Fonogramutgivningen vid Rikskonserter startade med en experimentperiod budgetåret 1965/66 och tog fr.o.m. år 1973 formen av en organiserad försöksverksamhet. En permanentning av verksamheten skedde först år 1982 (prop. 1981/82:128, KrU30). Till en början skedde utgivningen inom Rikskonserters informationsavdelning och år 1972 inrättades en särskild fonogramavdelning.
Vissa nya förutsättningar för fonogramverksamheten inträdde budgetåret 1983/84 då Rikskonserter jämställdes med övriga fonogrambolag och måste söka produktionsbidrag hos Kulturrådet, medan ett basanslag för personal, lokaler m.m. ingick i det generella anslaget till Rikskonserter (prop.1982/83:
100).
Nämnda bidragsordning bestod fram till 1 januari 1988 då Rikskonserter ersattes av en ny institution benämnd Svenska Rikskonserter. Produktionsmedlen erhålls därefter inte via Kulturrådet utan tillförs institutionen tillsammans med anslaget för baskostnader. Regeringen har med andra ord överlämnat avgörandet till Svenska Rikskonserter att själva bestämma hur stor del av statsanslaget som skall användas för subvention av fonogramproduktion i egen regi. Regeringen preciserar – till skillnad från tidigare år – inte längre dylika kostnader i budgetpropositionen, vilket är synnerligen anmärkningsvärt mot bakgrund av att det handlar om subvention av kommersiell verksamhet.
I årets budgetproposition redovisas under utgiftsområde 17 (s 42) ärendet i endast en mening:
Från anslaget bekostas också stöd enligt förordningen (1982:505) om statsbidrag för framställning och utgivning av fonogram, samt ett särskilt bidrag till fonogramdistribution.
Det är en högst otillfredsställande redovisning. Det är således omöjligt för riksdagens ledamöter att få klarhet i hur stor statlig subvention som f.n. utgår till den kommersiella produktion som Svenska rikskonserter via Caprice svarar för, en utgivning som sker i konkurrens med privatägda fonogrambolag vars utgivning i allmänhet måste ske utan statliga subventioner.
Under de senaste decennierna har en mycket glädjande ökning av antalet utgivna fonogram ägt rum. Detta beror främst på att marknaden berikats med ett antal ambitiösa enmansbolag som närmast på ideell basis årligen producerar ett stort antal fonogram. Exempel på sådana framgångsrika företag är BIS, Bluebell of Sweden, Opus 3, Proprius, Sterling m.fl. Det är numera glädjande att konstatera, att flera utländska fonogrambolag ger ut CD-inspelningar med svensk seriös musik. Ett utmärkt exempel är det engelska bolaget Chandos, som med superb teknik åstadkommit lysande inspelningar med bl.a. Stockholmsfilharmonikerna. Ett annat exempel är det tyska bolaget DG, som givit ut ett flertal inspelningar med Göteborgssymfonikerna. Särskilt glädjande är att det enskilda tyska bolaget CPO på eget initiativ har tagit sig an utgivningen av Allan Petterssons samtliga symfonier!
En svensk antologiserie, Musica Svecia, har dessutom initierats av Musikaliska Akademien. Denna utgivning har pågått sedan flera år och är slutförd.
Nordiska rådets musikpris är en av de förnämsta utmärkelser som en nordisk tonsättare och efter 1989 även utövande musiker kan få. Musikpriset instiftades av regeringarna i enlighet med en rekommendation av Nordiska rådet (nr 25/1964). Priset utdelades första gången till den svenske tonsättaren Karl-Birger Blomdahl för hans rymdopera Aniara. Musikpriset utformades efter modell av litteraturpriset. Detta innebar att det var entydigt formulerade mästerverk av namngivna upphovsmän som skulle premieras, dock inte t.ex. improvisationer eller värdefulla folkliga traditioner. Denna kategori av noterade musikkonstverk benämndes i reglerna för priset ”skapande tonkonst”. I detta sammanhang beaktade man inte att även utövande musiker skapar.
Priset utdelades till en början bara vartannat år, till skillnad från litteraturpriset som utdelas varje år. En bakgrund härtill kan möjligen vara att tonsättarna är mindre kända än författarna. Detta återspeglas i sin tur i att musikpriset inte har haft samma publicitetsvärde som litteraturpriset och ett relativt litet marknadsföringsvärde.
Efter 25 år förändrades dock reglerna för priset så att det vartannat år skulle utdelas ”för ett verk av en nu levande kompositör” och vartannat år till ”en större eller mindre ensemble eller enskild musikutövare för aktivt utövande verksamhet som präglas av nyskapande på en hög konstnärlig och hantverksmässig nivå”.
Musikpriset har som ovan antytts varit mer exklusivt och mindre känt än litteraturpriset. Kanske beror det på att de flesta politiker har mindre kontakt med den moderna musiken än med litteraturen. Principerna för utdelningen av musikpriset har ofta kritiserats, inte minst vid den första utdelningen då Karl August Fagerholm lär ha sagt: ”Om jag hade vetat att det gällde sådan här musik hade jag aldrig röstat för ett nordiskt musikpris.” Mera sakkunniga kritiker som t.ex. Göran Bergendahl har påpekat att priset för tonsättare oftast gått till större orkester- eller operaverk och nästan aldrig till kammar- och körmusik som torde vara de flitigast odlade genrerna i Norden men som har relativt låg status. Bergendal drog härav slutsatsen att juryarbetet skulle ha behövt färre ansvarsmedvetna, officiella och rynkade ögonbryn och mer av karskhet, lyhördhet och samtidsmedvetenhet.
Som ovan nämnts har reglerna sedermera ändrats så att priset ges varje år och från 1990 till utövande konstnärer. Sålunda har den danske jazzbasisten Niels‑Henning Ørsted Pedersen, Mellersta Österbottens kammarorkester och kördirigenten Eric Ericson fått priset.
1997 tilldelades musikpriset åter en utövande artist, den isländska sångerskan Björg Gudmundsdóttir ”för hennes högst personliga musikaliska egenart och nordiska identitet. Inom ett genreområde som oftast styrs av ekonomiska intressen har hon modet och styrkan att hålla fast vid sina ideal.” Tilldelningen av priset till Björg synes väl stämma överens med de reformförslag som Bergendahl framförde. Presentatören Pia Raug framhöll vid överlämnandet av priset att Björg inte kan dissekeras. Det är ej möjligt att utskilja sångaren, diktaren, dansösen och kompositören från helheten och ge priset bara till den del av Björg som på detta sätt är gränsöverskridande.
Nordisk musik behöver allt stöd den kan få både från officiellt håll och av medierna. De i jämförelse med internationella grammofonbolags produktion små upplagorna av nordisk musik på skiva har hittills ställt de nordiska grammofonproducenterna inför ekonomiska problem som verkat hämmande på skivproduktionen. Därför antog Nordiska rådet 1969 en rekommendation om ökat nordiskt musiksamarbete vad gäller informationen om samt produktionen och distributionen av nordisk musik på grammofonskiva (nr 18/1969).
1977 rekommenderade rådet Nordiska ministerrådet att utreda möjligheterna att utveckla samarbete mellan fonogramarkiven i de nordiska länderna och särskilt undersöka möjligheterna att upprätta en samnordisk datakatalog över fonogram. 1985 rekommenderade rådet Nordiska ministerrådet att utge en katalog över nordisk musik, att vidta åtgärder för att förbättra distributionen av nordisk musik inom och utom Norden och att utreda frågan om ökad samordning av produktionen av fonogram med nordisk musik.
1986 begärde rådet en utredning avseende på vilket sätt de verk som nomineras för Nordiska rådets musikpris kan göras tillgängliga för en större publik i Norden och att, utgående från utredningens förslag, vidta behövliga åtgärder för att förbättra distributionen av de nominerade verken. Frågan om grammofonskivesamarbete har behandlats i de nordiska nämnderna för musiksamarbete (NOMUS) och i den rådgivande kommittén för allmänkulturell verksamhet. Över den nordiska kulturbudgeten har musiktävlingar och konsertutväxling finansierats.
Ministerrådet påpekade 1982, att frågan om dataregistrering och arkivering av fonogram var under behandling på nationellt plan. Inom NOMUS hade vidare utarbetats en engelskspråkig fonogramkatalog ”Music of Scandinavia”. En nordisk hemmamarknad för musikutgåvor diskuterades vid NOMUS konferens 1985, som föreslog utgivande av informationskatalog över några producenter/distributörer i Norden och stöd till samnordisk produktion, bland annat genom inspelning av verk som tilldelats Nordiska rådets musikpris.
Det finns dock flera möjligheter att främja nordisk musik. Då musikpriset, som ovan nämnts, numera ges varje år bör frågan ställas om det inte är dags att, för att stimulera det nordiska musiklivet, utvidga kategorin möjliga prisvinnare till att omfatta alla som gör insatser för att göra nordisk musik mer känd. Detta bör innefatta förlag, grammofonproducenter, distributörer och dokumenterare i övrigt.
Bland skivbolagen kan nämnas Contrapunkt, Dacapo och Danacord i Danmark, Finlandia och Ondine i Finland, ITM i Island samt BIS, Bluebell och Proprius i Sverige. Den engelska tidskriften Gramophone, med världens mest auktoritativa recensenter, har särskilt uppmärksammat BIS inspelningar av nordisk orkestermusik, bl.a. Vagn Holmboes samtliga 13 symfonier. Den prestigefyllda utmärkelsen Record Award har tilldelats BIS för inspelningen av originalversionen av Sibelius 5:e symfoni. Vidare har skivbolaget Ondine särskilt hyllats för inspelningen av Einojuhani Rautavaaras symfoni nr 7, ”Angel of Light”.
I ett läge där det inte anses kommersiellt särskilt lukrativt att ge ut ny nordisk musik bör distributörer och förlag m.fl. genom ett pris kunna stimuleras att åta sig denna uppgift. Stadgarna för musikpriset bör därför utvidgas med att priset även kan ges till en distributör, ett förlag eller ett skivbolag som under året gjort en avsevärd insats för att göra nordisk musik mer känd. Som ovan noterats, har inte musikpriset ännu samma publicitets- och marknadsvärde som litteraturpriset. Ett sätt att utjämna skillnaden skulle kunna vara att utvidga antalet presumtiva prisvinnare. Effekten härav skulle kunna bli en stimulans av musiklivet som kom alla till godo.
Motivet för att ge det svenska statliga bolaget Caprice en i förhållande till övriga bolag gynnad ställning i subventionshänseende har sedan länge bortfallit. I konsekvens med detta bör riksdagen inte längre bevilja medel till detta ändamål.
Offentliga medel skall endast användas för att av strikt kulturhistoriskt motiverade skäl fylla luckor i tillgängliga inspelningar. Det är av särskild vikt att staten känner ansvar för den smala repertoar som sannolikt inte kan utges utan stöd. En omläggning av stödets inriktning kommer utan tvekan att resultera i fler högklassiga fonogram, om samtliga producenter på marknaden får konkurrera om bidragen på lika och rättvisa villkor. I fortsättningen måste samtliga bidrag till fonogramproduktion kanaliseras endast via Kulturrådet och inte via den institution som driver ett eget fonogrambolag, dvs. Svenska Rikskonserter!
Riksdagen bör sålunda avslå regeringens förslag i motsvarande del och uttala sig till förmån för en neddragning av anslaget till Svenska Rikskonserter.
Sedan utgivningen av den svenska antologiserien Musica Svecia har avslutats är tiden mogen för en utvärdering av vad statens stöd till fonogramutgivningen har åstadkommit. Det bör klarläggas om produktionen, främst via Caprice och Musica Svecia, har uppnått de kulturhistoriska målsättningar som funnits för staten att subventionera en dylik utgivning.
Regeringen bör således göra en allsidig översyn med denna innebörd och återkomma till riksdagen med en redovisning av vilket resultat som statens stöd till fonogramutgivning har åstadkommit. Riksdagen bör därför göra ett sådant uttalande.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om ändrad inriktning av statens stöd till fonogramproduktion i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av statens stöd till fonogramutgivning,
att riksdagen hos regeringen begär åtgärder som syftar till att undersöka möjligheterna att dela ut Nordiska rådets musikpris till alla som skapar, utövar eller gör särskilda insatser för att göra nordisk musik känd i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Sten Svensson (m) |
Gotab, Stockholm 1997