvensfördelning till stor del avgörs i internationella förhandlingar, som från svensk sida tills helt nyligen skötts av Televerket och numera sköts av telestyrelsen, har ett stort inflytande legat på myndighetsnivå. Vissa övergripande beslut har fattats av riksdagen, andra ärenden har avgjorts av regeringen.
Det finns naturligtvis inga självklara svar på frågan hur fördelningen ska ske i varje enskilt fall. Men eftersom fördelningen av frekvenser kan vara livsviktig för den demokratiska debatten, bör vissa principer vara fastställda i grundlag.
Under de senaste åren har ett antal reklamradiofrekvenser fördelats genom auktion. Enligt vår mening var det ett genombrott för en viktig mediepolitisk princip. På det hela taget framstår för oss auktionsförfarandet som långt sundare än den politiserade process som föregick beslutet om den tredje markkanalen eller att regionala smakdomare ska stå för fördelningen av privata lokalradiotillstånd.
Enligt vår mening bör en ändring av yttrandefrihetsgrundlagen med följande innebörd komma till stånd. Huvudregeln är att tillgängliga frekvenser ska utbjudas på marknaden och försäljas i någon form av auktions- eller anbudsförfarande. Från huvudregeln får statsmakterna vid frekvenstilldelningen göra två undantag.
Det första gäller public service-sändningar. Där bör regeln vara att statsmakterna, utan hinder av grundlagens huvudregel, får avdela frekvenser till Sveriges Radio och Sveriges Television i samma omfattning som nu sker. Det andra undantaget gäller föreningsradion. Statsmakterna har möjlighet att avdela en frekvens per kommun (möjligen något fler i de största kommunerna) för föreningslivets behov. Resten av frekvensutrymmet måste alltså utbjudas på marknaden och försäljas i någon form av auktions- eller anbudsförfarande. En ändring av yttrandefrihetsgrundlagen och berörd följdlagstiftning med den av oss angivna innebörden bör komma till stånd. Folkpartiet föreslår därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att ge grundlagsskydd åt de fria radio- och TV-stationerna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kvalitet inom public service-företagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativa finansieringskällor för kvalitetsproduktion av TV,
att anslaget E 2 (presstöd) inom utgiftsområde 1 minskas med 300 miljoner kronor,
att riksdagen avslår regeringens förslag på tilläggsbudgeten om tillfälligt presstöd för åren 1997 och 1998,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om maktkoncentration inom medierna,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående förutsättningarna för att bygga ut ett digitalt marknät för TV,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny rikstäckande TV-kanal i marknätet,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sveriges Television inte bör få tillstånd att starta betal-TV-kanaler,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lediga radiofrekvenser och nya digitala radiofrekvenser snarast auktioneras ut,1
att riksdagen beslutar att upphäva lagen om tillfälliga bestämmelser i fråga om tillstånd att sända lokalradio,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny rikstäckande kommersiell radiokanal,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en snabb privatisering av Telia AB,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om parlamentarisk utredning med uppgift att ge förstärkt grundlagsskydd för de fria etermedierna.1
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Birgit Friggebo (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Margitta Edgren (fp) |
|
Ann-Kristin Føsker (fp) |
Carl-Johan Wilson (fp) |
|
Kenth Skårvik (fp) |
Christer Eirefelt (fp) |
1Yrkandena 3, 5–7, 9–11 och 13 hänvisade till KU.
2Yrkande 4 hänvisat till FiU.
3Yrkande 12 hänvisat till NU.