I denna motion beskrivs vissa karaktäristiska företeelser, särarter och andra bevarandevärden i Finnskogen eller ”på Finnskogen” som det vanligen heter. Jag har också försökt beskriva dess skyddsstatus och vad som händer i detta verkligt samnordiska kulturområde – kring riksgränsen Sverige-Norge och finnskogsbefolkningens ursprungsorter i Savolaks i östra Finland.
Finnskogskulturen är numera uppmärksammad bland beslutsfattare i Värmland. Men oerhört mycket mera bör och måste göras ”på Finnskogen”. Jag finner att regeringens kulturminister och dess nordiska minister bör agera och hemställer därför om tillkännagivande till regeringen.
På sent 1500-tal och på 1600-talet utvandrade svedjebrukande finnar från Savolaks-området med kärna kring Kuopio till gränstrakterna i nordvästra Värmland och södra och östra Norge. I århundraden framöver kom finska bosättningar, traditioner och levnadsmönster att prägla de skogrika trakterna på ömse sidor om svensk-norska riksgränsen, med den finskspråkiga befolkningen i majoritet. – Den finska bosättningen i nordligaste Norge, som ägde rum först på 1800-talet, härrörde från de nordligare delarna av Finland med annan byggnadskultur och saknar s.k. rökstugor.
De svedjebrukande finnarnas gårdar var små och bestod av många små byggnader, ofta högt belägna på frostfri mark, som inte tidigare odlats. Särskilt karaktäriserades bostadshuset av avsaknad av skorstensstock, varför eldningsröken kom att till stor del kvarstanna under taket, därav namnet ”rökstugor” eller ”rökpörten”. Röken avgav därvid extra värme för att sedan genom en trätrumma ledas ut genom taket. Huvudvärmen kom emellertid från stenmassan i rökugnen.
Längre fram kom den rena rökstugan att avlösas av byggnader, som innehöll såväl en rökstugedel som en s.k. svenskstugedel med vanlig skorstensstock. Tillhörande odlingsmarker har varit i bruk fram till mitten av 1900-talet.
Det svensk-norska området är det västligaste i Europa, där rökstugor finns bevarade på ursprunglig plats. Det totala antalet rökstugor är 45- 50 stycken, varav 10 intakta på ursprunglig plats, de flesta i Värmland.
I Värmland finns kvar originalbyggnader uppförda på 17-1800-talet, som är belägna på ursprunglig plats. Värmland är också det enda område i Norden, som har en koppling mellan originalbyggnader och numera igenväxande odlingsmarker.
Härutöver finns finngårdar, som flyttats till hembygdsgårdar, sådana som är mycket förfallna eller där odlingsmarker inte går att urskilja. Många är i privat ägo, enligt uppgift oftast med ägare som är inställda på att bevara byggnadernas särart.
Tre finngårdar, Kvarntorp, Juhola och Ritamäki, har byggnadsminnesförklarats och belagts med särskilda skyddsbestämmelser.
Två finngårdar jämte odlingsmarker har klassificerats som naturreservat.
Ifråga om finngården Ritamäki, som ligger otillgängligt ca 1 ½ km från närmaste bilväg, har själva byggnaderna byggnadsminnesförklarats och ägs av Hembygdsföreningen. Markerna runt Ritamäki (ca 18 hektar) ägs av staten, som således både utfärdat särskilda skyddsbestämmelser för gården och köpt in marken av dess förra ägare.
Ifråga om finngården Abborrtjärnsberg, som ligger ungefär 500 m från närmaste bilväg, utgör både byggnader och mark (13 hektar) naturreservat. Staten har betalat intrångsersättning till privatägare, vilket gör att staten i princip disponerar egendomen, enligt utfärdade skyddsbestämmelser. Ifråga om finngården Juhola (ca 25–30 hektar) pågår naturreservatsbildning med intrångsersättning till privatägarna.
Tillståndsfrågor m.m. handlades tidigare hos Riksantikvarieämbetet. Beslutanderätten har numera förts över till Värmlands läns länsstyrelse. RAÄ ger alltfort råd och anvisningar medan länsstyrelsen själv hanterar själva handläggningen. Skyddsbestämmelser för respektive finngårdar är kopplade till beslutet om kulturminnesförklaring.
Ifråga om skötsel och underhåll har länsstyrelsen avtal med brukare. Beträffande Ritamäki finns tre brukare, vilka använder manuell skötsel, lieslåtter, betesdjur m.m..
Enligt länsstyrelsens kulturminnesprogram bör alla rökstugor, som inte är förfallna, byggnadsminnesförklaras. Närmast är ytterligare tre finngårdar aktuella. Tidsplan saknas då de inte är direkt hotade. I dessa tre fall skall odlingsmarken eventuellt inte ingå, då beskogningen gått för långt och skötsel/underhåll skulle kosta för mycket – försåvitt inte en särskild förvaltning för skötsel av finnskogen skapas.
Värmlands läns landsmuseum har ett särskilt Finnkulturcenter i Torsby för spridning av information, besöksverksamhet, forsknings- och inventeringsprogram. Medel har beviljats för bebyggelseinventering, motsvarande två säsongsjobb.
Sedan 25 år har verksamhet i samband med finnkulturen pågått vid Gruetunets museum, bl.a. byggnadsdokumentation, intervjuer med äldre människor, föremålsdokumentation och dokumentation av näverhantverk. Från norsk sida har dokumenterats även finskbosättningen i Värmland.
I Norge finns flera typer av rökstugor, såsom torkstugor och badstugor. De norska rökstugorna är privatägda utom en som ägs av kommunen och hyrs ut som sommarstuga.
I Norge saknas helt kulturskydd av rökstugorna, vilket förklaras med att man saknar offentlig nationell uppmärksamhet på finnkulturen som en minoritetskultur eller intresse för värdet i att bevara rökstugorna som byggnadsminnen.
Aktioner mot en framtida norsk militäranläggning på gamla finnkulturmarker har förevarit på gemensam svensk-norsk basis.
Fältdokumentation har gjorts även i Finland, där emellertid inte mycket av den s.k. finnkulturen med sina rökstugor finns kvar. Sedan 1976 finns visst svensk-norskt samarbete med Finland, bl.a. med museer, privatpersoner, kommuner och institutioner.
Den svensk-norska Stiftelsen Finnskogen har till målsättning att sprida kunskap, bevara fysiska lämningar och tillgodose sysselsättningsaspekten, både ifråga om besökare och verksamma i finnskogen. I stiftelsens styrelse sitter bl.a. läns- och fylkesrepresentanter för kultur- och naturvård samt representanter för angränsande kommuner.
Finnskogen ligger i ARKO-området, som numera omfattar ävenTorsby kommun i Sverige och Solörkommunerna i Norge. Stiftelsens gränsregionala samarbete har säte i Grue finnskog, närmare bestämt den f.d. tullstationen vid Röjdåfors.
Stiftelsen har öppnat dialog inte bara med kommuner och län på båda sidor om gränsen utan även mot näringslivet, enkannerligen turismen. Man vill försöka rädda denna kulturhomogena bygd, som är starkt präglad av utflyttnings- och glesbygdsproblematik, genom verksamheter baserade på ett seriöst natur- och kulturbegrepp.
Som särskilt viktigt ses att bevara området som tillhörigt en minoritetskultur, att lyfta fram befolkningens innevarande situation med sina förutsättningar härstammande från den gamla finnkulturen. Finnskogen bör hanteras som ett område med annat värde än svenskbygden och man vill därför genom tillbakablickar tydliggöra den minoritetskultur som fortfarande finns – även om den kan vara svår att urskilja p.g.a. senare samhälls- och språkutveckling.
Ett Ramprogram för utvecklingen på Finnskogen har utarbetats som underlag för ansökan om medel hos Interreg II med avseende på EUs yttergränsområde Inre Skandinavia. Programmet innehåller sammanhållna strategier och projektidéer. En av dessa är att skapa en mötesplats på finnskogen, närmare bestämt i tullstationen, och där bygga ett besökscenter för kultur- och naturturism med fokusering på rovdjursinformation (varg, björn, lo och järv). Vidare skall turisterna lockas ut till 8–12 förstärkta ställen på skogen med olika levandegjorda temata.
I programsatsningen, som utgör ett helhetsgrepp för att levandegöra kulturarvet – ytterst i förhoppning att kunna meritera sig för världsarvslistan – ingår även en inventering av rökstugorna. Programmet innehåller också naturskydd av odlingsmarken, på vilket område man i samarbete på läns- och fylkesnivå i slutet av 1980- talet gjort en inventering för kartlägga ålderdomliga gårdsmiljöer och restaurera två gårdsmiljöer med stora biologiska och lantbrukshistoriska värden. Vidare ingår dokumentering av den lokala identiteten, med levandegöranden och presentationer, och ett till Karlstads högskola forskningsanknutet projekt med 2, eventuellt 3 deltagande länder.
Rambeskrivningen för projekten innehåller kulturminnesvård och restaurering av byggnadsprojekt mellan Sverige och Norge, med samarbetsmöjlighet även med Finland. Ett problem hitintills har varit att många olika instanser – kommuner, län, museer m.fl. – varit inblandade, utan att någon känt direkt ansvar. Vid sidan av de ansökta EU-medlen skulle behövas även nordiskt stöd för att kunna ombesörja den praktiska sidan av verksamheten, praktisk kulturminnesvård, restaurering, underhåll m.m. De nordiska riksantikvarierna har gjort en gemensam befaring i området. Vidare finns på det gemensamma planet också nätverket FINNSAM, ”Finnbygder i Samverkan”.
Det framgår tydligt att det behövs ett ökat engagemang hos kulturvårdande myndigheter och ytterst i Kulturdepartementet. Styrelsen för Svensk-finska kulturfonden har visat goda avsikter. I det nordiska samarbetsområdet bör finnskogskulturens olika delar och dess sammanhållning vara självklara projekt med ekonomiska satsningar. Själv har jag för avsikt att föra upp Finnskogen som ärende i Nordiska rådet. För Sveriges regerings minister för nordiska ärenden och nordiskt samarbete bör ett engagemang och konkreta åtgärder vara självklarheter. Detta återstår dock.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarandevärden och utvecklingsbehov i finnskogskulturen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om angelägenheten av nordiska samarbetsprojekt i finnskogskulturen.
|
Göthe Knutson (m) |