I samband med arkeologiska grävningar händer det att mängden omhändertagna artefakter blir mycket stor. Det kan röra sig om flintavslag från en ”stenyxeverkstad” eller, som i samband med utgrävningen av tomten där Landstingsförbundets hus skulle byggas, många tusen kritpipor. Vid utgrävningen av den sjunkna ostindiefararen Götheborg vid Hunnebådan i Göteborgs hamninlopp hittades över sju miljoner skärvor tillsammans vägande 8975 kilo. Denna typ av massfynd skapar efter dokumenterandet och undersökningen problem med förvaring, konservering o s v. Det är för de allra flesta människor helt obegripligt att man då både kan tänka sig destruktion eller, som har föreslagits av berörda myndigheter när det gäller porslinsfynden, att hela fyndmängden åter skall dumpas på utgrävningsplatsen, men att man inte kan tillåta försäljning av skärvor.
Det rör sig alltså om ofantliga mängder av föremål som inte är unika men som ändå vid utgrävningarna har undersökts och dokumenterats. Arkeologi- och historieintresset är stort hos breda folklager. Om möjligheter funnes skulle många vilja köpa sig ett eget arkeologiskt ”fynd” och samtidigt därmed ekonomiskt bidra till den aktuella eller framtida undersökningen och forskningen samtidigt som man hjälper till att, om än marginellt, minska magasinerings- och konserveringsproblem. Möjligheten att få äga ett eget stycke svensk historia skulle säkert också bidra till ett vidgat intresse för vårt förflutna.
Just i samband med utgrävningen av Götheborg var förfrågan från allmänheten om möjligheten att få köpa en liten skärva mycket omfattande. Utgrävningen bekostas i princip helt genom bidrag från enskilda och företag med stora uppoffringar från de deltagandes sida. Varje ekonomisk förstärkning
t ex i form av inkomster från skärvförsäljning skulle ha gett projektet än högre kvalitet. Det skulle ha producerats en bok om utgrävningen som skulle ha kunnat säljas till allmänheten, men kapital till detta fanns inte.
Nu pågår ett byggande av en fullskalig rekonstruktion av Ostindiefararen Götheborg – Götheborg III – på varvet Terra Nova på Hisingen. Avsikten är att med denna genomföra en resa tur och retur Sverige–Kina. Den historieintresserade allmänheten vill även denna gång hjälpa till. Många skulle också vilja ha ett litet tecken på sin delaktighet – en porslinsskärva från det sjunkna skeppet. Samtidigt ligger miljontals skärvor i magasin och kostar bara utrymme. En försäljning skulle kunna hjälpa till att skapa en säkrare ekonomi för projektets genomförande.
Den minnesgode besökaren kan erinra sig hur man på det gamla Vasamuseet under 1960-talet hade tillverkat ett exklusivt brevpapper av rester av trossvirket från fartyget. Försäljningen hjälpte säkert till att på olika sätt finansiera verksamheten. Det är obegripligt att en försäljning av ett antal av de miljontals skärvor som lyfts upp ur havet inte skulle kunna medges. Vid tidigare behandling av frågan har den slutligen för ställningstagande hamnat hos regeringen, och sista gången utmynnad det hela i ett oklart och ringa förpliktande uttalande. Det behövs ett klart och positivt ställningstagande, vilket härmed efterlyses. Det är en självklarhet att försäljning enligt nu framfört förslag endast kan företagas efter vederbörlig dokumentation, att det skall röra sig om massfynd utan unicitet hos föremålen och att tillstånd skall inhämtas av antikvarisk myndighet efter fastställda regler.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring i fornminneslagen för att stödja finansiering av Götheborg III.
|
Erling Bager (fp) |
Lennart Fridén (m) |