Regeringens förslag innebär att riksdagen skall anta ett handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design. Förslagen innebär att arkitektur, formgivning och design skall ges goda förutsättningar för sin utveckling och att kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas till vara och förstärkas. Avsikten är att intresset för hög kvalitet inom arkitektur, formgivning och design och offentlig miljö skall stärkas och breddas. Vidare anges att offentligt understött byggande, inredande och upphandlande skall behandla kvalitetsfrågor på ett föredömligt sätt. I en punkt fastslås att kvalitet och skönhetsaspekter inte skall underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden.
Moderata samlingspartiet anser att det inledningsvis är lätt att instämma i propositionens utgångspunkter så till vida att den gemensamma miljöns utformning är av stor vikt för oss alla. Byggnader bör utformas i en avvägning mellan estetiska och funktionella kvaliteter som gör att vi trivs i den miljö som skapas. Estetiska och miljömässiga kvaliteter är inte minst viktiga härvidlag.
Emellertid varierar uppfattningen om vad som är estetiskt eller ändamålsenligt, och varje period avsätter sina spår i form av byggnader, infrastruktur etc. Under seklernas gång har en rad faktorer som klimat, värderingar, traditioner, ett områdes sociala struktur och verksamhetsstruktur samt tillgången på byggnadsmaterial lett till att lokala och regionala byggnadsstilar utvecklats. Dessa har skapat en arkitektur som känns hemvan, vacker och trygg. Sådana stilar bör tas till vara och utvecklas för en modern tid.
Uppfattningen om vad som är vackert eller ändamålsenligt är emellertid en subjektiv bedömning där olika faktorer kan tillmätas olika vikt. Det ankommer på byggherrar, planerare, byggnadsnämnder och andra att i en ständigt fortgående process medverka i sådana avvägningar att de förändringar i miljön som föreslås får en lämplig utformning. Så sker naturligtvis i all planerings- och byggnadsverksamhet och frågan är om sådana avvägningar kan göras på ett bättre sätt om det finns en lagstiftning på området. Det finns tvärtom en risk för rigiditet och hämmad utveckling genom lagstiftning. Arkitektur är en skapande konstform. Konst och skapande kultur kan inte lagstiftas fram.
Enligt vår uppfattning finns redan ett uttalat ansvar för detta. Att lagstifta om att eftersträva en estetisk utformning eller att i plan- och bygglagen ange att byggnadsnämnden skall verka för en god och estetiskt tilltalande stats- och landskapsmiljö ger inte vägledning för några konkreta åtgärder. Däremot finns det skäl att väsentligt förbättra informationen och därigenom den offentliga diskussionen i dessa frågor. Enligt vår uppfattning behövs inte heller någon vägledning i planerings- och byggnadsarbetet genom att man i lagstiftningen inför krav på att stads- och landskapsmiljön skall vara estetiskt tilltalande. Detta ryms inom gällande lagstiftning, och vad som kan behövas är tillämpningsanvisningar. I Stockholm finns sedan 1918 det s.k. Skönhetsrådet. Rådet till skydd för Stockholms skönhet, som är dess egentliga namn, utses av fullmäktige och består av tolv ledamöter varav åtta skall ha särskilt definierad kompetens för uppdraget. Rådet arbetar med frågor som berör offentliga konstverk, konstnärligt eller kulturhistoriskt värdefulla stadsbilder, skönhets- och naturvärden. Rådet yttrar sig över olika frågor till myndigheter och kommittéer men har även rätt att ta egna initiativ. Förekomsten av detta skönhetsråd – som framgångsrikt verkat under lång tid – visar enligt vår mening att något behov av särskild lagstiftning för att ta hänsyn till estetiska värden inte föreligger. Formerna för hur arbetet med att skapa eller bevara vackra och värdefulla miljöer behöver inte regleras ytterligare i lagstiftningen.
Regeringens företrädare har förstärkt intrycket av att lagstiftningen syftar till något som skulle kunna uppfattas som objektivt eller mätbart genom att tala om att regeringen nu föreslår ”skönhetsparagrafer” i lagstiftningen. Uttalanden av denna karaktär antyder att det skulle kunna finnas något som, utifrån mer allmänna utgångspunkter, är en mer tilltalande lösning än en annan. Upplevelsen av vad som är vackert eller ”skönt” går emellertid isär. En rad frågor inställer sig med anledning av regeringens förslag. Vem skall avgöra vad som är lämpligt eller vackert? Om någon inte anser att en åtgärd är i överensstämmelse med lagstiftningen skall den då kunna överklagas? Vem skall i så fall avgöra ett sådant ärende i nästa instans?
Att kunna påverka utformningen av sin närmaste omgivning är en sann demokratifråga. Idag vågar väl ingen påstå att ”miljonprogrammets” betonggetton hade fått folkets stöd om effekterna därav presenterats i sin fulla vidd för de medborgare som tvingats bo i dessa områden. Likriktningen med avseende på utformningen av utomhusmiljö, byggnadsstil och val av byggnadsmaterial bar från början med sig de problem av anonymitet och känsla av främlingskap, som kom att prägla många av dessa områden och bidrog till att skapa ofantliga sociala problem och lidanden. Samtidigt revs stora områden med de inslag av hemvana, harmoni och trygghet, som tidigare påtalats, och den långa utvecklingen av lokala byggnadstraditioner bröts.
Det stora intresset för den gemensamma miljön måste bättre tas till vara av kommunerna. De diskussioner och problem som idag är en följd av misslyckade satsningar på byggnadsområdet och som i efterhand leder till protester måste bytas till att planansvariga väsentligt förbättrar sin information, både med avseende på innehållet och hur man når ut till de berörda.
Arkitekturutbildningens innehåll är av största vikt. Här har under senare år i Sverige vissa, med avseende på de i propositionen aktuella frågorna, förbättringar gjorts. Men det finns mycket mer att göra. Arkitektutbildningen måste utformas så att man utgår från att tekniskt konstruera hus, broar och andra anläggningar samt att det konstnärliga och skapandet av funktionella och estetiskt tilltalande sammanhang skall vara vägledande. Så sker redan i dag. Goda kunskaper i arkitekturhistoria ger dessutom den enskilde bättre möjligheter att undvika avarter i tidsbundna trender och att göra förnyande anpassningar med nyttjande av både den nationella och den lokala traditionen. Därigenom kan man undvika såväl stilbrott som att skapa patetiska pastischer. Det finns all anledning att vid utformningen av utbildningen hämta intryck från andra länder.
De flesta byggnadsprojekt syftar till att skapa relativt beständiga bidrag till den gemensamma miljön. Det föreligger därför ett gemensamt intresse att väga samman ekonomi och estetik när det gäller funktion och utformning, men även när man uppför mera kortlivade anläggningar bör det vara naturligt att ta motsvarande hänsyn. Det gäller alltså att få dessa intressen att samverka så tidigt som möjligt i tillblivelseprocessen. På samma sätt är det av största betydelse att intentionerna i fattade beslut beaktas vid genomförandet. Arkitekten spelar här en nyckelroll. Det är denne som redan i sitt ursprungliga uppdrag bör ha ett betydande inflytande över den konstnärliga utsmyckningen, så att denna är anpassad till byggobjektet och dess omgivning och inte blir något som ”hängs på” i efterhand. Arkitekten bör också i sitt uppdrag ha att medverka vid genomförandet av bygget.
Arkitekturen måste ges större uppmärksamhet och en livaktig debatt om den byggda miljön kan härvidlag spela en stor roll. Estetik och konstnärlig verksamhet, som det här rör sig om, passar dock illa ihop med lagstiftning, och riskerar enligt vår mening att få motsatt effekt. Flera av de föreslagna tilläggen till lagtexten är dessutom närmast att betrakta som tautologier.
Mot bakgrund av vad vi ovan anfört anser vi att regeringens förlag vad avser ändring av väglagen, plan- och bygglagen samt lagen om byggande av järnväg bör avvisas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag till komplettering av väglagen, plan- och bygglagen samt lagen om byggande av järnväg,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arkitekternas utbildning och roll samt om behovet av bättre information i plan- och byggfrågor.
|
Elisabeth Fleetwood (m) |
|
|
Lennart Fridén (m) |
Jan Backman (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Elizabeth Nyström (m) |
|
Birgitta Wichne (m) |
Birgitta Wistrand (m) |
|
Patrik Norinder (m) |
Lars Hjertén (m) |
|
My Persson (m) |
Inger René (m) |