Det är glädjande att regeringen i propositionen tydligt visat en positiv syn på folkbildningen och dess framtid. Folkbildningen har spelat en stor roll för att bygga det samhälle vi idag lever i och kan, givet rätt förutsättningar, komma att spela en lika stor roll framöver.
Folkbildningen skall bidra till att bredda kulturintresset i samhället, leda till ökad delaktighet i kulturlivet, utveckla kulturarvet och stimulera till kulturupplevelser och eget kulturskapande.
Samtidigt som propositionen är välkommen och i mångt och mycket är bra finns det brister och orosmoln. Ett av de större orosmolnen är folkbildningens finansiering. Vi förutsätter att regeringen i arbetet med vårpropositionen väger in de viktiga uppgifter som folkbildningen har och förutsätts axla i framtiden. I propositionen konstaterar regeringen att den inte avser att ta det ansvar som åligger kommuner och landsting när dessa har sänkt eller tagit bort bidrag. Övervägandet som sådant är riktigt. Dock är det ett nationellt intresse att folkbildningen finns över hela landet och har adekvata resurser. Vi förutsätter därför att regeringen för en dialog med andra finansiärer av folkbildning för att trygga folkbildningens behov av resurser framgent.
I propositionens avsnitt ”Folkbildningen kring två sekelskiften” beskrivs grundläggande förändringar i det svenska samhället, bl a internationaliseringen och Sveriges EU-medlemskap. Dessvärre stannar regeringens analys vid detta konstaterande. Sedan 1991 års riksdagsbeslut om folkbildningen, har de internationella frågorna fått en allt större tyngd, vilket också återspeglas inom svensk folkbildning.
I en alltmer internationaliserad värld förutsätts att det finns både goda språkkunskaper och kunskaper om interkulturella likheter och olikheter. Det är av stor betydelse att dessa kunskaper når breda medborgargrupper i det svenska samhället. Folkbildningen har här en viktig uppgift. Den ökade internationaliseringen ställer också nya krav på folkbildningen. Medlemskapet i EU förutsätter ett utvecklat mellanfolkligt samarbete, inte minst inom folkrörelser och föreningsliv. Ett ”Medborgarnas Europa” bygger på kunniga och aktiva medborgare med god kännedom om det europeiska samarbetets innehåll och former. Detta kan inte ordnas enbart inom ramen för ordinarie skolväsende eller genom massiva marknadsföringsinsatser från EU. Folkbildningen är ett viktigt redskap i denna demokratiska process. Det är av stort värde att kunskapen om den nordiska folkbildningsmodellen ökar i övriga Europa liksom att vi i Sverige också kan få del av andra länders sätt att bedriva bildningsarbete. Om folkbildningen ska kunna svara upp mot förväntningarna från såväl egna deltagare som intressenter i andra länder bör möjligheterna för utlandspraktik, studiebesök, deltagar- och personalutbyten öka.
Folkbildningen har också en lång tradition av att arbeta utanför Europa för en utveckling av länder i tredje världen genom såväl aktiva biståndsinsatser som studiearbete och informationsaktiviteter i Sverige. Detta breda engagemang inom folkbildningen är av stor betydelse. Det är angeläget att folkbildningens internationalisering vägs in och uppmuntras i det arbete som sker med budgeten för kommande år. Detta bör ges regeringen till känna.
Folkmusiken samlar människor från olika kulturområden och möjliggör kulturmöten på ett nytt sätt. Riksförbundet för Folkmusik och Dans har utbildat arbetslösa invandrare till kulturadministratörer. Detta initiativ har genomförts tillsammans med bl a kulturhuvudstadsåret, Studieförbundet Vuxenskolan, ABF, Kulturrådet och Kultur i hela landet. Man har skapat nya verksamheter och mötesplatser grundade på folkmusik och dans från olika kulturer. Man föreslår också att ett ”Vattenhål” skapas som centralpunkt för verksamheten. Dessutom borde de erfarenheter som vunnits av projekten tas till vara och utvecklas. Idag är dessa konstformer eftersatta inom bland annat folkhögskolornas utbud. Studieförbunden behöver också uppmuntras att producera nya studiematerial anpassade för denna verksamhet. Samhällets stöd är nödvändigt för att fortsätta de satsningar som påbörjats. Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns ett stort behov av breda medborgarutbildningar som gör IT tillgängligt för hela folket och inte bara för en begränsad skara specialister. Inte minst i ett regionalpolitiskt perspektiv är detta viktigt. Det finns en uppenbar risk att kunskapsklyftorna i samhället ökar. I detta perspektiv finns det en stark förväntan att studieförbunden och folkhögskolorna ska kunna fungera som utbildningsanordnare och som studiecentrum. De kan vara partner med andra utbildningsanordnare i ett system för när- och distansutbildning inom ett öppet och flexibelt lärande med stöd av IT. Tyvärr finns det stora ekonomiska hinder för folkbildningen i form av bl a kostnader för teknik, anpassade studiematerial och pedagogik.
Den finansiering som kommer att tillföras folkbildningen via det nya centrumet för distansutbildning i Härnösand är välkommen. Det är dock angeläget att en hållbar finansiering finns. Regeringen bör återkomma med förslag till en långsiktig finansiering av centrumet på minst samma nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett annat hinder för att nå ut till alla delar av landet är de mycket olika kostnader som tas ut av tele- och dataföretagen om man vill utnyttja snabb dataöverföring, t ex ISDN. Att inte ha enhetliga priser för uppkoppling medför att kostnaderna för samma service kan variera mycket till landsbygdens och glesbygdens nackdel. Som det ser ut idag kan en viktig utbyggnad av folkbildningen i glesbygd och landsbygd hindras av orimligt stora kostnader för uppkoppling till Internet o dyl. En lösning av detta problem anser vi vara nödvändig av regionalpolitiska skäl och rättviseskäl. Detta bör ges regeringen till känna.
I propositionen föreslås att föreskriften om att undervisningen ska anordnas så att den tydligt skiljer sig från det obligatoriska skolväsendet tas bort. Det är positivt att friheten nu ökar för folkhögskolorna att själva ta ansvar för utformningen av undervisningen. Samtidigt kan det finnas en risk att den ökade friheten också leder till krav på folkhögskolorna att de ska anpassa sina former och innehållet i undervisningen för att underlätta övergången till exempel till komvux. Detta skulle vara en olycklig utveckling.
Samtidigt är det självfallet av stor vikt att möjligheterna att läsa vidare efter studier vid en folkhögskola vidgas. Det är därför angeläget att komvux godtar intyg från folkhögskolor på samma sätt som universitet och högskolor i dag gör. Detta bör ges regeringen till känna.
Högskolans tredje uppgift – samverkan med omvärlden – förtydligades 1997. Detta är positivt. Desto mer oroväckande är det att regeringen inte fullföljer de vackra orden med konkreta åtgärder. I stället för att ytterligare förtydliga skillnaderna mellan högskolan och folkbildningen, något som knappast torde vara nödvändigt då skillnaderna för de flesta är ganska uppenbara, borde samverkan mellan de två utbildningsformerna stimuleras i större utsträckning.
Folkbildningen kan på ett positivt sätt bidra till ett folkligt engagemang för, och deltagande i, högre utbildning och forskning. I mötet mellan folklig förankring och vetenskaplig grund uppstår möjligheten till en högskola för hela folket. Centerpartiet har i motioner såväl 1997 som 1998 diskuterat möjligheten att inrätta ett ”Open University” i Sverige. Enligt vår mening vore ökad samverkan mellan folkbildning och högskola ett viktigt steg i denna riktning och skulle kanske kunna utgöra grunden för ett ”Open University”. Ett första steg är att samverkanskurser mellan högskolor och folkhögskolor blir poänggivande. Även mellan studieförbund och högskolor bör samverkan kunna ske. Regeringen bör återkomma med förslag till hur samverkanskurser kan bli poänggivande och hur kvaliteten ska säkras i ett sådant system. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkbildningens internationalisering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till folkmusik och dans,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av centrumet för distansutbildning i Härnösand,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lika priser för datauppkoppling i olika delar av landet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att komvux bör godkänna intyg från folkhögskolor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om poänggivande samverkanskurser.
|
Margareta Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |