Efter ett omfattande utredningsarbete av de statliga insatserna på kulturområdets olika områden beslutade riksdagen år 1974 för första gången om mål för den statliga kulturpolitiken (SOU 1974:28). Ett brett reformarbete av området inleddes också samma år med utgångspunkt från de av riksdagen fastlagda målen.
Kulturpolitiken har därefter åter utretts (SOU 1995:84) och varit föremål för riksdagens behandling, senast under föregående år (prop. 1996/97:3, 1996/97:KrU1). Den av riksdagen i december 1996 fastlagda kulturpolitiska inriktningen bygger i sak vidare på 1974 års beslut.
I det utredningsarbete som föregick riksdagens senaste behandling av området redovisas att kulturvanorna har varit stabila under den tidsrymd (1983–1993) som utredningen har jämförbara uppgifter om. Publikvanorna har i stort inte utvecklats med undantag för evenemang inom musikområdet. Ökningen inom detta område hänför sig till andra evenemang än konserter med de statligt stödda musikinstitutionerna.
Utredningen redovisar också att hela 20-årsperioden sedan 1970-talets kulturreformer uppvisar små förskjutningar i kulturvanorna mellan olika befolkningsgrupper. ”De klyftor som finns minskar ytterst långsamt” (SOU 1995:84 s. 76). Grupper med facklig tillhörighet inom LO-området är t.ex. fortfarande tydligt underrepresenterade bland dem som deltar. Utredningen redovisar slutligen också att det totala antalet besök på teaterinstitutionerna nästan har halverats under perioden 1973/74–1993/94.
Både 1974 års kulturpolitiska mål och 1996 års nationella mål för kulturpolitiken syftar bl.a. till att vidga deltagande i kulturlivet. I en serie rapporter på just detta tema som Statens kulturråd presenterade i början av 1990-talet framhåller man samtalet mellan vänner som den förnämligaste metoden om syftet är att intressera en person för något tidigare okänt eller ovant. Kulturutredningen hänvisar i sitt arbete till dessa iakttagelser och till ”eldsjälarnas” betydelse för en utveckling i den riktning som de kulturpolitiska målen syftar till.
Skådebanan, Folkrörelsernas Konstfrämjande och En bok för alla – tidigare Litteraturfrämjandet – har som mål att medverka till vidgat deltagande. De två förstnämnda organisationerna arbetar på uppdrag av sina medlemmar, svenska folkrörelser. En bok för alla har motsvarande bakgrund och samma arbetsmetoder.
Medlen är information och förmedling av konstnärliga alster eller upplevelser genom publikarbete. Som exempel kan nämnas teater- och musikupplevelser, kvalitetsböcker och bildkonst.
I publikarbetet – ombudsverksamheten – vänder man sig till vänner och arbetskamrater i de miljöer där ombuden och kamraterna som regel vistas dagligen.
Ett stort – men otillräckligt – antal eldsjälar arbetar ideellt som ombud i de tre nämnda verksamheterna. Organisationernas största hinder för utveckling av arbetet är bristande ekonomiska resurser. De tre organisationernas sammanlagda statsbidrag motsvarar samtidigt bara en mycket liten del av stödet till de samhällsunderstödda kulturinstitutionerna.
Medvetandet om de stora fördelar som mun mot mun-metoden medför i publikarbetet – möjligen med inspiration från de idéburna publikorganisationernas tidigare erfarenheter – har lett till att även kulturinstitutionerna sedan den nya kulturpolitiken infördes har byggt upp liknande verksamheter. Utgångspunkten för arbetet skiljer sig emellertid åt. Institutionernas ombud verkar inom ramen för marknadsföringen av berörd institutions utbud.
De idéburna organisationernas ombud bedriver sitt arbete på uppdrag av sina medlemsorganisationer. Utgångspunkten är att vidga deltagandet. Den nya publik man vill nå finns bland medlemmarna. Deras publikarbete omfattar som regel utbud från flera konstområden och många kulturarrangörer.
Den allmänna utvecklingen av deltagandefrekvensen och av kulturvanorna enligt kulturutredningen bekräftar att satsningarna på uppsökande publikarbete, både från kulturinstitutionernas egen sida och de idéburna organisationernas, är otillräckliga.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av publikarbete inom kulturområdet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en kartläggning bör göras av hela det uppsökande publikarbetets omfattning och kostnader inom det samhällsunderstödda kulturområdet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de idéburna publikorganisationernas särskilda förutsättningar att medverka i publikarbetet för att vidga deltagandet i kulturlivet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att organisationerna genom ökat stöd bör ges möjlighet att medverka i publikarbetet.
|
Tone Tingsgård (s) |
|
|
Ingrid Andersson (s) |
Barbro Andersson (s) |
|
Mats Berglind (s) |